Pascal, Blaise, fransk matematiker, fysiker och filosof, föddes d. 19 Juni 1623 i Clermont-Ferrand och flyttade med sin fader vid sju års ålder till Paris. Under 1640-talet bodde han i Rouen och Clermont, men återvände 1650 till Paris. Han röjde tidigt utmärkta anlag, i synnerhet för matematik, och gjorde på denna vetenskaps såväl praktiska som teoretiska områden vigtiga utbyten, ehuru en bruten helsa ofta verkade störande på hans vetenskapliga verksamhet. Under slutet af hans lif blef det religiösa intresset hos honom afgjordt förherskande. Genom en af sina systrar, den begafvade Jacqueline P. (f. 1625, d. 1661), som var nunna i Port Royal, trädde han 1654 i nära förbindelse med denna härd för jansenismen och fick derifrån sin ställning i religiöst afseende väsentligen bestämd. Också vann jansenismen i honom en nitisk vapendragare. Särskildt angrep han i sina, äfven såsom skönliterära alster berömda, s. k. »Lettres provinciales» (Lettres écrites par Louis de Montalte à un provincial de ses amis, 1656--57), jesuiternas moral, hvars i många afseenden afskyvärda läror han skoningslöst blottade. Han dog i Paris d. 19 Aug. 1662. -- Såsom tänkare är P. att räkna bland dessa djupt anlagda andar, som med finhet i uppfattningen och tillgänglighet för sin tids olika riktningar förena sträfvande efter sjelfständighet, utan att det någonsin lyckas dem att arbeta sig fram till full klarhet. Som hans egentliga, historiska utgångspunkt måste onekligen den cartesianska filosofien anses. Den af Cartesius uppdragna skarpa skilnaden mellan den andliga och den kroppsliga substansen samt den mekaniska fysik, som dermed sammanhänger, äro af P. fasthållna, liksom ock den s. k. matematiska metoden. Endast genom bevis af sådan art som de, hvilka matematiken lemnar, anser han egentlig vetenskaplig visshet möjlig. Men vida mer än Cartesius drifven af religiöst intresse, har han ock en vida mer subjektiv uppfattning både af Gud och af menniskan. Så opponerar han sig emot Cartesius' tendenser till en i viss mån deistisk uppfattning af Gud i förhållande till verlden. Det är menniskans religiösa behof långt mer än behofvet af ett första upphof för verldsalltet, som är bestämmande för hans gudsbegrepp. I öfrigt och mera med afseende på menniskan anser han tvänne tänkare såsom typiska för uppfattningen af hvar sin väsentliga sida i det menskliga lifvet: Epiktetos och Montaigne. Den förre, menar han, framställer menniskan med hänsyn till hennes bestämmelse, den senare med hänsyn till hvad hon faktiskt är. Den senares skepticism vill han visserligen ej biträda, såvidt den skulle innebära något tvifvel på t. ex. de matematiska sanningarna eller med dem beslägtade sanningar. Men de fordringar P. ställer på vetandet, likasom på det menskliga lifvet i det hela, äro höga. Allt, framhåller han, står i nödvändigt sammanhang, och den, som ej vet allt, han vet derför i sjelfva verket intet. Ur denna och beslägtade synpunkter vill han motivera en skepticism, »en lärd okunnighet», ehuru mildare än Montaignes. Det menskliga vetandets ständiga fortgång ej blott hos individen, utan ock hos slägtet, visar vår skilnad från djuren och vår daning för det oändliga. Men syftar än vår sträfvan dit, så är vårt afstånd från målet dock oändligt. En förklaringsgrund till denna skilnad mellan vår bestämmelse och vårt faktiska tillstånd i detta som i andra afseenden finner P. i något, som både Epiktetos och Montaigne förbisett, nämligen att vår natur är genom syndafallet förderfvad, och att detta förderf återverkar på den natur, som omgifver oss. Hans filosofiska verldsåsigt och särskildt hans skeptiska tendenser bilda sålunda basen för ett kristligt åskådningssätt, i jansenistisk anda, hvilket, ehuru till sitt syfte katolskt, dock i flere afseenden röjer likheter med protestantisk pietism. I denna verldsåsigt fingo hans mystiska tendenser näring och vunno, i synnerhet under de senaste åren af hans lefnad, stor utveckling. Hans vigtigaste arbete af filosofisk betydelse, förutom ofvannämnda »Lettres provinciales», utgöres af hans Pensées sur la religion, en vid hans död ofullbordad samling anmärkningar och betraktelser, hvilken var afsedd för ett arbete till den kristna religionens försvar och 1670 utgafs af jansenisterna tillika med andra fragment (den bästa uppl. af dessa »Pensées» är utgifv. af Faugère, 1844).
Såsom matematiker intog P. en mycket framstående plats bland sina samtida. Redan vid 12 års ålder fann han på egen hand de flesta af satserna i Euklides' första bok. Vid 16 år författade han en liten skrift, Essai pour les coniques (tr. först 1779). Något senare sysslade han länge med förfärdigande af en räknemaskin, och åt matematiken egnades äfven delvis hans tid under de sista åren af hans korta lefnad. I den nämnda skriften om de koniska sektionerna framställde han bl. a. den bekanta satsen rörande en inskrifven sexhörning (se Pascals sexhörning) och en vigtig sats rörande involution af sex punkter. Bland hans öfriga matematiska skrifter må nämnas Traite dé triangle arithmétique (1653; tr. först 1665) och den under psevdonymen A. Dettonville utgifna skriften Lettres à M. de Carcavi. I den förra summerade P. bland annat genom en enkel metod olika serier af figurtal (se d. o.) och angaf sättet att bilda binomialkoefficientorna; i den senare åter löste han på ett skarpsinnigt sätt åtskilliga af honom sjelf framställda problem rörande cykloiden, bl. a. rörande sättet att bestämma ett cykloidsegments yta, tyngdpunkt och revolutionssolidum, äfvensom andra hithörande frågor. Han använde dervid med stor skicklighet den af Cavalieri införda metoden för odelbara storheter, åt hvilken han dock gaf en mera strängt vetenskaplig form. -- P:s »Lettres provinciales» och »Pensées» hafva gång på gång utgifvits i förbättrade upplagor. Hans samlade Oeuvres utgåfvos första gången 1779 och hafva sedan erhållit flere nya uppl. -- En bildstod af P. finnes i Paris och en i Clermont (1880). L. H. Å. G. E.