Ozon (af Grek. ozein, lukta), kem., med., en af Schönbein 1840 upptäckt allotropisk modifikation af syre, som bildas af vanligt syre dels under inflytande af elektriska urladdningar, dels vid långsam oxidation af fosfor och terpentinolja. Stundom frigöres ozon, då syrerika kroppar, t. ex. kaliumpermanganat, kaliumdikromat m. fl., sönderdelas med svafvelsyra. Ozon är vid vanlig temperatur en gas, som utmärkes af en intensiv, äcklig lukt. Det har vida mer oxiderande egenskaper än vanligt syre och kallas derför också aktivt syre. Det bleker t. ex. växtfårger, syrsätter metalliskt silfver till silfversuperoxid och utdrifver jod ur jodkaliumlösning. Genom starkt tryck har man lyckats förtäta ozon till en indigoblå vätska. Upphettar man ozon till 250°, förvandlas det till vanligt syre, hvarvid 2 volymer ozon gifva 3 volymer syrgas. Ozongasen har således 1/2 gång större täthet än syrgas, hvaraf man kan sluta, att 1 molekyl ozon består af 3 atomer syre, om 1 molekyl syre består af 2 atomer syre.
På grund af ozonets atomistiska förhållanden skulle man kunna kalla det koncentreradt syre, och möjligen ligger i denna s. k. koncentration förklaringen till dess kraftiga syrsättande verkan. Denna starka oxidationsförmåga gör ozonet till ett mäktigt desinfektionsmedel, emedan det genom syrsättning sönderdelar och förstör organiska smittämnen, om man också ej kan bygga alltför stora förhoppningar i hygieniskt hänseende på detta »naturens stora desinfektionsmedel». De terapevtiska resultaten af ozon-inandningen (ozon, blandadt med atmosferisk luft) hafva utfallit mycket olika samt prisats af somliga (Leuder m. fl.) och af andra ansetts värdelösa (Gnäduiger). Emellertid är det antaget såsom säkert, att det syre vi upptaga genom våra lungor af de röda blodkropparna omvandlas till ozon och derigenom så mycket lifligare kan i organismens särskilda delar åstadkomma nödvändiga syrsättningar. Man har för terapevtiskt ändamål äfven begagnat s. k. ozonvatten, som dock innehåller mycket ringa mängd ozon, emedan denna gas långt svårare än syre löses eller upptages i vatten. Man drack detta vatten (aqua ozonisata simplex) såsom en läskedryck, efter uppgift med god verkan i bleksot och andra nutritionsrubbningar. Ett något starkare ozonvatten (aqua ozon. duplex) begagnades till gurgelvatten, t. ex. mot difteri, och togs invärtes mot flerehanda kroniska eller akuta sjukdomar. De fysiologiska verkningarna af riklig ozontillförsel visa, att större doser ozon äro farliga för den menskliga organismen samt att mindre och lägre djur och äfven klyfsvampar (bakterier) inom kort eller hastigt dödas af denna gas, hvars verkningar äro häftigare än klorens. -- För uppmätning af atmosferens ozonhalt nyttjar man en s. k. ozonometer, en bundt remsor af filtrerpapper, indränkta med jodkaliumklister och sedan torkade. En sådan remsa utsättes för fritt lufttillträde, men så, att hon icke träffas af direkt solljus eller regn. Den blåa färg, som uppkommit genom jodkaliums sönderdelning af ozonen i luften och den friblifna jodens inverkan på stärkelsen, jämföres sedan i styrka med en färgskala, hvarigenom erhålles ett relativt värde på ozonmängden i luften. Af många skäl ar emellertid denna metod högst osäker. P. T. C. O. T. S.