Otfrid

Otfrid (Otfried), författaren till ett af det forn-högtyska språkets vigtigaste minnesmärken, föddes i 9:de årh., sannolikt i Franken, och var lärjunge till den berömde abboten i Fulda, Hrabanus Maurus. O. lefde som munk i benediktinklostret i Weissenburg i dåvarande Syd-Franken (nu norra Elsass) och skall hafva varit en lärd man samt författat många arbeten både på vers och prosa. Af dessa har till vår tid bevarats endast hans »Evangeliebok» (Evangelieharmoni), en versifierad skildring af Kristi lif enligt de fyra evangelierna, med infogade exkurser af moraliserande och exegetiskt innehåll, hufvudsakligen hemtade från medeltidens evangeliekommentatorer. Dikten är delad i fem böcker och hvar och en af dessa i många kapitel. Den är byggd af tvåradiga strofer, hvarje rad (vers) delad i två halfverser, som hafva fyra metriska höjningar hvar och äro sammanbundna medelst slutrim. O. tillegnade sitt verk, som han synes hafva fullbordat omkr. år 868, åt konung Ludvig den tyske. I språkligt afseende är detta verk, som är skrifvet på den s. k. rhenfrankiska dialekten, af mycket stor vigt; men något högre poetiskt värde kan i allmänhet icke tillmätas detsamma. Stilen är, dock med undantag af åtskilliga ställen, torr och fantasilös samt visar äfven ofta spår af det tvång, som den rimmade formen pålade den dervid ovane författaren. O:s Evangeliebok är nämligen, om man bortser från några i äldre allitererande poem inströdda rader, den äldsta rimmade fornhögtyska dikt man känner. Han ämnade den både till att läsas och sjungas samt uttalar i det latinska förordet sin förhoppning och önskan, att den skall lyckas uttränga de verldsliga (hedniska?) sånger, som på hans tid ännu lefde på de tyske frankernas läppar. O:s Evangeliebok är flere gånger utgifven, af Kelle (1856), Piper (1878--84), O. Erdmann (1882), samt öfversatt till tyskan af Rapp (1858) och Kelle (1870). A. E.