Östersjön, Baltiska hafvet (Fornnord. Eystra-salt, D. Östersöen, T. Ostsee, F. Itämeri; Med. Lat. Mare balticum, R. Baltiskoje more; se Baltia), hafsarm af Atlantiska hafvet, hvilken från Nordsjöns förgrening Kattegatt genom sunden Öresund samt Stora och Lilla Belt tränger djupt in i Europas fastland, bildande en vidsträckt båge med nordöstlig hufvudriktning mellan Sverige och Danmark i v., Tyskland i s., Finland och Ryssland i ö. Såsom Ö:s vestligaste punkt kan betraktas det inre af Flensborgfjorden i Slesvig vid 9° 25' 30" ö. lgd, hvarifrån åt ö. utbreder sig först en bassäng mellan de danska öarna och Holstein och derefter Mecklenburgska bukten mellan nämnda öar, Holstein, Mecklenburg och Pommern, hvarefter den egentliga Ö. vidtager. Bredden är till en början, mellan Skåne i n. och Pommern med Rügen i s., 70–100 km., men ökas snart på bägge sidor om Bornholm genom Hanöbukten i n. och Oderbukten med Stora och Lilla Haff i s. till 180–220 km. Hafvet vidgar sig derefter mot ö. och n. till en vidsträckt bassäng af omkr. 300 km. bredd i ö.–v. och 600 km. längd i n.–s., inneslutande Ö:s största öar, Gotland, Öland, Ösel och Dagö. Till denna bassäng sluta sig i s. Danzigbukten, Frisches haff, Kurisches haff och Rigaviken. Mot n. ö. utgrenar den sig till Finska viken (F. Suomen lahti), som med en längd af omkr. 400 km. och omvexlande bredd (högst 125 km.) sträcker sig till Ö:s östligaste punkt, Nevas utlopp vid Petersburg, 30° 1 5' 0" ö. lgd. Åt n. fortsättes Ö. genom Ålands haf (F. Ahvenameri), Södra Qvarken, Delet, Skiftet och många andra fjärdar i åländska skärgården samt Bottniska viken (F. Pohjan lahti), hvilken senare, med en längd i n. n. ö.–s. s. v. af omkr. 650 km., är delad i två, nästan äggformiga bassänger med spetsarna mot hvarandra, den sydligare, kallad Bottenhafvet, med en bredd af högst 230 km., den nordligare, kallad Bottenviken, med högst 180 km. bredd. Sundet, som förenar dem bägge, är Norra Qvarken. Ö:s nordligaste vik, vid Törefors, ligger under 65° 54' 30" n. br.; den sydligaste torde vara till finnandes vid Wismar i Mecklenburgska bukten vid 53° 54' 30" n. br. Afståndet mellan dessa bägge punkter är alltså jämnt 12 breddgrader, eller 1,333 km. Östersjöns största längd från dess vestligaste till dess nordligaste strand, följande ungefärliga midtlinien, är omkr. 1,750 km. Ö:s areal torde ej vara tillförlitligt uppmätt. Den uppgifves olika, från 350,000 till 420,000 qvkm.
Djupet är i allmänhet icke stort. Nordligaste delen, Bottenviken, har merendels ett djup af 50–100 m. Endast på enstaka ställen är den djupare, såsom s. v. om Malören 110 m. och utanför svenska kusten s. om Skellefteelfvens mynning 124 m. Stränderna kring denna vik äro nästan utan undantag jämna och låga samt i norra delen kransade med vidsträckta skärgårdar, hvilkas öar till följd af landets pågående höjning äro stadda i ständig tillväxt. De största öarna äro på svenska sidan Seskarö, Rånö, Bergö, Sandö och Pitholmen, på den finska Karlö. I Norra Qvarken höjer bottnen sig till 20–25 m., och större öar uppträda, såsom Holmön och s. derom på finska sidan den ansenliga Vasa skärgård, med Björkö, Långören, Valgrund, Replotön och Bergö. I Bottenhafvet fortsättes visserligen öbildningen längs stränderna, men skärgårdskarakteren försvinner. I denna hafsvik träffas största djupet, 200–294 m., i en sänka utanför Ångermanelfvens mynning, på ett afstånd af 9–18 km. från svenska kusten. Ej långt s. om denna fördjupning höjer bottnen sig till ett vidsträckt flak, som med ett djup af mindre än 100 m. utbreder sig från svenska kusten öster- och söderut, upptagande 2/3 af Bottenhafvets hela bredd och i södra delen bildande de vidsträckta Finngrundsbankarna (se Finngrunden). De större öarna på svenska sidan äro Ulföarna, Hemsö, Hernö, Alnö, Brämö och Agö. Södra delen af Bottenhafvet vidgar sig på vestra sidan till Geflebukten med Löfstafjärden, söder om hvilka svenska fastlandet skjuter fram åt ö. i en stor halfcirkel, utanför hvilken utbreda sig i n. Öregrunds skärgård med Gräsön och Singön samt fjärden Öregrundsgrepen (se d. o.) och längre söderut Stockholms skärgård (se d. o.). Från finska sidan närmar sig Åländska skärgården fram emot Öregrunds skärgård, från hvilken den skiljes genom Södra Qvarken, med en anmärkningsvärdt djup ränna, som på ett ställe når till 288 m. Bottnen höjer sig något i Ålands haf och vidare söderut, så att ungefär vid Stockholms breddgrad djupet tvärs öfver Ö. till Finska viken är endast 50–80 m. I sistnämnda vik aftager djupet från v. till ö., så att den östligaste delen, Nevaviken, måst kanaliseras för att kunna användas för sjöfarten. Hela norra stranden af Finska viken följes af en nästan oafbruten skärgård, hvars största öar äro Degerö, Emsalö, Vessö och Björkö. Åt n. ö. skjuter Trångsund in emot Viborg. I Nevaviken ligger ön Kotlin (med Kronstadt). Ungefär midt i Finska vikens östra del ligga öarna Hogland och Lavansaari. Södra stranden har flere större fjärdar, såsom Koporie-, Luga-, Narva-, Kunda-, Papon-, Kolko- och Revalvikarna, men få öar. De största äro Nargö och Bågöarna. Omedelbart s. om Finska vikens mynning ligga de stora öarna Dagö och Ösel, skilda genom Sälsundet samt på östra sidan från fastlandet genom Monsundet, med öarna Mon, Ormsö och Nuckö. Monsundet utmynnar mot s. i den föga djupa Rigaviken (se d. o.). I den stora Östersjöbassängen sänker bottnen sig från en punkt n. v. om Dagö till 100 m. och derunder. Denna sänka vidgar sig åt s. v., sträcker en vestlig arm mellan svenska fastlandet och den vidsträckta undervattensplatå, på hvilken Ö:s största ö, Gotland, med dess fortsättning norrut, Fårön, Gotska Sandön och grundet Kopparstenarna, hvila, samt en bredare arm söderut mellan Gotland och ryska kusten. Den vestra sänkan, som söderut räcker till midt emellan Gotlands södra udde och Öland, har att uppvisa Ö:s största uppmätta djup. Det träffas utanför Stockholms skärgård omkr. 25 km. ö. s. ö. från Landsort och lika långt s. s. v. från Hufvudskär, der bottnen på ett ställe sänker sig till 463 m. djup. Den östra 100-m. sänkan har på ett ställe, ungefär midt emellan Gotland och Kurland, 249 m. djup. Denna sänka upphör ungefär vid Memels breddgrad, hvarefter endast en isolerad fördjupning af 100–110 m. träffas närmare tyska kusten, i Danzigbukten. Den stora gotländska undervattensplatån höjer sig s. om Gotland till de vidsträckta Norra och Södra Midsjöbankarna (lägst 9 m. djup), böjer derefter mot v. och n. v. till svenska fastlandet, nära hvilket den uppbär ön Öland, som från fastlandet skiljes genom Kalmarsund. Längs svenska kusten från Stockholms skärgård till Kalmarsund följer en oafbruten skärgård, efter landskapen benämnd Södermanlands, Östergötlands och Smålands skärgård, med flere djupt i landet inskjutande vikar, såsom Södertelgeviken med Mörkö, Örsbaken, Bråviken, Slätbaken, Valdemarsviken, Syrsan, Gamlebyviken m. fl. Bland öarna på denna kust äro Arkö, Stora Askö, Eknö, St. Malmö, Hasselö och Runnö de största. — Sydvestra delen af Ö. har endast på ett ställe, n. ö. om Bornholm, mera än 100 m. djup. I allmänhet grundar den småningom upp mot v., så att djupet slutligen i utloppen är endast 14 m. i Stora Belt, 9 m. i Lilla Belt och 8 m. i Öresund. Skärgård förekommer i denna del af Ö. endast vid Blekingskusten, med öarna Sturkö, Aspö, Senoren, Hasselö, Tjurkö m. fl. Isoleradt midt i sjön ligger Bornholm. Invid tyska kusten ligga öarna Usedom, Wollin, Rügen, Hiddensö, Pöl och Femern. Strandlinien på den svenska och den finska sidan af Ö. har under historisk tid varit och är fortfarande underkastad förskjutning. Märken efter forntida högre vattenstånd kunna allestädes vid svenska och finska kusterna påvisas. Huruvida detta är beroende af en vattenminskning eller af landets höjning har länge varit en omtvistad fråga (se derom Landhöjning och Vattenminskning).
Salthalten hos Ö:s vatten är betydligt lägre än oceanens, beroende på den ansenliga mängd färskt vatten, som tillföres genom de många floderna. Största salthalten, omkr. 1,6 proc., träffas i södra delen. Mot n. aftager den hastigt, så att den omkring Gotland utgör endast ungefär 0,76, i Bottenhafvet 0,50 och i norra Bottenviken 0,34 proc. Likaså är salthalten mycket nedsatt i Finska och Rigavikarria. Nyaste undersökningar hafva gifvit vid handen, att numera icke någon underström af friskt, saltvatten inströmmar i Ö., till följd hvaraf gammalt, stagnerande saltvatten utgör bottenlagret i Ö:s djupare delar. Detta vatten har under tidens lopp till den grad beröfvats sitt innehåll af syrgas, att det närmar sig det tillstånd, då det blir odugligt att vidare underhålla högre organiskt lif. Deremot äro de öfre lagren till omkr. 60 m. djup rika på syrgas och planktonorganismer.
Vattnets rörelser. Ebb och flod förekomma icke i Ö. Deremot höjer och sänker vattenytan sig oregelbundet, beroende af lufttrycket och vindarna, hvarigenom skilnaden mellan högt och lågt vatten vid kusterna ofta uppgår till 1 m. (Om öfversvämningen d. 12–14 Nov. 1872 se Öfversvämning, sp. 597). Vindarnas förhållande till vattenståndet är emellertid mycket olika på olika ställen. I Bottenviken är vattnets fallande ett tämligen säkert tecken till påföljande nordlig vind. I Ålands och Stockholms skärgårdar bebådas denna vind deremot ej sällan af en föregående »uppsjö». — Hela Ö:s vattenmassa, hvarje ögonblick ökad genom de många floderna, sträfvar emot utloppen vid Belten och Öresund. Den häraf uppkomna normala strömmen framskrider i allmänhet långsamt i sydvestlig eller sydsydvestlig riktning, men uppnår vid de trängre passen, Qvarkarna, någon gång en hastighet af 4 knop. Denna ström omfattar största delen af vattenmassan; endast ytvattnet till omkr. 2 m. djup kan samtidigt vara stadt i strömning åt helt annat håll, beroende af vind och lufttryck.
Ö:s yta isbelägges aldrig fullständigt, men väl kan det under ovanligt långa och kalla vintrar inträffa, att så stora isband sammanfrysa, att isen ligger fast mellan t. ex. svenska fastlandet och Gotland. Det berättas, att isen till och med någon gång slagit brygga mellan Sverige och Tyskland. Ryktbar i historien är vintern 1658, då Belten tillfröso och Karl X Gustaf gjorde sitt berömda tåg öfver dem. Stora vidder hafva emellertid alltid öppet vatten äfven i södra delen af Bottenhafvet. Fullständig tillfrysning är vanlig endast i Bottenviken, Finska viken och Rigaviken. Som likväl isbildning alltid inträffar vid kusterna — med undantag under blida vintrar af Skånes södra kust och en del af danska och tyska kusterna — hindras sjöfarten på Ö. af is längre eller kortare tid hvarje vinter. I nordliga delen af Bottenviken börjar isbildningen stundom redan i Oktober och islossningen först långt fram i Juni, och man kan der under vanliga förhållanden icke påräkna öppet vatten under mera än 5 månader af året. Längre söderut är vintern kortare. Vid Gefle är vanligen under 7 1/3 månader öppet vatten, i Stockholms skärgård under 9 månader o. s. v. Vid islossningen besväras sjöfarten stundom länge af drifisen, som i Ö:s norra del drifver tillsamman i stora flak af ofta betydligt djup under vattnet och äfven af ganska betydlig höjd öfver vattenytan. Sådana s. k. »iskallar» stanna ofta på 8–10 m. djupa undervattensgrund. — Vindarna äro på Ö. vanligen nordliga och östliga under våren och försommaren, sydliga och vestliga på eftersommaren och hösten. Under högsommaren äro vindarna ytterst ombytliga och oftast svaga. Man har anmärkt, att i skärgårdarna stundom blåser en frisk eller till och med hård vind under fullkomlig vindstilla å sjön utanför.
Sjöfarten på Ö. är särdeles liflig. Den besväras visserligen i hög grad genom de ovanligt många undervattensgrunden, men å andra sidan kan med fog sägas, att säkerhetsanstalterna vid alla Ö:s kuster bragts till sådan fullkomning, att äfven de af verldshandeln ännu lifligare begagnade farvattnen näppeligen i detta hänseende hafva företräde. — Den första tillförlitliga kartan öfver Ö. utgafs 1833 af F. Th. Schubert. Jfr K. Ackermann: »Beiträge zur physischen geographie der Ostsee» (1883); se ock art. Månsson, Joh. A. G.