Påfogelslägtet, Pavo, zool., hör till familjen fasanartade foglar (Phasianidae) inom hönsfoglarnas ordning (Gallinae) och foglarnas klass. Hufvudet är litet och på sidorna naket, saknar köttig kam och slör samt bär på hjessän en fjäderbuske. Den långa halsens fjädrar äro af vanlig form. Vingarna äro korta och rundade, med sjette handpennan längst. Stjerten är platt och vigglik samt består af 18 pennor, hvilka äro mycket kortare än dess öfre, med ögonfläckar försedda täckfjädrar; hela stjerten kan resas upp och medelst starka muskler utbredas hjulformigt. Tarsen är längre än mellantån och plåtbetäckt samt bär hos hannen en sporre. Dithörande arter, som äro hemma i Ostindien, äro de största bland alla hönsfoglar och kraftfullt byggda. Sin fulla skönhet erhålla de först i tredje året. -- Vanliga påfogeln, P. cristatus, har hufvudet, halsen och frambröstet purpurblå, med guldgrön glans, ryggen guldgrön, metallglänsande, bröstet och magen svartaktiga, skiftande i grönt, och de långa stjerttäckarna mot spetsen försedda med lysande, trefärgade ögonfläckar. Längden utgör 1,1 till 1,25 m. Stjerttäckarna blifva 1,2 till 1,3 m. i längd. Honan, som når blott 95 cm. längd, är brungrå, med skuldrorna och vingarna delvis spräckliga af svart och grått, halsen och bröstet gröna, det senare med hvita fjäderspetsar, och stjerttäckarna utan ögonfläckar. Denna påfogelart är hemma på Vestra Indiska halfön och Ceylon, förekommer der ganska allmänt, somligstädes talrikt, uppträder ofta i flockar af 30--50 stycken samt bebor skogar och djungler, hälst i bergiga trakter. Han flyger tungt och bullrande, springer så mycket bättre och vistas mest på marken; natten tillbringar han i träd, dit han ock ofta tager sin tillflykt vid annalkande fara. I många delar af Indien anses han som en helig fogel, hvars dödande af infödingarna räknas som ett brott. Också uppehålla sig i närheten af många hinduiska tempel talrika flockar af halfvilda påfoglar, hvilkas vård räknas till presternas skyldigheter, och som visa sig föga skygga för menniskor, åtminstone för infödingarna. Påfogeln hemtar sin föda såväl ur djur- som växtriket, men är mera än andra hönsfoglar begifven på insekter, maskar och kött; han dödar (och kanske delvis uppäter) t. o. m. tämligen stora ormar. Sedan tuppen ruggat och fått sina derunder förlorade stjerttäckare ersatta af nya, försiggår parningen, som börjar i April. Äggen äro 8--12--15, läggas under någon buske och rufvas 28--30 dygn. De äldre foglarnas kött är föga användbart, ungarnas deremot förträffligt.
Det är icke kändt när påfogeln först bragtes till Europa. Under Perikles' tid (5:te årh. f. Kr.) var han ännu mycket sällsynt i Grekland. Aristoteles (4:de årh.) omtalar deremot denna fogel såsom en öfverallt derstädes vanlig och väl bekant fogel samt beskrifver honom och hans skötsel noggrant. I Rom var påfogeln ganska allmän under kejsaretiden. Vitellius och Heliogabalus läto för sina gäster framsätta stora fat med påfogelhjernor och påfogeltungor. Under medeltiden spriddes arten ännu mera i södra Europa och ända upp i Tyskland, men synes i sistnämnda land äfvensom i England hafva varit mycket sällsynt ännu i 14:de och 15:de årh. Ingenstädes i Europa är påfogeln förvildad, utan hålles endast som husdjur, knappast annat än som prydnad. Påfogelns mest framstående egenskaper äro stolthet och fåfänga, men derjämte äfven egenkärlek och hersklystnad, hvarför han i hönsgårdar öfverfaller svagare djur och af elakhet misshandlar eller dödar dem. Vågar han sig deremot på kalkoner, blir han sjelf upptuktad och ofta illa åtgången. Obehagliga blifva påfogelhannarna genom sitt starka skrik, hvilket de ofta utstöta. De tama påfoglarna ega oftast samma färgteckning som de vilda; dock hafva många färgförändringar (hvita, brokiga o. s. v.) uppstått under den långa tid, som förflutit sedan fogelns tämjande. -- Äfven två andra arter förekomma af här förevarande slägte, nämligen svartvingade påfogeln, P. nigripennis, sannolikt från de af malajer bebodda delarna af Ostindien, och malajiska påfogeln, P. spicifer, från Östra Indiska halfön, Sumatra(?) och Java. Båda hafva skulderfjädrarna, de små vingtäckarna och de innersta armpennorna svarta, med gröna fjäderkanter -- icke blekt gulgrå med svartgröna, vågiga tvärstrimmor såsom hos den vanliga påfogeln. Liksom hos denna äro hos den svartvingade hufvudtofsens fjädrar blott i spetsen försedda med (rundadt) fan, hvaremot hos den malajiska påfogeln sagda fjädrar bära smalt fan utefter hela sin längd. De båda sista arterna föra nästan lika lefnadssätt som den först beskrifna. C. R. S.