Påfveval

Påfveval. Under de tre första århundradena valdes biskopen i Rom, liksom andra biskopar, af presterna och folket. Sedan kejsarna antagit kristendomen, tillvällade de sig inflytande öfver påfvevalen. Sedermera utöfvade östgoternas konungar och derefter kejsarna i Konstantinopel, vanligen genom exarken i Ravenna, rättigheten att fastställa påfvevalet. Under förra hälften af 900-talet (pornokratiens skede) låg påfvevalet i händerna på Roms adel, tills kejsar Otto I förvärfvade åt tyska konungarna den faktiska makten att utse kandidat. Påfven Nikolaus II öfverflyttade (1059) på kardinalkollegiet den afgörande makten vid påfveval, och detsamma uppdrogs uteslutande åt kardinalerna genom beslut af 3:dje allmänna Lateran-konciliet (1179), hvarefter konciliet i Lyon (1274) inrättade den ännu bestående konklaven (se vidare d. o.). -- Valbar till påfve är hvarje vuxen katolik af mankön, men sedan 1389 hafva endast kardinaler valts och fr. o. m. Klemens VII (1523) inga andra än italienare. Såsom regel gäller, att den, som skall väljas, ej tillhör någon mäktig familj eller något regerande hus och att han bör hafva fyllt 55 år. Den nyvalde påfven förkunnar genast hvilket namn han vill bära, hyllas derefter af kardinalkollegiet (se Adoration) och bäres på en stol under baldakin till Peterskyrkan, hvarest han utdelar välsignelsen. De närmaste dagarna derefter eger hans kröning (intronisation) rum.