Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Pannspröt

Ämne: Insekter och insektgrupper · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 678 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Pannspröt, antenner (Lat. antennae), zool., egendomliga känsel- och sannolikt luktorgan af vexlande form hos insekterna, äro hos nämnda djur 2 och sitta fästa å hufvudets framsida vanligen i små gropar nära ögonens öfre eller inre kant, stundom tätt ofvan munnen. De äro mycket rörliga organ, sammansatta af några få till öfver 100 leder, af hvilka den första, bas- l. rotleden, vanligtvis är helt liten och ofta dold i den nämnda antenngropen. Stundom är basleden sammanvuxen med skaftet (scapus), i hvilket fall detta räknas såsom första leden. Skaftet är i regeln längre och tjockare än de följande lederna, af hvilka den närmaste kallas vänd- l. stjelkleden (pedicellus). Af många zoologer kallas dessa leder med ett gemensamt namn antennskaftet, till skilnad från de öfriga lederna, som bära namnet antennsträngen (flagellum, »antennpiskan»), hvilken hos en del steklar, såsom bin, myror o. s. v., bildar en vinkel med skaftet. Den yttre delen af pannspröten kan hafva mycket olika form: klubbformig, knappformig, bladig o. s. v., och dylika antenner kallas med ett gemensamt namn olikformiga (inaequales). Likformiga (aequales) kallas de pannspröt, hvilkas alla leder hafva i det närmaste samma utseende och form. Sådana antenner kunna vara borstlika, trådlika, perlbandslika, tandade, sågade, kamlika o. s. v. Antennernas längd vexlar hos olika arter i hög grad: från mindre mått än hufvudet till flere gånger kroppens längd, t. ex. hos den bekanta s. k. »timmermannen» (Lamia aedilis L.). Pannspröten synas hos myrorna tjena till organ för meddelanden individerna emellan. O. T. S.