Oskar, konungar af Sverige och Norge:
1. Oskar I (Josef Frans O.), föddes i Paris d. 4 Juli 1799 och var son af dåv. krigsministern i Frankrike, generalen Jean Baptiste Jules Bernadotte (sedermera konung Karl XIV Johan) och Eugénie Bernhardine Désirée Clary. Efter sin fadder Josef Bonaparte, gift med moderns äldre syster Julie, erhöll han namnet Joseph, men uppkallades jämväl François Oscar, det senare namnet efter Napoleon Bonapartes val, såsom ett uttryck af dennes dåvarande förkärlek för en af hjeltarna i Ossians sånger. Detta namn blef ock det, hvarunder han nämndes i familjekretsen, hos modern och mostern, hvilka under männens frånvaro oftast lefde tillsamman, dels i Paris, dels och företrädesvis på Josef Bonapartes slott Mortefontaine, berömdt för sina praktfulla skogsomgifningar, eller på Bernadottes vackra slott Grosbois, båda i Paris' omgifningar. »Blif hemma hos dina döttrar, din syster och dina niècer», skref Josef Bonaparte från Neapel (1806) till sin gemål, »roa dig med dem, berätta sagor för Zenaide, Lolotte och Oscar och tänk, att det är det bästa du för dem kan göra.» Kusinerna Lolotte och Zenaide voro då kungliga prinsessor af Neapel, O. arfprins af Ponte Corvo uti Italien. 1807 fick prins O. sin förste informator, Le Moine, en kunskapsrik man, som med förkärlek lade sig vinn om den unge prinsens klassiska studier. Emellertid hade prinsens fader gjort svenska officerares bekantskap och under sina skiftande uppdrag vunnit rykte för fältherretalang, administrativ duglighet och personlig redbarhet. När han 1810 samtalsvis uppställdes som tronkandidat för Sverige, framhölls som ett vigtigt motiv för hans val, att han redan egde en son, och det porträtt af den unge O., som spriddes vid valriksdagen i Örebro, gjorde sitt till att stämma sinnena till faderns förmån. Den 21 Aug. 1810 valdes prinsen af Ponte Corvo till svensk tronföljare, och d. 26 Sept. fastställdes successionsordningen för hans »äkta manliga bröstarfvingar». Med sin moder anlände den nyvalde arfprinsen till Sverige d. 22 Dec. 1810 och till Stockholm d. 9 Jan. 1811. Arfprinsen erhöll af sin adoptiv-farfader, Karl XIII, samma titel, som denne sjelf burit: hertig af Södermanland.
Prins O., som åtföljts till Sverige af sin franske lärare Le Moine, fick genast en lärare i svenskan och gjorde snabba framsteg, så att han snart kunde göra tjenst som sin faders tolk. 1812 fick prinsen en guvernör, friherre G. L. Cederhielm, en högt bildad man, som efter det kungliga statsstrecket 1789 lemnat statstjensten. Kronprinsen aflät till guvernören en skrifvelse, som offentliggjordes, och i hvilken han angifver målet för den uppfostran han önskar sin son samt bestämmer hans arbetstimmar och dagliga lefnadssätt. »Upprepa för honom alltid», heter det, »att en svag regent är ett af de största straff, hvarmed himlen kan hemsöka ett folk». Redan 1811 på sommaren hade kronprinsessan Desideria återvändt till Frankrike och sin syster Julie. Prins O. återsåg henne först efter 11 år. Under tiden växte han upp bland sina kavaljerer och lärare, ofta sin fader följaktig på resor, öfverallt helsad med tillgifvenhet, ej sällan med hänförelse. Inom armén utnämndes han 1812 till öfverstelöjtnant vid de tre gardena, 1815 till öfverste, 1817 till generalmajor. Han åtföljde sin fader under kampanjen i Norge 1814 och mottog med honom stortingets hyllning, hvarefter en lärare i norska språket fogades till hans talrika lärarestab. I militära ämnen såväl som i humanistiska, i administration och statsrätt, i vetenskap och konst erhöll han af dugande lärare god underbyggnad. Atterbom undervisade prinsen i tyska, Berzelius i kemi, J. O. Wallin i lutherska religionen, hvari han 1815 konfirmerades. Den hufvudsaklige informatorn var N. M. af Tannström. Westin var prinsens lärare i målning, Stenman i musik. Vid faderns tronbestigning, 1818, blef O. Sveriges och Norges kronprins. Han utnämndes 1819 till general i svenska och norska arméerna, befälhafvare för lif- och hustrupperna, generalbefälhafvare i Skåne, generalfälttygmästare och chef för Sveriges och Norges artilleri, chef för en kavalleribrigad m. m. samt valdes 1818 till kansler för universitetet i Upsala, der han tillbragte höstterminen och afhörde föreläsningar af Geijer, Biberg, J. Svanberg och Rabenius. Han lefde der i angenämt umgänge med lärare och lärjungar och väckte hos de senare formlig entusiasm. Han hade då utvecklat sig till en ståtlig ung man från den svage yngling, om hvars helsotillstånd oroande rykten spridts. En framstående norrman antecknade vid prinsens besök i Kristiania 1815: »Hans ansigt er gulblegt, hele hans figur er spinkel og rober kraftlöshed og i hvad han siger spores ikke nogen aand». Nu var det helt annat. Men för Norge blef han fortfarande främmande, under det man i Sverige jublade hvar han framgick, och våra största skalder, genomträngda af framtidshopp, strängade for honom sina lyror. Konungen såg detta jubel med varm tillfredsställelse och gjorde allt för att låta kronprinsen taga del i offentliga värf. Hans förmälning sysselsatte en tid den svenska politiken, och efter åtskilliga förberedelser anträdde prinsen 1822 sin friarefärd, under hvilken han i Aachen sammanträffade med sin moder och sin moster, f. d. drottningen af Spanien, Julie, samt i Verona, under furstekongressen, och i åtskilliga hufvudstäder rönte vänskapsfullt mottagande af Europas flesta suveräner. Hans biläger, med Josefina af Leuchtenberg, firades i Stockholm d. 19 Juni 1823, en festdag, hvars glans länge lefde i minnet. I Febr. 1824 utnämndes kronprinsen till vice-konung i Norge. Den 11 April anlände O. och Josefina till Kristiania, der storting pågick. Hela stortinget uppvaktade fursteparet, som under de närmaste månaderna höll hof i den norska hufvudstaden. Den 11 Okt. nedlade O. vice-konungavärdigheten och återvände till Stockholm. Följande år var han för första gången ordförande i Sveriges regering, under konungens besök i Norge. 1826 utnämndes han till ordförande i en komité för sjöförsvarets ordnande och d. 1 Dec. s. å. till storamiral. Han kom derigenom i samarbete med B. B. von Platen, som gjorde allt för att vinna honom för sina åsigter om bästa sättet att ordna sjöförsvaret. B. von Beskow blef O:s handsekreterare 1824 och påverkade väsentligt utvecklingen af hans artistiska intressen och anlag inom måleriets såväl som musikens område. Under en följd af år var O. kansler för Musikal. akademien och Akademien för de fria konsterna, en kort tid äfven chef för K. teatern. Kansler för Lunds universitet var han från 1824, för Kristianias (ehuru endast till namnet) från 1822.
Ett godt förhållande hade alltjämt rådt emellan den gamle konungen, som alltid förblef en främling i sina riken, hvilkas språk han ej kunnat lära, och hans son, som växt upp bland landens barn. Men ju äldre fadern blef, dess lättare väcktes hans misstänksamhet mot »det unga hofvet». Kronprinsen sändes 1830 till Petersburg, en artighetsbetygelse mot kejsar Nikolaus, som af allmänna opinionen i Sverige ingalunda sågs med gillande. Som vice-konung i Norge vistades han några månader 1833 i Kristiania och Bergen samt deltog 1834 i riksdagsbearbetningar och i »Statstidningens» dirigerande, men aflägsnades efter riksdagen, i samma mån andra inflytanden på den gamle konungen gjorde sig kraftigare gällande. Kronprinsen sysslade i stället med målning och litografiering, med sångöfningar och musikkompositioner (t. ex. musik till ord af V. Hugo, Tegnér m. fl., partier af Brendlers sångspel »Ryno», marscher m. m.), med utarbetande af militära handböcker o. s. v. och vistades i Tyskland en stor del af sommaren 1837. Men 1838 blef spänningen emellan Karl Johan och oppositionen starkare än någonsin. Visserligen lyckades kronprinsen mot slutet af året att afböja ett tilltänkt åtal för »majestätsbrott», men snart misstänktes han att stå i förbindelse med tyst verkande krafter, hvilkas mål antogs vara att förmå den gamle konungen nedlägga spiran. Karl Johan begaf sig till Norge och lät O. som ordförande i en tillförordnad regering deltaga i riksstyrelsen under ett halft år (Dec. 1838--Juni 1839). Under denna tid rådplägade åtskilliga af riddarhusoppositionens koryféer med både tidningsmän och missnöjda högre förtroendemän om gemensamt uppträdande vid den stundande riksdagen och under förberedelserna för denna, och det antogs, att kronprinsen ej var alldeles främmande för denna »koalition», som skulle söka framtvinga en ministèrförändring, kanske -- abdikation. »Koalitionen» hade också en alldeles särskild häfstång för sina syftens framgång i den konstitutionsvidriga skuld »kabinettskassan» åsamkat sig, med borgen af både konung och kronprins, en skuld, som senaste statsrevision upptäckt, och som då hade föga utsigt att vinna riksdagens accept. Att O. icke var okunnig om förhandlingarna, torde vara fullt säkert. Att han deltog i dem är väl knappt antagligt, men det är ganska naturligt, att han icke gerna såg »oefterrättlighetssystemet» fortfara. Allra minst kunde han önska att härför offra den million, hvilken utbetalandet af den tecknade borgensförbindelsen skulle ådraga fadern och honom. Men hans ställning blef under dessa strider ytterst obehaglig. Det Hemliga utskott, som af konungen äskades för att mottaga meddelande om kabinettskassans skuld, fick se räkenskaper, men inga tillfredsställande förklaringar, och skulden förkastades. Karl Johan betalte millionen hällre, än han underkastade sig -- om ej abdikation, åtminstone en konselj ur oppositionens led. Fyra år senare var det O. sjelf, som afböjde ett förslag om ersättning för det minskade arfvet.
Just under åren 1840--42 hade O. på en helt ny bana vunnit en rent personlig ära. Ibland de studier, åt hvilka han egnat sina många lediga stunder, hade de nya straffteorierna intagit ett framstående rum, och han framträdde 1840, dock utan utsatt författarenamn, med en skrift Om straff och straff-anstalter. O. slöt sig till Beaumonts, Tocquevilles, Aylies och Julius' idéer, men specialiserade för Sverige det system han antagit och utvecklat. »Fredens värf», säger han i företalet, »ehuru mindre glänsande än krigets bragder, hafva burit rika skördar, icke ensamt i vetenskapliga framsteg och industriel utveckling, utan ock i en större vördnad för menniskors värde, i en ömmare vård om de lägre klassernas upplysning och välstånd. Ädla omsorger hafva sträckt sig äfven till den på brottets af vägar förirrade, som man börjat betrakta mindre såsom en fogelfri, för alltid förskjuten varelse, än såsom en vilseförd, fallen like, för hvars omvändelse och bättring man känner sig manad att tänka och handla». Han framställer först sina åsigter om straff. Dödsstraffets rättmätighet undersökes och bestrides, för så vidt det tillämpas under det vanliga rättstillståndet. Vidare utdömas spö- och risstraffen samt deportation. Det 1832 utgifna kriminallagförslaget vinner O:s loford och erkännande. I enlighet dermed upptagas som rättvisa och förnuftiga straff: straffarbete och fängelsestraff. Derefter behandlas »förbättringssystemet», enligt hvilket fängelset skall undvika att försämra, men sträfva att förbättra fången. Härtill hör ensamhets-systemet, med religiös undervisning, strängt arbete och vård om den frigifne. Slutligen göres tillämpningen häraf på Sverige. Skriften gjorde någon verkan på riksdagen, men vida större på allmänna opinionen om dess författare, så i Sverige som utomlands. Ny upplaga utkom 1840; norska, tyska, franska, holländska, engelska, italienska öfversättningar utgåfvos under de närmaste åren, och O. erhöll från utländska rättslärde och fängelsedirektörer tacksamma erkännanden. Hans bok utöfvade i Holland inflytande på fängelsereformen i landet; den franske öfversättaren ville med den svenske prinsens bok påverka franska kammarens diskussioner i frågan. Skriften beredde O. inom hela den civiliserade verlden ett äradt namn, -- men hans arbete för sina åsigters genomförande i Sverige och Norge kröntes ingalunda med snabb framgång.
I början af 1844 förordnades O., under konungens sjukdom, att öfvertaga riksstyrelsen, först på en månad, sedan på ytterligare två. Men af det senare förordnandet hade få dagar gått, när O. besteg sin aflidne faders tron, d. 8 Mars 1844 (han kröntes i Stockholm d. 28 Sept. s. å.; i Norge egde ingen kröning rum). Under det i Sverige »kamarillan» bäfvade för och de liberale hoppades på tronskiftet, gingo de norska statsråden tillsamman och träffade öfverenskommelser för den händelse den nye konungen skulle försöka en statskupp. Så litet var O:s verkliga politiska ståndpunkt känd, så olika hans person uppfattad på hvardera sidan af Kölen.
O. kallade rikets ständer till urtima riksdag och mötte denna med ombildad konselj. Det var ej de liberales koryféer, hvilka voro den nye konungens rådgifvare, ehuru flere af dessa under hans första regeringstid ofta kallats till enskilda rådplägningar. Det var icke häller faderns rådgifvare, och, framförallt, »kamarillan» sågs ej mer i tronens närhet. Bland allmänt aktade personer, hvilka icke intagit någon framskjuten ställning i föreliggande reformfrågor, men hvilkas skaplynne ansågs reformvänligt, hade O. uppsökt sin första ministèr. Det var representationsreformen, undervisningsfrågan, näringsfrihet och tullreform, skatteförenkling, organisation af här och flotta, lagreform och ämbetsverkens ombildning m. m., det var reformer i både yttre och inre politik, som efter Karl Johans 33-åriga riksstyrelse hopat sig på dagordningen. Förväntningarna voro stora. Redan innan riksdagen sammanträdde, hade O. utfärdat några med bifall mottagna förordningar, t. ex. om upphäfvande af 1812 års förbud mot umgänge med den 1809 afsätta konungafamiljen. Vid riksdagen stod första drabbningen mellan nytt och gammalt i representationsfrågan, med anledning af det från föregående riksdag hvilande förslaget. När regeringen här uppträdde neutral, likvisst med försäkran att frågan ej kunde falla (om än förslaget), lossnade banden mellan O. och hans liberala anhängare icke så litet; men när han afskaffat indragningsmakten och, trots adelns häftiga motstånd, sanktionerat lagändringen om lika arfsrätt för son och dotter, äfven der sådan icke förut egt rum, stärktes de åter. En hård strid fördes för ny strafflag med åtföljande lag om verkställighet af straff. Såväl lagkomité och lagberedning som konungen personligen hade med mycken värma uttalat sig för det framlagda förslaget; de liberala stämmorna inom riksdagen och pressen yrkade obetingadt bifall, men lagutskottet tillstyrkte ej riksdagen att antaga mer än »hufvudgrunderna», och längre kom man icke vid O:s första riksdag. Vid den nästa (1847) förkastades åter det kungliga förslaget, nu utan ett ord till dess försvar af de konseljledamöter, hvilka inom riksdagen egde säte och stämma. Från konung O:s regering framlades sedan icke vidare något förslag till ny strafllag, hvaremot byggandet af fängelser efter de nya åsigterna alltjämt fortskred. Representationsfrågan, som ej fick »falla», öfverlemnades 1846 åt en komité, hvars betänkande meddelades 1847 års riksdag utan någon kunglig proposition. En sådan framkom dock 1848, sedan ny konselj bildats, men regeringens såväl som konungens personliga intresse för förslagets framgång tycktes vara ganska ringa, och reformen föll 1850, för att sedan icke vidare under O:s regering föranleda någon kunglig proposition. Reformen inom näringslagstiftningen fortgick deremot raskare; den hörde under konungens »ekonomiska» lagstiftningsrätt. Redan 1846 upphäfdes skråinrättningarna och utfärdades nya förordningar till lättande af statsförmynderskapet öfver bergsbruk, handel, handtverk och fabriksindustri. Arbetet för skatteförenklingen pågick, men ledde icke till praktiskt resultat förrän 1855, och då i ringare mån, än föregående komitéarbeten afsett. Den sista riksrätt, som i Sverige förekommit (1854), var föranledd af K. M:ts beslut 1851 att uppskjuta verkställigheten af då af riksdagen antagna delar af kungl. propositionen i detta hänseende, men de anklagade rådgifvarna frikändes både af rätten och af landets allmänna mening. För en friare tull-lagstiftning, i så måtto att ut- och införselförbud afskaffades, tullsatser sänktes nedom gränsen för lurendrejeripremium samt borttogos för lifsförnödenheter och råvaror, verkade O:s regering, dock med vissa afbrott, tills dessa principer i allmänhet kunna sägas erkända i den sista under O:s regering utfärdade tulltaxan. Äfven på de statskyrkliga banden lossades något efter heta strider om konungens pligt att, enligt § 16 Regeringsformen, »ingens samvete tvinga eller tvinga låta». Den k. propositionen af 1856 om utvidgad religionsfrihet hann dock ej öfvergå till lag, förrän O. redan nedlagt regeringsbördan. I banklagstiftning syntes hållningen vacklande mellan privatbanker och filialbanker, men en stor utveckling af kreditväsendet försiggick dock under O:s regering. En väsentlig reform var den 1854 genomdrifna lagstiftningen rörande bränvins tillverkning och försäljning, en reform, som hade konungens starka personliga sympatier. Och från O:s regeringstid datera sig hos oss både elektriska telegrafens och jernvägarnas anläggning.
O. ingrep personligen i regeringsärendenas gång på ett sätt, som kanske icke alltid kunde betraktas fullt konstitutionelt, men alltid bar prägeln af hans allvarliga uppfattning af regeringspligten. Derför äro regeringsåtgärderna icke oväsentliga för hans lefnadsteckning. I synnerhet gäller detta om utrikespolitiken, i hvilken han skapade ett nytt läge för sina riken. Den nationella rörelse, som gaf upphof åt talet om nationaliteternas rätt till sammanslutning, möttes icke af O., som af hans fader, med motvilja. Ett personligt närmande mellan den skandinaviska nordens monarker följde 1846, efter de starka uttalanden om frändskap och solidaritet mellan nordens folk, hvilka 1845 höjts inom den akademiska ungdomens led. Man såg Norges f. d. konung Kristian Fredrik, då Danmarks konung, i sin hufvudstad festligt emottaga Sveriges och Norges konung och inom hans svenska rikes gräns gengälda besöket. Ännu närmare knöts vänskapen 1848, då Fredrik VII uppstigit på sin faders tron. En skandinavisk politik förenade furstarna. Den svenska diplomatien tog Danmarks parti i den strid mellan Tyska förbundet och Preussen å ena sidan och Danmark å den andra, hvilken 1848 utbröt med anledning af oklarheten i Slesvigs och Holsteins statsrättsliga ställning, och svensk-norska trupper sammandrogos i Skåne, ja öfverfördes till Fyen, under högt uttalande af Sveriges intresse i skyddandet af Danmarks rätt. Ett vapenstillestånd ingicks i Malmö under O:s personliga bemedling (d. 26 Aug. 1848; det föregående, af d. 2 Juli, blef icke godkändt af den preussiske öfverbefälhafvaren!), och den svenska truppkontingenten återvände hem. Endast en »demonstration» hade de svensk-norska rustningarna åstadkommit, ett resultat, som icke vann synnerligen tacksamt erkännande i Danmark. Efter det åter uppblossande krigets provisoriska slut besattes, enligt »makternas» beslut, en del af Slesvig med en liten svensk-norsk härafdelning, 1849--50, och i den slutliga »garantien» af Danmarks »integritet» och bestämmandet af tronföljden efter Fredrik VII deltog Sverige med »stormakterna» (1852). När dessa kort derefter söndrades i två fientliga läger, enades Sverige-Norge med Danmark om en neutralitetsförklaring (d. 15 Dec. 1853), hvilken för de Förenade rikena under krigets fortgång öfvergick till en med England och Frankrike afslutad traktat (d. 21 Nov. 1855), enligt hvilken dessa makter åtogo sig att försvara Sverige-Norge mot alla försök till inkräktning af dess område. Denna traktat, en tydlig emancipation från den på Rysslands bistånd grundade, af kronprinsen Karl Johan 1812 begynta politiken, uteslöt icke möjligheten af ett fullständigt utträde ur neutraliteten, för den händelse kriget fortsatts. Men då fred mellan de krigförande makterna redan i Mars 1856 blifvit sluten, kunde O. med de nye bundsförvandternas goda minne och utan att befara allvarsamt motstånd af de öfriga makterna fortsätta sin skandinaviska politik, som då i broderlig vänskap mellan de båda konungarna afsåg nordens tryggande genom en dynastisk union. Den skandinaviska politikens förste bärare, universitetens ungdom, fick vid studentmötet 1856 mottaga inbjudning af konung O. på Drottningholm och af Fredrik VII i »Eremitagen». I det tal, med hvilket O. ledsagade sin skål »för den skandinaviska ungdomen», gaf han sitt kungsord uppå, att »våra svärd stå redo till gemensamt försvar». Då stod O., kanske ännu mera än 1844, som personlig bärare af entusiastiska förhoppningar. För förverkligandet af dessa, den politiska skandinavismens, satte han också ärligt in sina sista krafter. Men när han nått derhän, att vederbörande i Europa endast väntade på hans eget formliga initiativ för att omordna frågan om Danmarks tyska biland och successionen till den danska tronen, då svek honom kraften. Det gynsamma ögonblicket gick förbi -- och konung O:s återstående lif var en bruten mans, snart en förlamad sjuklings. Flere omständigheter hade samverkat att försvaga själslifvets organ. Absenser -- plötsliga afbrott i medvetandet -- förekommo stundom, ehuru snart öfvergående, och detta fysiska tillstånd bidrog i sin mån att försvaga en genom uppfostran och årslångt tvång undertryckt viljekraft. Mer än en gång vittnar O:s regeringshistoria derom att ett med ifver fullföljdt mål, en länge förfäktad ståndpunkt plötsligt, just i det afgörande ögonblicket eller i utvecklingens sista skede, öfvergifves.
Norges önskningar om officielt erkännande af dess handelsflagga gick O. till mötes 1844, hvarjämte unionsflagga, unionsvapen, konungatitelns delning i svensk och norsk samt slutligen upprättandet af en norsk riddareorden (1847) utgjorde föremål för hans regeringsåtgärder. Unionskomiténs från Karl Johans tid fortgående arbeten föranledde deremot ingen regeringsproposition. När O. första gången som konung besökte Norge (1845), vexlades väl artiga uttalanden mellan konung och storting. Men konungen fann sig icke angenämt berörd af de »liberala» strömningarna i Norge, och vid sin återkomst till Sverige syntes han äfven mer och mer draga sig undan deras inflytande i detta land. Derigenom uppkom den fraktion inom det politiska lifvet, som betecknades med namnet »de grå». 1848 års revolutionära omstörtningar i Europa gjorde dock äfven verkan på O. Hans personliga uppträdande för att stilla det oväsende, som i Mars månad 1848 utbrutit i Stockholm, utvisade både mod och god vilja, men hvarken kraft eller lugn. En ny ministèr och ett representationsförslag framkommo emellertid kort efteråt i Sverige, under det i Norge en misstillitsadress mot regeringen icke segrade inom stortinget och endast partielt ministerskifte egde rum. Vid stortinget i Norge 1851 var oppositionen liflig nog, och ämbetsmännens uteslutande uppbärande af det politiska lifvet begynte vackla. Men regeringen grep in med kraft mot begynnande arbetarerörelser, i häfden förbundna med namnen Harro Harring och Marcus Thrane. 1856 afgick den siste riksståthållaren i Norge. Kronprinsen Karl utnämndes s. å. till vicekonung, och när han 1857 återkom till Sverige, var det för att, enligt riksdagens och stortingets beslut, öfvertaga förandet af sin sjuke faders spira. -- Äfven i Norge bär O:s regeringstid minnet af främjad ekonomisk utveckling. Ett särskildt regeringsdepartement »for det indre» upprättades, näringstvånget löstes småningom, kommunikationerna förbättrades, telegraf och jernvägar infördes, ångbåtsfarten understöddes, en hypoteksbank upprättades, statsskulden från nödens och trångmålens dagar slutbetaltes, och den norska fraktfarten blef som aldrig förr en källa till välstånd. O. uppmuntrade den gryende norska konsten och lät pryda sin villa invid Kristiania, »Oskarshal», med norska folklifsbilder af de unge mästarna.
Under hösten 1852, efter återkomsten från en badresa till Kissingen, vistades O. i Kristiania och förlorade der sin son Gustaf, ett hårdt slag för hans fadershjerta. Hemkommen till Stockholm, föll han i en svår sjukdom, under hvilken en svensk-norsk interimsregering i nära ett halft år förde riksstyrelsen. Konungen tillfrisknade emellertid; men de vigtiga förhandlingar, som fördes, de ansvarsfulla beslut, hvilka de närmaste åren påfordrade, hans rastlösa ifver att taga personlig kännedom om äfven mindre detaljer öfverhopade honom med arbete och påskyndade utvecklingen af det lidande, hvaraf han länge erfarit öfvergående verkningar. På våren 1857 begynte hans själslif fördunklas; »småningom lade sig vanmaktens töcken, stilla men oemotståndligt, öfver denna förr så ljusa och verksamma själ» (Carlson). Den 25 Sept. 1857 nedlade han äfven formelt regeringsbördan. Kronprinsen-regenten Karl styrde i faderns namn, till dess döden gjort slut på dennes långa lidanden. O. afled i Stockholm d. 8 Juli 1859. I sitt äktenskap hade han sönerna Karl (f. 1826, d. 1872), som efterträdde honom på tronen, Gustaf (f. 1827, d. 1852), Oskar (f. 1829), Sveriges-Norges nu regerande konung, och August (f. 1831, d. 1873) samt dottern Eugenia (f. 1830). H. W.
2. Oskar II (O. Fredrik), den föregåendes och Josefinas af Leuchtenberg son, föddes i Stockholm d. 21 Jan. 1829 och erhöll genast af farfadern titeln hertig af Östergötland. Hans faddrar voro rikets ständer, genom utsedda deputerade, vid döpelseakten d. 28 Jan. Tillsamman med sina äldre bröder, Karl och Gustaf, erhöll han en vårdad uppfostran. Dåv. akademiadjunkten F. F. Carlson var hans hufvudlärare. Biskop Butsch i Skara var de unge konungasönernas skriftefader. Efter Oskar I:s tronbestigning erhöll prins O. 1845 sin första officersfullmakt i Sveriges och Norges här och flotta samt tillbragte med studier i Upsala vårterminen 1846 samt höstterminerna 1847 och 1849 i brodern Gustafs sällskap. Hans förkärlek för flottan föranlät fadern att låta honom deltaga i den 1846 utrustade eskaderns öfningar i Östersjön och Nordsjön samt senare på året i fregatten »Eugenies» expedition till England och Medelhafslanden, under S. v. Krusenstiernas befäl. Efter hemkomsten fortfor prins O. att med lifligt intresse taga del i flottans angelägenheter, varm anhängare af »stora flottan» i då pågående strider om flottans reorganisation; och det antogs t. o. m., att hans åsigter stundom icke saknade inflytande på regeringens åtgärder inom flottans styrelse. Premierlöjtnant i flottan 1846, befordrades 0. 1850 till kapten, 1855 till kommendör och nådde 1856 konter-amirals och generalmajors grad. Sistnämnda år anträdde prinsen en resa till kontinenten och England, hvarunder han med stora hedersbetygelser mottogs af kejsar Napoleon III och af drottning Victoria. I England åsåg han mönstringen af de från Krim återvändande trupperna; i Paris närvar han vid kejsareprinsens döpelseakt. Under hemresan aflades i största inkognito ett besök vid nassauska hofvet, och d. 8 Okt. 1856 tillkännagafs officielt prins O:s förlofning med prinsessan Sofia af Nassau. Bilägret firades i Biberich d. 6 Juni 1857. De nyförmäldes högtidliga mottagande i Stockholm egde rum d. 19, årsdagen af Oskars och Josefinas förmälning 1823.
Konung Oskar I, som i mycket rådsport sin son Oskar, hade redan vid denna tid inträdt i det sjukdomsstadium, som efter två års aftynande medförde döden. Vid brodern Karls tronbestigning, 1859, blef prins O. närmaste tronarfving, men stod under broderns hela regeringstid endast föga i beröring med regeringsärenden, när han ej som ordförande deltog i tillförordnad regering. Han utnämndes af kronprinsen-regenten 1858 till vice-amiral och generallöjtnant samt erhöll många särskilda uppdrag, både militära och civila, såsom ledningen af arbetet med »Krigshistoriskt arkiv» (1858--60), inspektionen af militärläroverken, ordförandeskapet i krigsundervisningskommissionen o. s. v. Vintern 1861--62 vistades prinsen med sin familj i Nizza. I de komitéer, hvilka beredde de förenade rikenas deltagande i verldsexpositionerna i London (1862) och Paris (1867), var han ordförande, och han vistades sjelf flere månader i Paris under expositionstiden. Äfven ledde han förberedelserna för den skandinaviska expositionen i Stockholm 1866, höll tal vid dess festliga öppnande och deltog i det samtidiga skandinaviska nationalekonomiska mötet, liksom 1863 i naturforskaremötet. Som förste hedersledamot af Vetenskapsakademien, Vitterh. hist. o. antiqv. akad. och Akademien för de fria konsterna samt förste ledamot af Krigsvetenskapsakad och Musikaliska akademien, i hvilken sistnämnda han var preses 1864--72, var han alltid varmt intresserad för dessas arbeten. Likaså understödde O. tidigt de arktiska forskningsresorna, efter sin tronbestigning en af dessas frikostigaste mecenater, i det han. jämte O. Dickson och A. Sibiriakov, bekostade den verldsbekanta »Vega-färden». I Vitterhets-, hist. och ant. akad. uppläste han vid sammankomster 1859, 1861 och 1863 en serie afhandlingar, i hvilka han lemnade historiska utredningar af svenska flottans och härens tillstånd och bedrifter åren 1711--13, hvilka afhandlingar trycktes under titeln Några bidrag till Sveriges historia åren 1711, 1712 och 1713 (3 dlr, i Vitt. hist. o. ant. akad:s handl., 22:dra, 24:de och 25:te banden 1861--67). Af Svenska akademien prisbelöntes 1857 hans diktcykel Ur svenska flottans minnen. Dessa dikter inledas med den bekanta sången till Östersjön (»Du blånande haf, som mångtusende år» etc.). Till diktsamlingen, som utgafs 1858 (nya uppl. 1861, 85; öfvers. på tyska 1861, 77), har blifvit lagdt det »dramatiska utkastet» Några timmar på Kronoborgs slott den 29 Oct. 1658, som äfvenledes behandlar en episod ur svenska flottans häfder. I Militärsällskapet i Stockholm högtidlighöll prins O. 150-årsdagen af Karl XII:s död med ett tal öfver Carl den tolfte (1868; öfvers. på tyska o. engelska). I Musikaliska akademien höll han vid årshögtiderna tal (1885 utg. under titeln Högtidstal i K. Musikal. akad. under ett nioårigt presidium) och ingrep med stort intresse i ombildandet af akademiens läroverk till ett »konservatorium». Vidare har han utgifvit åtskilliga häften dikter (Nytt och gammalt af O****, 1859. 61, 64, 68, 72), öfversättningar af Herders »Cid» (1859) och Göthes »Torquato Tasso» (1861), idyllen Blommornas undran (1860, med musik af I. Hallström), balladen Herr Hjalmar och skön Ingrid (1865, med musik af dens.) m. m. Samlade skrifter af Oscar Fredrik började utgifvas 1875. Konung O. har som talare vunnit stort rykte, hvilket särskildt framhölls af Svenska akademiens direktör 1874 och antyddes vid akademiens hundraårsfest (1886). Med konungens tillstånd promoverades prins O. 1868 vid Lunds universitets 200-årsfest till hedersdoktor i filosofiska fakulteten.
Vid unionsfesten i Kristiania d. 4 Nov. 1864 var han konungens representant, liksom vid Norges tusenårsfest, i Haugesund, d. 18 Juli 1872. Derifrån begaf han sig till Bergen, men hemkallades för att under konungens utländska resa föra riksstyrelsen. Knappt hunnen tillbaka inom sitt svenska rikes gräns, afled konung Karl, och prins O. besteg tronen d. 18 Sept. 1872. Han kröntes i Sverige d. 12 Maj 1873 och i Norge d. 18 Juli s. å.
Det politiska läget i såväl Sverige som Norge erbjöd den nye konungen betydande svårigheter. I Sverige streds inom riksdagen företrädesvis om skattereform och härordning; och den »kompromiss» mellan dessa frågor, hvilken inaugurerade konung O:s regering, ledde slutligen 1885 till en begynnande utgång ur den alltjämt fortgående striden, hvars olika stadier vållat flere ministeroch krigsministerskiften. Frågan om lifsmedelstullar och ökadt tullskydd för industrien trädde derefter i förgrunden (1886 o. f.). Jernvägsbyggandet har emellertid fortsatts med stor kraft: två nya mellanriksbanor hafva öppnats och enskilda jernvägsnät anknutits till statsbanorna i de flesta af mellersta och södra Sveriges provinser; fabriksindustrien har märkligt ökats o. s. v. Men många samhällsvigtiga frågor hafva genom de »stora frågorna» skjutits åt sidan, oaktadt genom en mängd komitéer betydande förarbeten nedlagts på deras lösning. -- I Norge ärfde konung O. från sin företrädare frågorna om riksståthållareämbetets afskaffande och om statsrådens tillträde till stortinget. Under fortsatt strid om det senare, först yrkadt af regeringen, sedan af stortinget, har det politiska läget i landet betydligt förändrats och konung O., efter ihärdigt motstånd, ur oppositionens led tagit den ministèr, som sanktionerade den åtrådda ändringen af grundlagen, dock först sedan frågan om konungens vetorätt i grundlagsfrågor på ett för konungamakten föga betryggande sätt af stortinget tagits om hand. Äfven i Norge väntar härordningsväsendet på en lösning, som kan trygga landets säkerhet genom att klokt använda dess kraft. För åstadkommande af full likställighet mellan Sverige och Norge vid de diplomatiska ärendenas föredragning inför konungen och rådslagens framläggande till granskning af riksdag och storting hafva långvariga förhandlingar egt rum, utan att leda till resultat. Jernvägsbyggandet har äfven i Norge fortgått under konung O:s regering, så att Kristiania--Trondhjem och Trondhjem--Jämtland förbundits med jernväg. Men af det hela verlden genomgående ekonomiska betrycket har Norge lika litet som Sverige kunnat undgå att beröras.
O. har som konung gjort vidsträckta resor inom sina båda land. Han har äfven gjort betydliga utländska resor, besökt kejsarna af Ryssland och Tyskland (1875), drottningen af England (1881), kejsaren af Österrike och sultanen i Konstantinopel (1885) m. fl. och har sjelf i sin hufvudstad fått mottaga besök af kejsare, konungar och furstar. Det sista spåret af missförhållande mellan den i Sverige nu regerande och den 1809 afsätta dynastien häfdes af konung O., då han sjelf besökte prinsens af Vasa dotter, drottningen af Sachsen, i Baden begärde en maka för sin äldste son och för den fördrifne konungen Gustaf IV Adolfs och hans son kronprinsen Gustafs sarkofager öppnadö Riddarholmskyrkans kungliga graf kor (1884). -- I sitt äktenskap har konung O. 4 söner, Gustaf (f. 1858), Oskar (f. 1859), Karl (f. 1861) och Eugen (f. 1865). H. W.