Paris-kommunen (Commune de Paris) l. endast kommunen, namn på tvänne upprorsregeringar, som ryckt till sig den politiska och administrativa makten i Paris. 1. Paris-kommunen af 1792. Medan massorna d. 10 Aug. 1792 stormade Tuilerierna, bemäktigade sig åtskilliga af upprorets ledare stadshuset (Hôtel de Ville) och konstituerade sig der såsom styrelse. Denna tillkännagaf sin tillvaro för Nationalförsamlingen och fordrade oinskränkt myndighet samt tillsättande af en utomordentlig domstol för afdömande af de »brott, som begåtts den 10 Augusti», m. m. Paris-kommunen blef allsmäktig under ledning af Danton, Robespierre och Marat samt begagnade bl. a. motgångarna i kriget för att uppreta Paris-pöbeln mot Nationalförsamlingen och rojalisterna. Förgäfves försökte Nationalförsamlingen spränga kommunen och få en ny stadsstyrelse vald. Nationalkonventet, hvilket efterträdde Nationalförsamlingen såsom franska folkets representation och hade sitt säte i Paris, måste sida om sida med sig tåla denna revolutionära myndighet, som styrde endast med skräck. Robespierres fall d. 9 Thermidor år II (d. 27 Juli 1794) medförde Pariskommunens. Robespierre och ett åttiotal af hans ämbetsbröder -- till största delen obskura män -- slutade på sjavotten. -- 2. Paris-kommunen af 1871. Redan då det 2:dra kejsaredömet störtades (d. 4 Sept. 1870), började socialisterna och anarkisterna i Paris att utveckla en liflig verksamhet, delvis en följd af den häftiga agitation, som vid denna tid drefs af det hemliga sällskapet Internationalen (se d. o.). Möten höllos i alla stadsdelar, och sektioner af Internationalen bildades, der de mest samhällsupplösande läror predikades samt hatet mot »bourgeoisien» och »kapitalet» uppeldades. De, som ifrade för sådana ytterligheter, blefvo derför gifna motståndare till Nationalförsvarsregeringen, mot hvilken man uppmanade till strid. Hvarje motgång i kriget mot Tyskland blef ett nytt upphetsningsmedel, och slutligen framkallade Metz' fall det första väpnade upploppet, d. 31 Okt. 1870, då Gustave Flourens besatte Hôtel de Ville och häktade Trochu, Favre och Arago. Emellertid befriades desse snart af nationalgardet, och upproret kufvades. Upprorsmännen fortsatte sina agitationer och öfvade förstädernas befolkning i vapen samt gjorde d. 22 Jan. 1871, medan tyska armén inneslöt Paris, ett nytt, men fåfängt försök att rycka till sig makten inom detsamma. De derefter följande tilldragelserna: Paris' kapitulation och tyskarnas intåg i staden, valen till Nationalförsamlingen och dennas åsidosättande af Paris' radikala representanter, regeringens flyttande till Versailles, allt detta bidrog att öka de missnöjdes antal i Paris. Dertill kom, att regeringen ej fäste tillbörlig vigt vid agitationerna, och att dessa gjorde stora framsteg inom nationalgardet. Den 24 Febr. 1871 förenade sig rörelsens ledare till en centralkomité, och s. d. förbundo sig 114 bataljoner af nationalgardet att lyda endast denna komité. Två dagar senare följde det första politiska mordet, utan att regeringen ändock ingrep. När sedan de tyska trupperna i början af Mars inryckte i vissa delar af Paris, begagnade sig upprorsmännen deraf för att bemäktiga sig kanoner och vapen, befria fångar, utdela ammunition och befästa sig på Montmartre. Centralkomitén och två andra komitéer utvecklade en liflig verksamhet, och snart stodo under deras befäl 100,000, man med 200 kanoner. Öfverbefälhafvaren i Paris, Vinoy, kunde ej qväfva rörelsen, hufvudsakligen till följd af nationalgardets opålitlighet. Slutligen måste regeringen vidtaga våldsamma åtgärder. Natten till d. 18 Mars stormade regeringens trupper Montmartre och hade dervid någon framgång; men då dagen inbröt, fingo de upproriske understöd, liniesoldaterna gingo öfver till dem regementsvis, ett par generaler tillfångatogos och arkebuserades, och de trogna regeringstrupperna under Vinoy måste slutligen draga sig tillbaka till S:t Germain. Följande dag lemnade de helt och hållet Paris, hvars alla fort utom Mont Valérien kommo i insurgenternas våld. Efter några resultatlösa underhandlingar med regeringen utlyste komitén d. 26 Mars val af medlemmar i la Commune. Vid valet utsagos de värste anarkisterna: Blanqui, Assy, Pyat, Flourens m. fl., och två dagar senare öfverlemnade centralkomitén sin makt till »kommunen», som bestod af 105 medlemmar. Den bildade 10 kommissioner, motsvarande ministerier, hvilkas chefer voro folk af sämsta slag. Till generaler utnämndes arbetare, bokhållare, apotekare o. d. Centralkomitén, som ej upplösts, agiterade vid sidan af »kommunen» och råkade i häftig strid med henne. Vid midten af April började en verklig skräckregering. All säkerhet till lif och eganderätt upphörde; bankirerna måste betala stora summor, och stora kontributioner utskrefvos, templen plundrades o. s. v. Pengarna användes till dagaflöning åt nationalgardister och deras konkubiner, hvilka hade värdighet af sjuksköterskor, samt åt »kommunens» öfriga funktionärer. I »kommunens» tjenst fallna soldaters enkor och barn blefvo rikt doterade; alla fabriker, hvilkas egare lemnat Paris, förklarades för arbetarnas egendom. Till d. 1 Maj in drefvos 26 mill. francs, af hvilka 25 bortslösades. Äfven i landsorten sökte man framkalla uppror, men misslyckades. Ett försök att med 100,000 man tränga mot Versailles tillbakaslogs efter tre dagars kamp (2--4 April). Till hämd derför angrepos då de parisare, som ej ville sluta sig till »kommunen». Man tog flere framstående personer som »gisslan», särskildt prester. Dåv. chefen för verkställande makten i Frankrike Thiers' hus nedrefs, och d. 16 Maj kullvräktes Vendôme-kolonnen med Napoleon I:s staty. Under tiden rasade striden utanför Paris. Kommunardernas nye general, Dombrowsky, hade i början några framgångar mot de af Mac Mahon anförda regeringstrupperna, men från slutet af April började fästena kring Paris att bombarderas från 128 batterier. Det ena efter det andra eröfrades, och det blef snart klart, att staden skulle falla. Då beslöts d. 20 Maj att vid regeringstruppernas inmarsch alla offentliga byggnader skulle antändas. Redan följande dag stormades Paris af Mac Mahons trupper, som inträngde i staden och derigenom räddade honom från fullständig undergång. Nu följde de förskräckliga barrikadstriderna d. 21--28 Maj, under hvilka s. k. pétroleurs och pétroleuses antände och förstörde Tuilerierna, Palais Royal, Hôtel de Ville, kloster, kyrkor, teatrar, museer, bibliotek och en mängd andra hus. En mängd personer mördades, bl. a. ärkebiskopen af Paris, Darboy. Slutligen segrade de angripande. 50,000 fångar togos; af dem blefvo många dömda till döden och afrättade; öfver 1,000 deporterades, och en mängd flydde till utlandet. Många af »kommunens» ledande män hafva sedan åter vunnit en ställning i Frankrikes officiella lif, såsom Rochefort och Clémenceau. Man har beräknat, att under »kommunens» strider 17,000 menniskor satt lifvet till, och att detta uppror kostat Frankrike omkr. 800 mill. francs. J. Fr. N.
Nordisk familjebok · första upplagan
Paris-kommunen
Ämne: Sällskap, föreningar och politiska organ · Stat, riksdag, finanser och föreningar
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 790–792 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗