Sida 380
Parakronism ...
hålen, och dermed är hela registret försatt i overksamhet. Jfr Orgel. A. L.
Parallelcirklar. 1. Geom., parallelt med hvarandra på ytan af ett klot belägna småcirklar. När ett klot skäres af ett plan, uppkommer alltid en cirkel såsom afskärning. Denna cirkel blir så stor som möjligt, om klotet skäres genom medelpunkten, och kallas då »storcirkel». Går planet vid sidan om medelpunkten, blir afskärningscirkeln mindre och kallas »småcirkel». Parallelcirklar uppkomma sålunda, då man skär klotet med en följd af parallella plan. -- 2. Geogr., cirklar, som på jordytan tänkas dragna parallelt med eqvatorn. Alla punkter på samma parallelcirkel äro på samma polhöjd. Parallelcirklarna blifva allt mindre, ju närmare de äro belägna mot polerna; de äro störst vid eqvatorn. De meridianer, som mellan hvarandra innesluta en grads vinkel, indela såväl eqvatorn som parallelcirklarna i 360 sins emellan lika stora delar, de s. k. parallelgraderna. Dessa blifva emot polerna allt mindre och äro störst vid eqvatorn. E. J.
Parallelepiped (af parallel, se d. o., och Grek. epipedon, yta, plan). 1. Matem., en solid figur, som begränsas af sex plan, hvilka två och två äro sins emellan parallella. Gränsytorna äro parallelogrammer, af hvilka de, som stå emot hvarandra, äro kongruenta. Parallelepipeden eger 12 kantlinier och 8 hörn. Om gränsytorna äro qvadrater, får den namnet kub (se d. o.). -- 2. Mek. Vid sammansättning af tre krafter, som verka i en punkt, angifves resultanten till storlek och riktning genom diagonalen till en parallelepiped, hvars kanter motsvara de tre krafterna. En sådan figur kallas kraftparallelepiped. Efter samma grunder använder man äfven benämningen hastighetsparallelopiped för den vid sammansättning af tre hastigheter erhållna figuren, 1. G. E. 2. G. R. D.
Parallelgrad. Se Grad 3 och Parallelcirklar 2.
Parallelism (af parallel, se d. o.). 1. Sammanlikning, jämförelse. -- 2. Öfverensstämmelse. -- 3. Egenskapen hos två eller flere linier eller ytor att vara parallella. -- 4. Sammanställning af flere likartade och hvarandra ömsesidigt förklarande ställen i en bok (»parallel-ställen», parallel-verser i bibeln o. s. v.). -- 5. En formel egendomlighet hos den hebreiska skaldekonsten, bestående i en ideel och rytmisk symmetri mellan satsleder eller sammanhängande versrader, i det att samma tanke omedelbart upprepas i olika vändningar. Mycket ofta är den andra parallel-leden endast en synonym till den första (t. ex. »Bergen smulto för Herrens ansigte, sjelfva Sinai för Herrens, Israels Guds, ansigte», Domareb. 5: 5; »Ty han sårar och förbinder; han slår, och hans händer hela», Ijob 5: 18), eller ock upprepas tanken med nyanser (»Säll den man, som icke vandrar uti de ogudaktiges råd och icke träder in uppå syndares väg och icke sitter der de bespottare sitta», Ps. 1: 1), eller utvecklar den sig i olika bilder (»Jag är utgjuten såsom vatten, alla mina ben skiljas åt, mitt hjerta smälter såsom vax i mitt lif», Ps. 22: 15), eller uppträder den först positivt, derefter negativt (»Vrångt hjerta vare långt ifrån mig! hvad ondt är vill jag icke veta af», Ps. 101: 4). Mera sällsynt är den antitetiska parallelismen (»Mätt strupe försmår honungskaka, men allt surt är sött för hungrig strupe», Ordspr. 27: 7). Dessa grundformer förete enoändlig rikedom på gestaltningar och öfvergångar.
Parallelklasser, de särskilda, men i afseende på kurser lika och jämnlöpande (»parallella») afdelningarna af en klass i ett läroverk. Sådana klasser äro af nöden, då lärjungeantalet vuxit öfver höfvan.
Parallelogram (af parallel, se d. o., och Grek. grafein, beskrifva), matem., en rätlinig-fyrsiding, der de motstående sidorna äro parallella. Parallelogrammens motstående sidor och vinklar äro sins emellan lika stora. Hvar och en af de två diagonalerna delar parallelogrammen i två kongruenta delar. Betraktar man en af sidorna såsom bas, så förstås med parallelogrammens höjd afståndet mellan basen och den motstående sidan. Parallelogrammens yta är lika med rektangeln af basen och höjden. Särskilda slag af parallelogrammer äro qvadrater, rektanglar och romber. Se vidare Kraftparallelogram. G. E.
Parallelrörelse, musikt., två stämmors fortskridande i samma riktning (jfr Motus). Följder af qvinter och oktaver i samma riktning hafva sedan gammalt varit i den musikaliska grammatiken förbjudna (se Muris). Detta förbud, som ursprungligen grundade sig på det rent kontrapunktiska behofvet af omvexling i stämföringen, kan omöjligen hafva samma betydelse i nutidens musik, som ej längre beherskas af blott kontrapunktiska, utan äfven och ännu mer af harmoniska stillagar. Från rent harmonisk synpunkt åter kan en oktavföljd aldrig bevisas vara stötande, och en qvintföljd endast då, om den representerar en tvär modulation, en omotiverad öfvergång mellan tvänne icke beslägtade treklanger. Också iakttages nämnda förbud icke strängt af nutidens kompositionspraxis, som t. o. m. stundom synes gå ut på att uppsöka i st. f. att undvika parallelföljdcr. Fullkomligt betydelselöst är särskildt förbudet mot s. k. »förtäckta» qvinter och oktaver, d. v. s. då de båda stämmorna icke utgå, från ett qvint- eller oktav-intervall, utan endast fortgå i lika riktning till ett sådant (t. ex. eg--fc, ec--ff, till skilnad från de »öppna» följderna eh--fe, ee--ff). I sådant fall föreligger nämligen icke ens brist på omvexling i stämföring, eftersom stämmorna visserligen gå åt samma håll, men göra alldeles olika tonsteg, hvadan detta förbud ej ens kontrapunktiskt kan försvaras. A. L.
Parallelsegling, sjöv., kallas den segling, då ett fartyg styr rättvisande ö. eller v. långs en latituds (bredd-)parallel (cirkelparallel med eqvatorn), hvarvid således endast longituden förändras. Latitudsparallelen är dock ej den kortaste vägen mellan tvänne ställen på densamma, utan storcirkeln, som förenar dem, hvarför ett fartyg, som föredrager att följa storcirkeln, deremot kontinuerligen måste förändra sin kurs. Jfr Storcirkel-segling. R. N.
Källa: Project Runeberg · ·
