Sida 211
Oscillera ...
kammarens diskussioner i frågan. Skriften beredde O. inom hela den civiliserade verlden ett äradt namn, -- men hans arbete för sina åsigters genomförande i Sverige och Norge kröntes ingalunda med snabb framgång.
I början af 1844 förordnades O., under konungens sjukdom, att öfvertaga riksstyrelsen, först på en månad, sedan på ytterligare två. Men af det senare förordnandet hade få dagar gått, när O. besteg sin aflidne faders tron, d. 8 Mars 1844 (han kröntes i Stockholm d. 28 Sept. s. å.; i Norge egde ingen kröning rum). Under det i Sverige »kamarillan» bäfvade för och de liberale hoppades på tronskiftet, gingo de norska statsråden tillsamman och träffade öfverenskommelser för den händelse den nye konungen skulle försöka en statskupp. Så litet var O:s verkliga politiska ståndpunkt känd, så olika hans person uppfattad på hvardera sidan af Kölen.
O. kallade rikets ständer till urtima riksdag och mötte denna med ombildad konselj. Det var ej de liberales koryféer, hvilka voro den nye konungens rådgifvare, ehuru flere af dessa under hans första regeringstid ofta kallats till enskilda rådplägningar. Det var icke häller faderns rådgifvare, och, framförallt, »kamarillan» sågs ej mer i tronens närhet. Bland allmänt aktade personer, hvilka icke intagit någon framskjuten ställning i föreliggande reformfrågor, men hvilkas skaplynne ansågs reformvänligt, hade O. uppsökt sin första ministèr. Det var representationsreformen, undervisningsfrågan, näringsfrihet och tullreform, skatteförenkling, organisation af här och flotta, lagreform och ämbetsverkens ombildning m. m., det var reformer i både yttre och inre politik, som efter Karl Johans 33-åriga riksstyrelse hopat sig på dagordningen. Förväntningarna voro stora. Redan innan riksdagen sammanträdde, hade O. utfärdat några med bifall mottagna förordningar, t. ex. om upphäfvande af 1812 års förbud mot umgänge med den 1809 afsätta konungafamiljen. Vid riksdagen stod första drabbningen mellan nytt och gammalt i representationsfrågan, med anledning af det från föregående riksdag hvilande förslaget. När regeringen här uppträdde neutral, likvisst med försäkran att frågan ej kunde falla (om än förslaget), lossnade banden mellan O. och hans liberala anhängare icke så litet; men när han afskaffat indragningsmakten och, trots adelns häftiga motstånd, sanktionerat lagändringen om lika arfsrätt för son och dotter, äfven der sådan icke förut egt rum, stärktes de åter. En hård strid fördes för ny strafflag med åtföljande lag om verkställighet af straff. Såväl lagkomité och lagberedning som konungen personligen hade med mycken värma uttalat sig för det framlagda förslaget; de liberala stämmorna inom riksdagen och pressen yrkade obetingadt bifall, men lagutskottet tillstyrkte ej riksdagen att antaga mer än »hufvudgrunderna», och längre kom man icke vid O:s första riksdag. Vid den nästa (1847) förkastades åter det kungliga förslaget, nu utan ett ord till dess försvar af de konseljledamöter, hvilka inom riksdagen egde säte och stämma. Från konung O:s regering framlades sedan icke vidare något förslag till ny strafllag, hvaremot byggandet af fängelser efter de nya åsigterna alltjämt fortskred. Representationsfrågan, som ej fick »falla», öfverlemnades 1846 åt en komité, hvars betänkande meddelades 1847 års riksdag utan någon kunglig proposition. En sådan framkom dock 1848, sedan ny konselj bildats, men regeringens såväl som konungens personliga intresse för förslagets framgång tycktes vara ganska ringa, och reformen föll 1850, för att sedan icke vidare under O:s regering föranleda någon kunglig proposition. Reformen inom näringslagstiftningen fortgick deremot raskare; den hörde under konungens »ekonomiska» lagstiftningsrätt. Redan 1846 upphäfdes skråinrättningarna och utfärdades nya förordningar till lättande af statsförmynderskapet öfver bergsbruk, handel, handtverk och fabriksindustri. Arbetet för skatteförenklingen pågick, men ledde icke till praktiskt resultat förrän 1855, och då i ringare mån, än föregående komitéarbeten afsett. Den sista riksrätt, som i Sverige förekommit (1854), var föranledd af K. M:ts beslut 1851 att uppskjuta verkställigheten af då af riksdagen antagna delar af kungl. propositionen i detta hänseende, men de anklagade rådgifvarna frikändes både af rätten och af landets allmänna mening. För en friare tull-lagstiftning, i så måtto att ut- och införselförbud afskaffades, tullsatser sänktes nedom gränsen för lurendrejeripremium samt borttogos för lifsförnödenheter och råvaror, verkade O:s regering, dock med vissa afbrott, tills dessa principer i allmänhet kunna sägas erkända i den sista under O:s regering utfärdade tulltaxan. Äfven på de statskyrkliga banden lossades något efter heta strider om konungens pligt att, enligt § 16 Regeringsformen, »ingens samvete tvinga eller tvinga låta». Den k. propositionen af 1856 om utvidgad religionsfrihet hann dock ej öfvergå till lag, förrän O. redan nedlagt regeringsbördan. I banklagstiftning syntes hållningen vacklande mellan privatbanker och filialbanker, men en stor utveckling af kreditväsendet försiggick dock under O:s regering. En väsentlig reform var den 1854 genomdrifna lagstiftningen rörande bränvins tillverkning och försäljning, en reform, som hade konungens starka personliga sympatier. Och från O:s regeringstid datera sig hos oss både elektriska telegrafens och jernvägarnas anläggning.
O. ingrep personligen i regeringsärendenas gång på ett sätt, som kanske icke alltid kunde betraktas fullt konstitutionelt, men alltid bar prägeln af hans allvarliga uppfattning af regeringspligten. Derför äro regeringsåtgärderna icke oväsentliga för hans lefnadsteckning. I synnerhet gäller detta om utrikespolitiken, i hvilken han skapade ett nytt läge för sina riken. Den nationella rörelse, som gaf upphof åt talet om nationaliteternas rätt till sammanslutning, möttes icke af O., som af hans fader, med motvilja. Ett personligt närmande mellan den skandinaviska nordens monarker följde 1846, efter de starka uttalanden om frändskap och solidaritet mellan nordens folk, hvilka 1845 höjts inom den akademiska ungdomens led. Man såg Norges f. d. konung Kristian Fredrik,
Källa: Project Runeberg · ·
