Påfve

Påfve (Grek. pappas, fader, Lat. papa, pontifex maximus) l. den helige fadern benämnes Roms biskop på grund af sin ställning såsom den romersk-katolska kristenhetens öfverhufvud. Enligt den romersk-katolska kyrkans lära har Kristus stiftat kyrkan såsom den synliga fortsättningen af hans lif och personliga närvaro på jorden. Som han sjelf är en, vill han ock att kyrkan skall vara en. Derför har han insatt aposteln Petrus till sin ställföreträdare (»Kristi ståthållare») och till kyrkans medelpunkt. Emedan han dermed afsett ej en stiftelse af öfvergående art, utan en sådan för alla tider, måste Petrus erhålla en efterträdare och den kyrkliga successionen för alltid fastställas. Detta är, så lära de romersk-katolske, för kyrkans uppehållande gudomlig vilja och gudomligt beslut. Väl stiftade Petrus flere församlingar och tillsatte öfver dem biskopar. Men såsom hans verklige efterträdare kan endast den anses, som efterträdt honom sjelf, och denne är Roms biskop. Derom kan så mycket mindre vara något tvifvel, enligt den romersk-katolska kyrkans uppfattning, som Petrus sjelf utsåg Linus till sin efterträdare och öfverflyttade på honom hela sin värdighet. (Jfr unionsdekretet vid konciliet i Florens 1439, romerska katekesen I, kap. 10, och II, kap. 7, äfvensom det vatikanska konciliets »Constitutio dogmatica» I af d. 18 Juli 1870.) Dessa den romerska kyrkans påståenden alltifrån begynnelsen af påfvedömets utveckling skulle emellertid icke kunnat göra sig synnerligen gällande, om icke derigenom tillmötesgåtts det sträfvande efter kyrklig enhet, som framträdde redan i kyrkans första sekel. Redan tidigt såg man i församlingsföreståndaren eller biskopen representanten för församlingens enhet och i de på provinsialsynoderna församlade biskoparna en hela kristenhetens representation. Den tanken låg då ock nära till hands, att kyrkans enhet i episkopatet hade sitt författningsenliga uttryck. Men en följd af denna tanke var, att man sökte en högsta spets för denna på episkopatet hvilande enhet. Och man fann denne i den romerske biskopen. I anslutning till Kristi ord till Petrus såsom den klippa, på hvilken han ville bygga sin församling (Matt. 16: 18--19), började också, särskildt under förra delen af 3:dje årh., den tron alltmer göra sig gällande att kyrkans enhet var förebildad i S:t Peters person samt att Roms biskop såsom arfvinge till S:t Peters stol var det fortfarande lefvande uttrycket för den episkopala enheten. Men utom denna allmänna, djupast verkande anledning till påfvedömets uppkomst och utveckling förefunnos äfven flere andra, som ledde till samma mål. De djupgående och omfattande lärostrider, som fördes till en början hufvudsakligen inom den österländska kyrkan och splittrade henne i flere läger, kommo i sista hand Roms maktanspråk till godo. Hvarje parti var nämligen angeläget att för sig vinna dess betydande stämma, och den vågskål, hvari Rom lade sin vigt, blef esomoftast den tyngsta, allra hälst som Rom i de flesta fall biträdde den part, som hade den bästa rätten på sin sida. Det är under sådana förhållanden icke häller att undra öfver att Roms biskop vann ett alltmer stigande anseende såsom rättrogenhetens pelare och värn. Det var ej häller endast i lärofrågor, utan äfven i frågor rörande kyrklig författning och andra tvistemål, som den romerske biskopens afgörande påkallades. Vädjande till honom blef allt vanligare. Möten och kejsare stadgade till och med, att kyrkliga tvister, biskopars afsättning m. m. skulle afgöras inför honom. Dylika tillfällen lemnades ej obegagnade, och de från Rom utgående dekreten fingo snart rättsgiltigt anseende. Redan Dionysius Exiguus (död omkr. 556) upptager en mängd sådana dekret i sin berömda lagsamling. Roms biskop blef derigenom alltmer ej blott en genom högre anseende imponerande, utan ock lagskipande och lagstiftande makt. De mera framstående metropoliterna (ärkebiskoparna) satte sig visserligen i det längsta till motvärn mot Roms anspråk. Men deras motstånd motverkades och gjordes kraftlöst af biskoparna. Desse fruktade nämligen mera de mäktige närboende metropoliternas inflytande än den aflägsne påfvens, hvilken dessutom klokt skyddade den svagare mot den mäktigare. De omfattade derför villigt de nya grundsatserna och medverkade kraftigt till deras antagande. Derigenom nedsjönko ock ärkebiskoparna snart till blotta befullmäktigade ombud för den romerska stolen, så mycket lättare sedan pallium, den ärkebiskopliga värdighetens och företrädesrättens kännetecken, endast ur den helige faderns hand kunde erhållas. De mottagande ej blott förpligtades att hörsamma de af synoder och påfvar utfärdade stadgar (canones), utan måste äfven edligen förbinda sig att oinskränkt lyda alla från Rom utgående föreskrifter. Nordens apostel, ärkebiskop Ansgar, var den förste, hvilken en sådan ed affordrades (vid biskopdömet Hamburg-Bremens förening). Samma rörelse, som försiggick på kyrkans höjder, förnyades i dess dälder. Liksom biskoparna till påfvens förmån motverkade metropoliterna, så sökte ock det lägre presterskapet och munkarna sin tillflykt hos Rom gent emot biskoparnas förtryck. Uppfordrade af tanken på eget bästa, utbredde de i sin verkningskrets bland folket alltmera föreställningen om den apostoliske öfverherdens höghet, helighet och makt. Denna Roms makt, som så i verkligheten gjorde sig gällande, behöfde dock äfven rättsligen blifva sanktionerad. Detta skedde genom de i 9:de årh. framträdande s. k. Pseudo-isidoriska dekretalen (se d. o.), hvilka onekligen starkt påskyndat påfvens oinskränkta supremati. Genom dessa gafs just en fast och betryggad grund åt den apostoliska stolens usurperade höghetsrätt öfver kyrkan. -- En ytterligare anledning till påfvens stigande makt och myndighet var det förhållande att tron på påfvens öfverhöghet såsom Kristi ståthållare på jorden inplantades i de olika landen samtidigt med kristendomens utbredande. För Rom verkande munkar och missionärer (bl. a. särskildt Tysklands apostel, Winfrid l. Bonifacius) voro dervid påfvedömets synnerligen inflytelserika redskap. -- Ett stort inflytande på påfvedömets utveckling utöfvade äfven Österlandets söndring från Vesterlandet. Derigenom undandrogs visserligen å ena sidan en betydande del af kristenheten Roms öfverherrskap, men å andra sidan blef påfven satt i tillfälle att så mycket mer vända sin verksamhet åt Vesterlandet och der förverkliga sin teokratiska monarki. Mäktigt gynnande för den romerska stolen voro ock dess under bildstriderna (8:de--9:de årh.) tillkämpade oafhängighet af den romerske kejsaren i Bysans och dess anslutning först till det karolingiska kejsaredömet och sedan till Tyskland. Den romerska kejsarekronans tilldelande åt Karl den store (år 800) af påfven Leo III höjde ej obetydligt S:t Peters stol och bragte dess innehafvare i en ännu närmare förbindelse än förut med den vesterländska kristenheten. Påfven trädde derigenom ur det undersåtliga beroendet af Bysans och kom i ett mera jämnlikt förhållande till den nye vesterländske kejsaren, dels emedan denne var af honom korad och krönt, dels till följd af ömsesidigt behof af samverkan och hjelp. Han blef derjämte genom de honom från 756 öfverlåtna landbesittningarna (se Kyrkostaten) den störste länsherren i Italien. Ännu mycket vigtigare än denna politiska makt var dock det större hierarkiska inflytande han erhöll i hela Vesterlandet genom sin nära förbindelse med den nye mäktige kejsaren. Denne tog nämligen den helige fadern till hjelp vid ordnandet af kyrkoväsendet i sitt väldiga rike. Derigenom kommo dessa kyrkor att redan från början i honom se och erkänna sin öfverherde. Under Karl den stores tid tillerkändes dock ingalunda åt den romerska stolen oafhängighet af den verldsliga makten, långt mindre något öfvervälde öfver densamma. Påfvarnas val var underkastadt kejsarens bekräftelse, och påfven måste äfven aflägga vasalled till kejsaren. Men i samma mån som Karl den stores verldsherradöme sönderföll, vande man sig att anse kejsarevärdigheten beroende af Roms sanktion. Kröningen, hvilken Karl den store och hans son Ludvig den fromme kunde af påfven fordra såsom en vasallpligt, blef snarare en företrädesrätt. Det som från början var endast en sanktion af erkänd, bestående rätt fick efter hand karakteren af feodal öfverlemning, med hvilken rätten till maktutöfning först tog sin begynnelse. Derigenom blef den apostoliska stolen förvandlad från en kronans vasall till dess öfvermäktige rival (jfr t. ex. investiturstriderna) eller en berättigad makt, som med kejsaren slöt fördrag och uppställde vilkor för hans erkännande. Så realiserades slutligen den teokratiska universalmonarki, hvilken under århundradens lopp mognat, och hvars grundsatser Gregorius VII (1073--85) klart uttalat i de trenne grundfordringarna: kyrkans renhet och enhet, kyrkans oafhängighet af allt verldsligt inflytande samt all verldslig makts underordnande under kyrkan. -- Påfvedömet var stadt i stigande intill början af 13:de årh., en maktutveckling, som betydligt främjades genom de af påfvarna sedan 1095 ledda korstågen (»påfvarnas krig»). Med Innocentius III (1198--1216) uppnådde påfvedömet spetsen af sin makt. På denna höjd tronade det omkr. ett årh. Men med gryningen af det 14:de årh. började återgången. Förhållandenas omhvälfning skönjes redan i den för öfrigt kraftfulle Bonifacius VIII:s (1294--1303) strid med konung Filip den sköne i Frankrike. Påfvedömet försvagades sedan alltmer, såväl i och för sig som i folkens allmänna mening, hvilken dittills uppburit detsamma. Dess beroende af den verldsliga makten visade sig snart och tydligt under det avignonska påfvedömet (påfvarnas nödtvungna flyttning från Rom till Avignon i södra Frankrike, 1309--77), hvilket ej utan skäl blifvit kalladt dess »babyloniska fångenskap». Saken förbättrades ej häller, när derefter två, en tid tre påfvar, den s. k. stora schismen (1378--1417), samtidigt kämpade om besittningen af S:t Peters stol och slungade bannstrålar mot hvarandra. Hos nationerna blef derigenom den forna fromma tillförsigten till Kristi vikarie på jorden djupt kränkt. En »reform till hufvud och lemmar» blef alltmer erkänd såsom nödvändig samt från skilda håll påyrkad och påbörjad. Kyrkoreformationen i 16:de årh. bröt slutligen Roms makt såsom patriarkat öfver hela Vesterlandet och nedsatte den gamla vesterländska universalkyrkan till en partikularkyrka bredvid andra nybildade, ur den gamla utbrutna kyrkosamfund. Äfven påfvens verldsliga makt, minskad under slutet af 1700-talet, har i vårt århundrade (1870) nästan alldeles försvunnit genom Kyrkostatens införlifvande med konungariket Italien. Men ett par månader, innan detta skedde, hade den hel. fadern genom dogmen om påfvens ofelbarhet vunnit formligt erkännande åt den obestridda auktoritet, som åtskilliga af hans företrädare faktiskt, under papalsystemets glansperiod utöfvat. Se vidare art. Kyrkoförfattning, Ofelbarhet, Papa, Påfveval och Rom.-katolska kyrkan. J. H. B.