Sida 637
Piemontit ...
Amoretti på italienska och franska jämte kopior af sjökort, som P. tecknat, samt en af denne uppgjord ordbok öfver tungomålen på Filippinerna och Molukkerna. P. dog såsom kommendör af johanniternas orden omkr. 1534.
Pigalle [-ga'll], Jean Baptiste, fransk bildhuggare, f. 1714 i Paris, d. derst. 1785, började redan som gosse studera, men utan att visa synnerliga anlag. Efter att förgäfves hafva täflat vid 20 år om romerska priset vandrade han på eget beråd till Rom, der han i 3 år, ädelmodigt stödd af Coustou, underkastade sig det strängaste arbete och genom flit lyckades ersätta det, som fattades honom i begåfning. På hemvägen utförde han i Lyon en staty af Merkurius, som öfvermåttan beundrades och skaffade honom en plats i konstakademien i Paris. Men hans lycka var först gjord, då han lärt känna ministern d'Argenson och fått i uppdrag att modellera en stod af Ludvig XV. Från den stunden blef han Madame de Pompadours skyddsling. Han erhöll beställningar och gick fram till de första platserna i akademien. Han utförde sin beskyddarinnas bild, mejslade stoder as Merkurius och Venus, som skänktes åt Fredrik II och kommo till Sanssouci, porträtterade flere gånger Ludvig XV i stora statyer med allegoriska figurer -- en af dem, en ryttarestaty, utfördes efter den aflidne Bouchardons modell, uppställdes 1763 och kullstörtades vid revolutionen 1792 -- och afbildade sin lofprisare Voltaire som naken gubbe, hvaraf blef en anatomisk vrångbild, som icke kunde offentligen utställas. Annars utförde han flere goda byster (Ludvig XV, Voltaire, Diderot m. fl.). Men hans förnämsta verk är Grafvården öfver marskalken af Sachsen, för Tomaskyrkan i Strassburg, utförd 1765--76. Monumentet, som alltigenom är pittoreskt och icke plastiskt komponeradt samt i vissa delar rent af väcker löje, måste dock erkännas vara i högsta grad effektfullt och delvis ädelt, särskildt i framställningen af den stolte hjeltefiguren, som lugnt och värdigt stiger nedför de steg, hvilka leda till den öppna grafven, der benranglet lurar, halft doldt under svepningen. P:s sista verk var en älskvärd framställning af en Flicka, som drager en törntagg ur foten. C. R. N.
Pigault-Lebrun [pigå löbrö'ng], Charles Antoine Guillaume, fransk roman- och lustspelsförfattare, hvars egentliga namn var Pigault de l'Épinoy, f. i Calais 1753, begick i ungdomen åtskilliga snedsprång, på grund hvaraf hans stränge fader lät två gånger genom »lettres de cachet» sätta honom i fängelse. Efter att ömsom varit soldat, aktör och språklärare, började P. på 1790-talet blifva känd genom dramer och romaner. Han försonades med fadern och innehade 1806--24 en tullsyssla. Död 1835. -- P:s berättelser äro alster af en naturlig verv, en fruktbar fantasi samt en outtömlig, uppsluppen gladlynthet, men spela ogeneradt in på de frivola äfventyrens område. Intrycket försonas i viss mån genom det städse framträdande hatet mot allt förtryck samt genom många drag af fin känsla. Bäst bland hans 24 romaner äro L'enfant du carnaval (1792; »Fastlagsbarnet», 1851), Les barons de Felsheim (1798; »Baronerne af Felsheim», 1827--28), La folie espagnole (1799), M. Botte (1802; »Herr Botte», 1817) och Tableaux de la société (1813). Nästan lika stor framgång hade P. med sina lustspel och vådeviller, af hvilka åtskilliga äfven i Sverige spelats mycket. Till de mera lyckade höra Lamour et la raison (1791; »Kärleken och förnuftet», 1801), Le petit matelot (»Den lilla matrosen», 1799), Les empiriques (»Charlatanerne», 1800) och Les rivaux d'euxmêmes (1798; »Man och hustru sine egne rivaler», 1802). P. hopskref bl. a. en värdelös Histoire de France (8 bd, 1823--28). Hans Oeuvres complètes utgåfvos i 21 bd 1822--24.
Pigeon-engelska [pi'dsjön-], oriktig form för pidgin-engelska (se d. o.).
Piggfisk, klotfisk, Diodon L., zool., ett fiskslägte, tillhörande ordningen Plectognathi och fam. Gymnodontes. Käkarna hafva ingen midtsutur; hvardera käken bildar en enda, odelad tandskifva. Slägtet delas numera i flere, hvarandra mycket närstående slägten. Hithörande fiskar hafva starkt utvecklade taggar på huden, hvilka hos en del arter kunna resas upp och
fällas ner. Dessa fiskar kunna äfven genom att suga in luft blåsa upp sig till klotform och spärra dervid ut taggarna åt alla håll till skydd mot sina fiender. Den största och mest bekanta är Diodon hystrix L., som blifver 50--60 cm. lång. En annan, äfvenledes allmän, mindre art är D. maculatus. De tillhöra de tropiska delarna af Atlanten och Stilla hafvet. R. L.
Pigghaj, hå, Acanthias vulgaris Risso, zool., en af de mindre hajarterna, tillhör fam. Spinacidae. Jämte en annan art, A. Blainvillii, bildar den ett särskildt slägte, som skiljer sig från öfriga till vår fauna hörande slägten af familjen derigenom att tänderna äro i båda käkarna lika, med spetsarna vända långt åt sidan, och näsöppningarna belägna ungefär midt emellan nosspetsen och munnen samt att framom hvardera ryggfenan finnes en tagg. Arterna af slägtet förekomma inom de tempererade zonerna på båda half kloten, men saknas i de tropiska hafven. Den hos oss förekommande arten, som når en längd af omkr. 1 m., är den allmännaste af alla våra hajarter och förekommer från södra Östersjön, dit han någon gång ingår, längs hela Skandinaviens kust ända upp till Finmarken. Norrut är han mera sällsynt, men för öfrigt förekommer han rätt talrikt och fiskas dels med backor, dels med särskilda garn, »hågarn», och fås dessutom tillfälligtvis i andra fiskegarn. Han är den enda hajart, som ätes hos oss, och skall synnerligast fordom hafva varit högt värderad af innevånarna vid våra vestra kuster.
Källa: Project Runeberg ·
