Sida 362
Pantsjatantra ...
som en säker vägvisare för den törstige resanden, om han gifver akt på henne, då hon åtminstone en gång dagligen i små skaror begifver sig till vattensamlingar. -- c) De långstjertade papegojorna sakna likaledes tofs på hufvudet och hafva synnerligen korta tarser samt igenkännas med lätthet på sin långa, kilformiga eller graderade stjert Nästan hälften af familjens alla arter hör till denna underfamilj, som är utbredd i de fyra ofvan nämnda verldsdelarna, talrikast i Syd-Amerika, Australien och på Stilla hafvets öar. Araraerna, Sittace, skilja sig från alla andra papegojor genom den mycket starka och utomordentligt stora, från sidorna starkt sammantryckta, ofvantill starkt krökta, med stor, öfverhängande hake försedda näbben och de nakna ställena frampå hufvudet. Arterna af detta slägte kunna åstadkomma ett ännu mera bedöfvande larm än andra papegojor, och makarnas inbördes tillgifvenhet är mera utpräglad än hos alla andra inom familjen (se vidare Ara). -- Karolina-perikitten l. karolina-papegojan, Conurus carolinensis, är den enda i Nord-Amerika förekommande arten och har fått namn efter en del af sitt utbredningsområde. Hon är mörkt gräsgrön, undertill gulaktigare, på skuldror, vingar och delvis på hufvudet orangerödaktig. Hon är ovanligt sällskaplig och låter ej ens af upprepade skott förmå sig att öfvergifva sårade kamrater. Nätterna tillbringa dessa papegojor i trädhål, der ofta tjogtals med klorna och näbben hänga sig fast vid väggarna. -- Ädelpapegojorna, Palaeornis, bebo hufvudsakligen södra Asien. Vingarna äro och spetsiga, stjerten starkt graderad. Bladgrönt är den förherskande färgen hos fjäderdrägten. Af Alexander den stores fältherre Onesikritos fördes halsbandpapegojan, P. torquatus, till Grekland. Hon igenkännes på ett rosenrödt band på halsen, en svart strimma på strupen samt en himmelsblå fläck på halsens sidor och kinden. Denna art föredrager odlade trakter och söker således rent af menniskans sällskap. -- d) De rosella-lika papegojorna hafva lång, starkt graderad stjert, längre och spensligare tarser, ledigare rörelser på trädens grenar samt klar och angenäm stämma. Rosellan, Platycercus eximius, är brokig af skarlakansrödt, hvitt, svart, gult, ljusgrönt, svartbrunt och blått samt hemma i Nya Syd-Wales och på Tasmanien, der hon förekommer på öppna trakter och vägar. På marken rör rosellan sig nästan lika vigt som finkarna, och hon flyger med snabba vingslag. Arten är mycket vanlig som burfogel. -- Detta gäller äfven om vattrade sångpapegojan, Melopsittacus undulatus, som har graderad stjert med mycket långa midtpennor. Hon är till stor del gräsgrön, men svafvelgul, med fyra blå sidofläckar, på framhufvudet, försedd med fina, svarta tvärlinier ofvanpå hufvudet och halsen äfvensom på skuldror och vingtäckare samt hufvudsakligen blåaktig på stjerten. I ofantliga skaror bebor denna art, som blir 22 cm. lång, Australiens inre grässlätter. Hon flyger synnerligen snabbt och går jämförelsevis väl på marken. I tusental bringas sångpapegojorna till Europa, emedan de äro ytterst förnöjsamma (i fångenskap underhållas de godt med hirs, kanarieoch hampfrö samt grönsaker, hvarjämte de dricka mycket litet), hafva ett mycket behagligt qvitter och fortplanta sig i fångenskapen till och med flere gånger årligen. -- Jordpapegojan, Pezoporus formosus, är hemma i södra Australien och på Tasmanien, der hon förekommer på ofruktbara, sandiga ställen eller på kärrmarker. Hon lefver ensam eller parvis, löper snabbt och uthålligt i gräset som en snäppa samt trycker som en hönsfogel för hund. Denna papegojas kött anses bättre än snäppornas och liknar vaktelns. -- e) Ugglepapegojorna hafva korta, rundade vingar och ansigtet så att säga boslöjadt af långa, borstlika, utstående fjädrar samt förete i åtskilligt en viss likhet med ugglorna. Kakapon l. ugglepapegojan, Stringops habroptilus, blir 55 cm. lång samt är ofvan olivgrön, med fjädrarna på den svarta rotdelen tecknade med breda, olivgulaktiga tvärband och skaftfläckar, undertill grönaktigt olivgul, med smala, mörkbruna tvärband; ansigtsslöjan är halmgul. Arten är hemma på Nya Zeeland och har ej varit känd mer än några få årtionden. Hon lefver under trädrötter och klipphvalf samt för ett nattligt lefnadssätt. Dessa foglars kött är utmärkt och särdeles eftersökt af infödingarna, som förr prydde sig med deras fjädrar och hufvud. Kakapon synes gå sin undergång rätt fort till mötes, ty den har en svår fiende i de af européerna införda hundarna, som till en god del blifvit förvildade och i ögruppens nordliga del nästan utrotat arten.
B) Till de rakkäkade papegojorna föras de arter, som hafva underkäken rak, jämförelsevis smal (ej bukig) och mera lång än hög. Denna afdelning bildar en enda underfamilj, lorier l. penseltungade, som hafva tungspetsen besatt med hår. Ärkelorin, Domicella atricapilla, som finnes på Molukkerna, är skarlakansröd, med pannan och skuldrorna djupt svarta, kräfvan höggul, vingleden blå, med hvita fjäderkanter, och vingarna för öfrigt mörkt gräsgröna. Arten lefver af blommornas honingssaft och är i sitt hemland en ytterst vanlig burfogel. -- I Australiens och Tasmaniens gummiträdskogar förekommer mångfärgade lorin, Trichoglossus Novae Hollandiae, som är brokig af blått, gräsgrönt, gult, rödt och svart. Sällskaplighet är så utmärkande för denna och närmast beslägtade arter, att tre till fyra sådana kunna lefva helt fredligt tillhopa i samma träd. Australnegrerna pläga göra sig prydnader af
Källa: Project Runeberg ·
