Palermo. 1. Provins på norra kusten af Sicilien, begränsad i n. af Tyrrhenska hafvet, i ö. af provinserna Messina och Catania, i s. af Caltanisetta och Girgenti, i V. af Trapani. Areal 5,087 qvkm. 699,151 innev. (1881). -- 2. Hufvudstad i nämnda provins, ligger på öns norra kust, på vestra sidan af en af Monte-Pellegrino och Capo Zafiarana infattad bred bukt, i en lika mycket genom landskapets skönhet som genom ett mildt klimat och en yppig växtlighet utmärkt trakt, kallad Conca d'oro. De gamla murarna qvarstå till större delen, men portarna äro moderna; den märkligaste är Porta nuova, nära Palazzo reale. Af hufvudgator na Via Vittorio Emmanuele och Via Macqueda, som skära hvarandra under räta vinklar vid Quattro Cantoni, delas staden i fyra delar. För stadens försköning och utvidgning samt sundhetsförhållanden användas öfver 1 mill. lire årligen. Med förträffligt dricksvatten är staden rikt försedd genom en af araberna anlagd vattenledning. Offentliga promenader äro Marina l. Foro Italico vid hafvet, La Flora l. Villa Giulia vid dennas södra ände samt Strada della Libertà och Giardino Inglese utanför Porta Macqueda. En af de vackraste öppna platserna i staden är Piazza Marina, med springbrunnar och parkanläggningen Giardino Garibaldi. Med undantag af de obetydliga katakomberna framför Porta Ossuna finnas inga byggnadsminnen från forntiden. Dess flere och intressantare äro byggnadsmiimena från medeltiden, i synnerhet från normandernas tid. Kungliga slottet (Palazzo reale), en förening af byggnader i äldre gotisk och arabisk stil, innehåller bl. a. ett med väggmosaiker från normandiska tiden smyckadt rum (kalladt Rogers rum) samt det berömda Palatinska kapellet (bygdt af normandiske konungen Roger II), med praktfulla väggmosaiker på guldgrund. Tornet S. Ninfa är inredt till observatorium. Domkyrkan (S. Rosalia) uppfördes 1169--85 af ärkebiskop Walter of the Mill (Gualterio Offamilio), af engelsk börd, och innehåller bl. a. de hohenstaufenske kejsarna Henrik VI:s och Fredrik II:s grafvar samt i en silfversarkofag benen af stadens skyddshelgon, den heliga Rosalia. Till hennes minne firas i Juli månad hvarje år en glänsande fest. Söder om kungliga palatset ligger kyrkan S. Giovanni degli Eremiti (från 12:te årh.), hvilken af sin forna arabiska karakter har qvar endast kupolerna. Kyrkan Martorana (från förra hälften af 12:te årh.) är ett mönster af normandisk stil, med intressanta mosaiker från samma tid som kyrkan. Af andra byggnader förtjena omnämnas: ärkebiskopens palats, Pal. del municipio, det historiskt intressanta Pal. del tribunali (bygdt i början af 1300-talet), der fordom inqvisitionens fångar inspärrades, och universitetsbyggnaden. P:s universitet har fyra fakulteter och betydande naturvetenskapliga samlingar (i synnerhet fossil från ön). Dessutom har staden ett lyceum, tre gymnasier, ett tekniskt institut, ett musikkonservatorium, ett landtbruksinstitut, en navigationsskola m. m., tvänne offentliga bibliotek, nämligen nationalbiblioteket, fordom tillhörigt jesuitkollegiet, och stadsbiblioteket, rikt i synnerhet på manuskript rörande Siciliens historia. -- Innevånarnas antal i staden uppgick 1881 till 205,712 och i kommunen till 244,991. Genom jernvägar är P. förenadt med Siciliens öfriga större städer. Exporten består hufvudsakligen af svafvel, sumak, hvete, olja och vin m. fl. sicilianska produkter, hvaremot engelska, franska och tyska manufakturalster införas. Icke obetydlig är tonfiskfångsten. Den gamla hamnen, Cala, är tillgänglig endast för mindre fartyg; de större ankra vid foten af Monte Pellegrino i den nya hamnen, som är skyddad af en storartad molo. -- Bland de många intressanta punkterna i stadens omgifningar förtjena i synnerhet nämnas det 597 m. höga Monte Pellegrino, med den heliga Rosalias grotta (nu förvandlad till kapell) samt en härlig utsigt, Villa Belmonte, vid södra foten af Monte Pellegrino, det kungliga lustslottet La Favorita, bygdt af Ferdinand IV i kinesisk stil och omgifvet af skuggiga parker, lustslottet La Zisa, från hvars tak man har en fördelaktig utsigt öfver staden, samt det gamla slottet Cuba, nu kasern.
P. (Grek. Panormos, Lat. Panhormus, Panormus) var en fenicisk koloni, som senare tillhörde kartagerna och i första puniska kriget (264--241 f. Kr.) var hufvudstation för desses flotta. 254 f. Kr. eröfrades staden af romarna och förblef en romersk besittning, tills den intogs af vandalen Geiserik 440 e. Kr. Den tillhörde sedermera en tid östgoterna, men lades genom Belisarius 535 till Östromerska riket, som den sedermera tillhörde i 300 år. 831 eröfrades staden af araberna och blef säte för en nästan oberoende ståthållare öfver Sicilien, och 1071 af normanderna. De senare konungarna af Sicilien, Roger II, Vilhelm I och Vilhelm II, kröntes i P., som blef residensstad. Äfven kejsar Fredrik II höll der ett lysande hof. Sedan hans son Manfred 1266 stupat vid Benevent, bemäktigade sig Karl af Anjou Sicilien och dess hufvudstad, men hans hårda styrelse och fransmännens öfvermod framkallade 1282 en resning på ön, den s. k. Sicilianska aftonsången, som började i P. Från denna tid delade staden det sicilianska konungarikets vexlande öden. De siste derstädes krönte konungarna voro Viktor Amadeus af Savojen (1713) och Karl III af Bourbon (1735). När fransmännen besatte Neapel 1798 och för andra gången 1806, blef P. ännu en gång hufvudstad i ett särskildt sicilianskt konungarike. 1820 och 1848 gjorde staden uppror mot den bourbonska regeringen. I slutet af Maj 1860 kom den slutliga befrielsen genom Garibaldi, och staden förenades med konungariket Italien.