Sida 209
Oscillera ...
Osiris' attribut och hufvudprydnader. Herskarna af 19:de och 20:de dynastierna hafva i Thebe lemnat efter sig en mängd prof på dylika pelare. Benämningen karyatid-pelare i st. f. Osiris-pelare är olämplig, enär den egyptiska konsten öfver hufvud taget ej känner några karyatider. K. P.
Osius. Se Hosius.
Oskar, socken i Kalmar län, Södra Möre härad. Areal 7,493 har. 1,865 innev. (1886). Annex till Mortorp, Kalmar stift, Södra Möre kontrakt.
Oskar, konungar af Sverige och Norge:
1. Oskar I (Josef Frans O.), föddes i Paris d. 4 Juli 1799 och var son af dåv. krigsministern i Frankrike, generalen Jean Baptiste Jules Bernadotte (sedermera konung Karl XIV Johan) och Eugénie Bernhardine Désirée Clary. Efter sin fadder Josef Bonaparte, gift med moderns äldre syster Julie, erhöll han namnet Joseph, men uppkallades jämväl François Oscar, det senare namnet efter Napoleon Bonapartes val, såsom ett uttryck af dennes dåvarande förkärlek för en af hjeltarna i Ossians sånger. Detta namn blef ock det, hvarunder han nämndes i familjekretsen, hos modern och mostern, hvilka under männens frånvaro oftast lefde tillsamman, dels i Paris, dels och företrädesvis på Josef Bonapartes slott Mortefontaine, berömdt för sina praktfulla skogsomgifningar, eller på Bernadottes vackra slott Grosbois, båda i Paris' omgifningar. »Blif hemma hos dina döttrar, din syster och dina niècer», skref Josef Bonaparte från Neapel (1806) till sin gemål, »roa dig med dem, berätta sagor för Zenaide, Lolotte och Oscar och tänk, att det är det bästa du för dem kan göra.» Kusinerna Lolotte och Zenaide voro då kungliga prinsessor af Neapel, O. arfprins af Ponte Corvo uti Italien. 1807 fick prins O. sin förste informator, Le Moine, en kunskapsrik man, som med förkärlek lade sig vinn om den unge prinsens klassiska studier. Emellertid hade prinsens fader gjort svenska officerares bekantskap och under sina skiftande uppdrag vunnit rykte för fältherretalang, administrativ duglighet och personlig redbarhet. När han 1810 samtalsvis uppställdes som tronkandidat för Sverige, framhölls som ett vigtigt motiv för hans val, att han redan egde en son, och det porträtt af den unge O., som spriddes vid valriksdagen i Örebro, gjorde sitt till att stämma sinnena till faderns förmån. Den 21 Aug. 1810 valdes prinsen af Ponte Corvo till svensk tronföljare, och d. 26 Sept. fastställdes successionsordningen för hans »äkta manliga bröstarfvingar». Med sin moder anlände den nyvalde arfprinsen till Sverige d. 22 Dec. 1810 och till Stockholm d. 9 Jan. 1811. Arfprinsen erhöll af sin adoptiv-farfader, Karl XIII, samma titel, som denne sjelf burit: hertig af Södermanland.
Prins O., som åtföljts till Sverige af sin franske lärare Le Moine, fick genast en lärare i svenskan och gjorde snabba framsteg, så att han snart kunde göra tjenst som sin faders tolk. 1812 fick prinsen en guvernör, friherre G. L. Cederhielm, en högt bildad man, som efter det kungliga statsstrecket 1789 lemnat statstjensten. Kronprinsen aflät till guvernören en skrifvelse, som offentliggjordes, och i hvilken han angifver målet för den uppfostran han önskar sin son samt bestämmer hans arbetstimmar och dagliga lefnadssätt. »Upprepa för honom alltid», heter det, »att en svag regent är ett af de största straff, hvarmed himlen kan hemsöka ett folk». Redan 1811 på sommaren hade kronprinsessan Desideria återvändt till Frankrike och sin syster Julie. Prins O. återsåg henne först efter 11 år. Under tiden växte han upp bland sina kavaljerer och lärare, ofta sin fader följaktig på resor, öfverallt helsad med tillgifvenhet, ej sällan med hänförelse. Inom armén utnämndes han 1812 till öfverstelöjtnant vid de tre gardena, 1815 till öfverste, 1817 till generalmajor. Han åtföljde sin fader under kampanjen i Norge 1814 och mottog med honom stortingets hyllning, hvarefter en lärare i norska språket fogades till hans talrika lärarestab. I militära ämnen såväl som i humanistiska, i administration och statsrätt, i vetenskap och konst erhöll han af dugande lärare god underbyggnad. Atterbom undervisade prinsen i tyska, Berzelius i kemi, J. O. Wallin i lutherska religionen, hvari han 1815 konfirmerades. Den hufvudsaklige informatorn var N. M. af Tannström. Westin var prinsens lärare i målning, Stenman i musik. Vid faderns tronbestigning, 1818, blef O. Sveriges och Norges kronprins. Han utnämndes 1819 till general i svenska och norska arméerna, befälhafvare för lif- och hustrupperna, generalbefälhafvare i Skåne, generalfälttygmästare och chef för Sveriges och Norges artilleri, chef för en kavalleribrigad m. m. samt valdes 1818 till kansler för universitetet i Upsala, der han tillbragte höstterminen och afhörde föreläsningar af Geijer, Biberg, J. Svanberg och Rabenius. Han lefde der i angenämt umgänge med lärare och lärjungar och väckte hos de senare formlig entusiasm. Han hade då utvecklat sig till en ståtlig ung man från den svage yngling, om hvars helsotillstånd oroande rykten spridts. En framstående norrman antecknade vid prinsens besök i Kristiania 1815: »Hans ansigt er gulblegt, hele hans figur er spinkel og rober kraftlöshed og i hvad han siger spores ikke nogen aand». Nu var det helt annat. Men för Norge blef han fortfarande främmande, under det man i Sverige jublade hvar han framgick, och våra största skalder, genomträngda af framtidshopp, strängade for honom sina lyror. Konungen såg detta jubel med varm tillfredsställelse och gjorde allt för att låta kronprinsen taga del i offentliga värf. Hans förmälning sysselsatte en tid den svenska politiken, och efter åtskilliga förberedelser anträdde prinsen 1822 sin friarefärd, under hvilken han i Aachen sammanträffade med sin moder och sin moster, f. d. drottningen af Spanien, Julie, samt i Verona, under furstekongressen, och i åtskilliga hufvudstäder rönte vänskapsfullt mottagande af Europas flesta suveräner. Hans biläger, med Josefina af Leuchtenberg, firades i Stockholm d. 19 Juni 1823, en festdag, hvars glans länge lefde i minnet. I Febr. 1824 utnämndes kronprinsen till vice-konung i Norge. Den 11 April
Källa: Project Runeberg · ·
