Parallelism

Parallelism (af parallel, se d. o.). 1. Sammanlikning, jämförelse. -- 2. Öfverensstämmelse. -- 3. Egenskapen hos två eller flere linier eller ytor att vara parallella. -- 4. Sammanställning af flere likartade och hvarandra ömsesidigt förklarande ställen i en bok (»parallel-ställen», parallel-verser i bibeln o. s. v.). -- 5. En formel egendomlighet hos den hebreiska skaldekonsten, bestående i en ideel och rytmisk symmetri mellan satsleder eller sammanhängande versrader, i det att samma tanke omedelbart upprepas i olika vändningar. Mycket ofta är den andra parallel-leden endast en synonym till den första (t. ex. »Bergen smulto för Herrens ansigte, sjelfva Sinai för Herrens, Israels Guds, ansigte», Domareb. 5: 5; »Ty han sårar och förbinder; han slår, och hans händer hela», Ijob 5: 18), eller ock upprepas tanken med nyanser (»Säll den man, som icke vandrar uti de ogudaktiges råd och icke träder in uppå syndares väg och icke sitter der de bespottare sitta», Ps. 1: 1), eller utvecklar den sig i olika bilder (»Jag är utgjuten såsom vatten, alla mina ben skiljas åt, mitt hjerta smälter såsom vax i mitt lif», Ps. 22: 15), eller uppträder den först positivt, derefter negativt (»Vrångt hjerta vare långt ifrån mig! hvad ondt är vill jag icke veta af», Ps. 101: 4). Mera sällsynt är den antitetiska parallelismen (»Mätt strupe försmår honungskaka, men allt surt är sött för hungrig strupe», Ordspr. 27: 7). Dessa grundformer förete enoändlig rikedom på gestaltningar och öfvergångar.