Sida 361
Pantsjatantra ...
och läggas med förkärlek uti ihåliga träd, men äfven i hål i jorden, i klippor, i byggnader o. s. v. Ofta urhålka dessa foglar med sin starka näbb åt sig bon i träden, hvarvid honan är den egentlige arbetaren. I allmänhet är deras bale mycket simpel eller nästan ingen; mera sällan bygges ett ordentligare underlag för äggen. Vanligen rufva båda makarna, hvilka gemensamt föda ungarna såväl i boet som någon tid, sedan dessa flugit derur. Papegojor af närslägtade arter para sig stundom med hvarandra. Ofta förekomma mellan dessa foglar strider af svartsjuka, afundsjuka om födan, ofördragsamhet o. s. v. Redan i andra året tyckas ungarna erhålla hela sin fjäderprakt och vara i stånd att fortplanta sig; de mindre arterna göra så redan i första året. Det oaktadt uppnå dessa foglar en mycket hög ålder: man har sagt ända till hundra år. -- Enär papegojorna orsaka menniskan betydande skada, äro de också utsatta för mycket ifrig förföljelse från hennes sida. Orsaker härtill äro äfvenledes, att deras kött, ehuru hårdt och segt, fortäres, att deras vackra fjädrar användas som prydnader, och att de ofta hållas i fångenskap, vid hvilken de lätt vänja sig. Sedan urminnes tider hafva papegojor hållits tama. För européerna blefvo de bekanta vid Alexander den stores fälttåg till Indien, och längre fram kommo dessa foglar till Rom, der de skattades högt (priset på en talande papegoja öfversteg värdet af en slaf). Vid Amerikas upptäckande anträffade spaniorema derstädes tama papegojor, och fortfarande äro sådana en vanlig företeelse hos de syd-amerikanske infödingarna. »Anmärkningsvärd är», säger Schomburgk, »tama papegojors och apors förkärlek för barn. Jag har sällan sett en krets lekande indianbarn, till hvilken icke apor och papegojor sällat sig.» -- I fångenskap vänja papegojorna sig snart vid menniskans näringsämnen, ja äfven vid hennes drycker. Såsom lämplig föda för de större arterna nämner Brehm hampfrö, kokt ris, hafre, majs, salad, kål och frukt, för de mindre hirs, kanariefrö, salad och blad. Genom umgänge med menniskor civiliseras papegojan på samma sätt, kan man säga, som det sker med hunden. Men skall hon blifva behaglig och göra framsteg, måste hon regelbundet undervisas och behandlas med mildt allvar. I början måste hon hållas instängd i ett trängre rum, och större frihet bör man ej lemna henne, förrän hennes uppfostran är fullbordad; men då fortplantar hon sig ock utan större svårighet i det tama tillståndet. På senare tiden har man flere gånger i Storbritannien (1887 äfven i Skåne) sett papegojor häcka i det fria. -- Sundevall indelar papegojorna i egentliga och rakkäkade. A) De egentliga papegojorna utmärka sig genom hög, uppsvälld, bukig, framtill plattad underkäk, hvars uppåtriktade spets är bred, tvärt afskuren och försedd med inskärning nära främre änden. Denna afdelning kan fördelas på fem underfamiljer. Bland det, såsom ofvanför nämndes, stora antalet arter anföres här blott ett fåtal mera utmärkande eller allmännare kända. -- a) Kakaduorna hafva synnerligen stark näbb, som vanligen är mera hög än lång, starka inskärningar i käkkanterna, vanligen kort, stark och lodrätt nedåtriktad öfverkäksspets samt nästan alltid fjädertofs på hufvudet. Dessa foglar äro hemma från Filippinerna till Tasmanien, från Timor och Flores till Salomonsöarna. Af familjens alla medlemmar äro kakaduorna de älskvärdaste, bäst begåfvade i andligt hänseende och läraktigaste samt lämpa sig också förträffligt att tämja. Af dithörande arter må nämnas följande. Inka-kakaduan, »jackul», Camptolophus leadbeateri, hvit, delvis rosenfärgad, under vingarna laxröd, samt med röd, gulfläckig och hvit hufvudtofs, är hemma i Australiens sydvestra del. -- Arara-kakaduan, Microglossus aterrimus, eger större näbb än alla andra papegojor och kan begagna sin långa, utsträckbara, i spetsen liksom af ett svart pansar betäckta tunga som en sked vid födans upphemtande. Hon är djupt svart, med grönaktig anstrykning, samt hemma i nordligaste Australien och åtskilliga norr derom belägna småöar. -- Dvärg-kakaduan, Nasiterna pygmaea, är ungefär af våra siskors storlek, hufvudsakligen gräsgrön samt hemma på Nya Guinea och kringliggande öar. -- Korelian, kakodillen, viggstjertpapegojan, Callipsittacus Novae Hollandiae, har de båda mellersta stjertpennorna förlängda samt är oliv-gråbrun, med gula ställen på hufvudet och saffransröd fläck vid örat. Arten är hemma i det inre Australien. -- b) De kortstjertade papegojorna hafva kort, på sin höjd medellång, tvärt afskuren eller svagt afrundad stjert och sakna tofs. De äro hemma i alla verldsdelar utom Europa. -- Jakon, Rhodurus erithacus, är askgrå, med skarlakansröd stjert, samt finnes i mellersta Afrika vester om de stora sjöarna. Arten hör till de mest omtyckta kammarfoglar, hvarför också dessa foglar i mängd bringas i handeln af afrikanska infödingar och säljas till de europeiske köpmännen vid kusten. En mängd tilltalande berättelser finnes om tama individer af denna art. -- Dvärgpapegojorna, Psittacula, höra till underfamiljens vackraste medlemmar och äro omtalade för den ömhet, som makarna visa hvarandra inbördes. De äro utbredda i de fyra förut nämnda verldsdelarna och af obetydlig storlek, vexlande mellan sparfvens och starens. En art af detta slägte, nämligen rosenpapegojan, P. roseicollis, som är gräsgrön, med vissa delar af hufvudet och halsen blekt rosenröda, tjenar i södra Afrikas vattenfattiga trakter
Källa: Project Runeberg ·
