Sida 234
Ostrea ...
franar. Gälarna (»skägget») äro baktill sammanvuxna med hvarandra och med manteln samt bilda en verklig gälhåla. Ostronen sitta såsom utvuxna alltid fästa vid bottnen eller derpå liggande föremål samt hafva det venstra (undre) fastvuxna skalet större och tjockare än det högra (öfre). De hemta sin föda ur det vatten, som strömmar fram öfver dem, och införa densamma genom en hvirfvelrörelse, åstadkommen genom en mängd små cilier eller flimmerhår, med hvilka manteln är besatt. Flere arter äro värderade såsom födoämne för menniskan. Främsta rummet intager i detta fall den såsom läckerhet ansedda vanliga ostran, O. edulis L., som tillhör Atlanten och dertill gränsande haf samt Medelhafvet och är den enda hos oss förekommande arten. Vid svenska kusten förekomma ostron i nämnvärdt antal blott i Bohus län ned till trakten af Marstrand. Vid norska kusten gå de upp till Nordre Trondhjems amt. I Danmark finnas ostron ända ned till ön Anholt i Kattegatt och Horsensfjorden på Jyllands östkust (fastän i mycket ringa antal) samt omkring Skagen och i Limfjorden. I Stora Belt och i Östersjön, der ostron, att döma af subfossila bankar, i urtiden funnits, träffas de icke numera, och upprepade försök att inplantera dem hafva städse misslyckats. -- Ostran synes för att fortplanta sig och trifvas fordra vatten af omkr. 3 proc. salthalt, men hon kan dock lefva i vatten af endast 1,7--1 proc. salthalt. Ostronen äro ömtåliga för köld och uthärda blott några dagar en temperatur af O till - 1°. Kölden verkar förlamande på musklerna och främst den nämnda flimmerrörelsen, hvilket gör, att djuret ej kan hålla skalet fritt från slam eller skaffa sig föda samt slutligen ej längre förmår sammanhålla skalen. Ostronen förekomma talrikt tillsammans på för dem lämpliga platser, »ostronbankar». Vissa arter äro skildkönade, andra, såsom våra ostron, samkönade, d. v. s. samma individ frambringar en tid ägg, en annan tid sperma, dock ej på samma år, och fortplantningen beror på att tillräckligt antal i detta fall olika individer finnas på bankarna. Antalet ägg är högst betydligt. Hos en utvuxen vanlig östra beräknar man omkr. 1 mill. ägg, och somliga forskare anse, att antalet väl kan beräknas till 2--5 mill. Hos våra ostron genomgår ynglet sina första utvecklingsstadier i gälhålan och lemnar denna vid en storlek af 0,15 till 0,18 mm. De äro då försedda med två skal samt ett par med flimmerhår försedda bihang, med hvilka de simma omkring. Huru 2 länge detta s. k. »svärmyngel» simmar omkring är ej fullt utredt (kanske ungefär en vecka). Tiden för ynglets framkomst, eller »svärmningstiden», synes vara beroende på temperaturen i vattnet och är derför olika på olika platser. I allmänhet tyckes den inträffa under Juni--Augusti. Efter svärmningstidens slut sjunker ynglet till bottnen, och dess vidare utveckling beror på, om detsamma då träffar tjenliga platser att fästa sig på. Dessa platser måste vara fria från små alger och fint slam. På de naturliga bankarna fäster ynglet sig hälst på tomma skal af ostron eller andra musslor. Bottnen får ej vara rörlig sand eller fint slam (»slik»), emedan detta öfversvämmar och fyller gälarna samt qväfver ostran. Ostronens fortplantningsförmåga är ej så stor, som man af det stora antalet ägg kan förmoda. Enligt Möbius kan man beräkna, att omkr. 44 proc. af alla fullvuxna ostron lemna svärmyngel. Men af hela det oerhörda antal yngel, som 1,000 ostron frambringa, beräknar han, att högst 421 komma till full utveckling. Ogynsam väderlek under fortplantningstiden förorsakar äfven, att tillgången på »svärmyngel» vissa år är jämförelsevis obetydlig. Vid slutet af första året hafva ostron en i medeltal en storlek af omkr. 3 cm. Tillväxten går långsammare, ju äldre de blifva. Vid en diameter af 9 cm., eller vid 7--10 års ålder, anses de fullvuxna och fullt säljbara. I Medelhafvet räknar man flere arter, af hvilka dock blott en på djupt vatten lefvande art, O. cochlear, torde vara en verkligt skild art. I Svarta hafvet finnes, i synnerhet vid sydkusten af Krim, en mindre, sällan öfver 5 cm. stor ostronart, O. taurica. De portugisiska ostronen (O. angulata) äro olika och till smaken vida underlägsna vanliga ostran. I Nord-Amerika har man två ostronarter: amerikanska ostran, O. Virginica Gmelin, och kaliforniska ostran, O. lurida Cpr. Den förra förekommer långs Nord-Amerikas östkust med undantag af Maine och Florida, den sistnämnda tillhör blott Stilla hafvets kuster. Af O. virginica förekomma flere varieteter, bland hvilka en nordligare, i synnerhet i trakten af New York förekommande form, O. borealis, ansetts såsom särskild art. Amerikanska ostran är betydligt större än vår och når en längd af ända till 45 cm., med 9 cm. bredd. Den har sålunda en mera långsträckt form, mot låset starkt tillspetsad. Den kan för öfrigt skiljas från våra ostron derpå att muskelfästena för skalens slutmuskler äro mörkvioletta. Såsom rå anses den underlägsen den europeiska, men deremot bättre än denna såsom kokt och inlagd (i hermetiskt tillslutna kärl). Amerikanska ostran är i olikhet med vår skildkönad, och ynglet utvecklas icke såsom hos denna uti gälhålan, utan äggen lemna genast vid sin mognad moderostran samt befruktas ute i vattnet liksom fiskarnas ägg. Amerikanen Brooks, som först undersökt amerikanska ostrans utveckling, har beräknat, att hos en större ostra af denna art finnes omkr. 60 mill. ägg. Dessa hafva dock ännu större faror att öfvervinna, så att denna arts verkliga fruktsamhet torde ej synnerligen öfverträffa den europeiska ostrans. Se vidare under Ostronfiske och Ostronodling.
Beträffande ostronens geologiska utbredning förekomma de äldsta formerna i bergkalken. Den största artrikedomen uppnår slägtet i kritsystemet, med bortåt 300 arter. Former med rakt inrullad hvirfvel uppföras såsom underslägtet Gryphaea (se d. o.) och sådana, hvilkas hvirfvel är snedvriden, såsom Exogyra. Slägtet lemnar många karakteristiska ledfossil, i synnerhet i jura- och kritsystemen; så t. ex.
Källa: Project Runeberg ·
