Sida 210
Oscillera ...
anlände O. och Josefina till Kristiania, der storting pågick. Hela stortinget uppvaktade fursteparet, som under de närmaste månaderna höll hof i den norska hufvudstaden. Den 11 Okt. nedlade O. vice-konungavärdigheten och återvände till Stockholm. Följande år var han för första gången ordförande i Sveriges regering, under konungens besök i Norge. 1826 utnämndes han till ordförande i en komité för sjöförsvarets ordnande och d. 1 Dec. s. å. till storamiral. Han kom derigenom i samarbete med B. B. von Platen, som gjorde allt för att vinna honom för sina åsigter om bästa sättet att ordna sjöförsvaret. B. von Beskow blef O:s handsekreterare 1824 och påverkade väsentligt utvecklingen af hans artistiska intressen och anlag inom måleriets såväl som musikens område. Under en följd af år var O. kansler för Musikal. akademien och Akademien för de fria konsterna, en kort tid äfven chef för K. teatern. Kansler för Lunds universitet var han från 1824, för Kristianias (ehuru endast till namnet) från 1822.
Ett godt förhållande hade alltjämt rådt emellan den gamle konungen, som alltid förblef en främling i sina riken, hvilkas språk han ej kunnat lära, och hans son, som växt upp bland landens barn. Men ju äldre fadern blef, dess lättare väcktes hans misstänksamhet mot »det unga hofvet». Kronprinsen sändes 1830 till Petersburg, en artighetsbetygelse mot kejsar Nikolaus, som af allmänna opinionen i Sverige ingalunda sågs med gillande. Som vice-konung i Norge vistades han några månader 1833 i Kristiania och Bergen samt deltog 1834 i riksdagsbearbetningar och i »Statstidningens» dirigerande, men aflägsnades efter riksdagen, i samma mån andra inflytanden på den gamle konungen gjorde sig kraftigare gällande. Kronprinsen sysslade i stället med målning och litografiering, med sångöfningar och musikkompositioner (t. ex. musik till ord af V. Hugo, Tegnér m. fl., partier af Brendlers sångspel »Ryno», marscher m. m.), med utarbetande af militära handböcker o. s. v. och vistades i Tyskland en stor del af sommaren 1837. Men 1838 blef spänningen emellan Karl Johan och oppositionen starkare än någonsin. Visserligen lyckades kronprinsen mot slutet af året att afböja ett tilltänkt åtal för »majestätsbrott», men snart misstänktes han att stå i förbindelse med tyst verkande krafter, hvilkas mål antogs vara att förmå den gamle konungen nedlägga spiran. Karl Johan begaf sig till Norge och lät O. som ordförande i en tillförordnad regering deltaga i riksstyrelsen under ett halft år (Dec. 1838--Juni 1839). Under denna tid rådplägade åtskilliga af riddarhusoppositionens koryféer med både tidningsmän och missnöjda högre förtroendemän om gemensamt uppträdande vid den stundande riksdagen och under förberedelserna för denna, och det antogs, att kronprinsen ej var alldeles främmande för denna »koalition», som skulle söka framtvinga en ministèrförändring, kanske -- abdikation. »Koalitionen» hade också en alldeles särskild häfstång för sina syftens framgång i den konstitutionsvidriga skuld »kabinettskassan» åsamkat sig, med borgen af både konung och kronprins, en skuld, som senaste statsrevision upptäckt, och som då hade föga utsigt att vinna riksdagens accept. Att O. icke var okunnig om förhandlingarna, torde vara fullt säkert. Att han deltog i dem är väl knappt antagligt, men det är ganska naturligt, att han icke gerna såg »oefterrättlighetssystemet» fortfara. Allra minst kunde han önska att härför offra den million, hvilken utbetalandet af den tecknade borgensförbindelsen skulle ådraga fadern och honom. Men hans ställning blef under dessa strider ytterst obehaglig. Det Hemliga utskott, som af konungen äskades för att mottaga meddelande om kabinettskassans skuld, fick se räkenskaper, men inga tillfredsställande förklaringar, och skulden förkastades. Karl Johan betalte millionen hällre, än han underkastade sig -- om ej abdikation, åtminstone en konselj ur oppositionens led. Fyra år senare var det O. sjelf, som afböjde ett förslag om ersättning för det minskade arfvet.
Just under åren 1840--42 hade O. på en helt ny bana vunnit en rent personlig ära. Ibland de studier, åt hvilka han egnat sina många lediga stunder, hade de nya straffteorierna intagit ett framstående rum, och han framträdde 1840, dock utan utsatt författarenamn, med en skrift Om straff och straff-anstalter. O. slöt sig till Beaumonts, Tocquevilles, Aylies och Julius' idéer, men specialiserade för Sverige det system han antagit och utvecklat. »Fredens värf», säger han i företalet, »ehuru mindre glänsande än krigets bragder, hafva burit rika skördar, icke ensamt i vetenskapliga framsteg och industriel utveckling, utan ock i en större vördnad för menniskors värde, i en ömmare vård om de lägre klassernas upplysning och välstånd. Ädla omsorger hafva sträckt sig äfven till den på brottets af vägar förirrade, som man börjat betrakta mindre såsom en fogelfri, för alltid förskjuten varelse, än såsom en vilseförd, fallen like, för hvars omvändelse och bättring man känner sig manad att tänka och handla». Han framställer först sina åsigter om straff. Dödsstraffets rättmätighet undersökes och bestrides, för så vidt det tillämpas under det vanliga rättstillståndet. Vidare utdömas spö- och risstraffen samt deportation. Det 1832 utgifna kriminallagförslaget vinner O:s loford och erkännande. I enlighet dermed upptagas som rättvisa och förnuftiga straff: straffarbete och fängelsestraff. Derefter behandlas »förbättringssystemet», enligt hvilket fängelset skall undvika att försämra, men sträfva att förbättra fången. Härtill hör ensamhets-systemet, med religiös undervisning, strängt arbete och vård om den frigifne. Slutligen göres tillämpningen häraf på Sverige. Skriften gjorde någon verkan på riksdagen, men vida större på allmänna opinionen om dess författare, så i Sverige som utomlands. Ny upplaga utkom 1840; norska, tyska, franska, holländska, engelska, italienska öfversättningar utgåfvos under de närmaste åren, och O. erhöll från utländska rättslärde och fängelsedirektörer tacksamma erkännanden. Hans bok utöfvade i Holland inflytande på fängelsereformen i landet; den franske öfversättaren ville med den svenske prinsens bok påverka franska
Källa: Project Runeberg · ·
