Parabel (af Grek. parabole, sammanställning). 1. Genomförd liknelse i form af en kort och enkel berättelse ur det menskliga hvardagslifvet, egnad att låta en högre sedlig sanning påtagligt framstå. Parabeln förekommer i såväl bunden som obunden form. I Nya test. äro sköna parabler lagda i Jesu mun (t. ex. om den förlorade sonen, om den otrogne gårdsfogden). Jfr Fabel, Liknelse och Paramyti. -- 2. Matem., en kroklinie, der hvarje punkt är så beskaffad, att dess afstånd från en fast punkt är lika med dess afstånd från en fast rät linie. Parabeln kan lätt uppritas med tillhjelp af en vinkelhake och en tråd. Man ställer vinkelhaken med ena benet utefter den fasta linien, gör trådens längd lika med längden af det andra benet och fäster den med ena änden i den fasta punkten, med andra änden i änden af sistnämnda ben, mot hvilket man medelst ett stift spänner tråden. Låter man nu vinkelhaken glida utefter den fasta linien, beskrifver stiftet en parrabel. Parabeln har formen af ett U, hvars båda armar blifvit utdragna i oändlighet. Den fasta
punkten (F) kallas brännpunkt (focus), den fasta linien (AB) styrlinie; den från punkten mot linien dragna perpendikeln (AF) är parabelns axel. Med brännpunktsradie förstår man afståndet mellan brännpunkten och en punkt på parabeln. Parabeln kan äfven erhållas genom intersektion mellan ett plan och en kon och är således en konisk sektion (se Konisk 4). Parabeln eger åtskilliga märkliga fysiska egenskaper. Så t. ex. reflekteras i en spegel med parabolisk genomskärning alla parallelt med axeln infallande strålar till en och samma punkt, nämligen brännpunkten; och den kroklinie, som en kastad kropp beskrifver i lufttomt rum, utgöres af en parabel. -- Stundom användes ordet parabel i sammanställningen »kubisk parabel», »semi-kubisk parabel» o. s. v. för att utmärka vissa enklare slag af paraboliska kroklinier (se Neil och Parabolisk). G. E.