Paschalis. Tre påfvar hafva burit detta namn (arkidiakonen P., som 687 kämpade om påfvestolen med arkidiakonen Theodorus och i likhet med denne snart måste underkasta sig den lagligen valde påfven Sergius I, betraktas af den romersk-katolska kyrkan såsom schismatiker och upptages icke i raden af Petrus' efterföljare):
1. P. I var abbot i S:t Stefans kloster i Rom, då han 817 valdes till påfve. Ehuru hans företrädare, Stephanus V, hade med kejsar Ludvig den fromme afslutit ett fördrag, enligt hvilket den påfliga konsekrationen skulle ske i närvaro af kejserliga sändebud, besteg P. påfvestolen redan på valdagen, utan att afvakta den kejserliga beskickningens ankomst. Det oaktadt anhöll han hos Ludvig den fromme om förnyelse af det med företrädaren slutna fördraget, hvartill ock kejsaren samtyckte. Ja enligt ett diplom af år 817, som numera endast i afskrift är förvaradt och bär Ludvigs namn, skall denne, utom det af Pipin och Karl den store kyrkan förlänade landområdet, hafva tillförsäkrat den romerska stolen besittningen af Corsica, Sardinien och Sicilien samt flere patrimonier i Kalabrien och Neapel och dessutom äfven hafva medgifvit, att hvarje nyvald påfve först efter skedd konsekration skulle förhandla med kejsaren om fred och vänskap. Samtliga kopior af detta dokument gå tillbaka till en i 11:te årh. föranstaltad samling af kejserliga privilegier för den romerska kyrkan. Till grund för denna samling låg sannolikt en äkta urkund, hvari dock flere förändringar blifvit i hierarkiskt intresse vidtagna. Under P:s pontifikat börjades den nordiska missionen (omkr. 822). -- År 823 måste P. genom värjemålsed fria sig från misstanken för delaktighet i ett mord, som i sjelfva påfliga palatset föröfvats på två ansedda och ifriga anhängare af kejsar Lothar och det frankiska väldet. Han afled 824.
2. P. II, hette förut Rainer, gjorde sig såsom cluniacens-munk bemärkt såsom anhängare af hildebrandismens grundsatser om kyrkans emancipation från den verldsliga landsherremakten och upptogs i anledning deraf af Gregorius VII i kardinalkollegiet. Sitt pontifikat fick P. d. 13 Aug. 1099 begynna med att bekämpa fyra motpåfvar, hvilka valdes efter hvarandra af det kejserliga partiet i Rom. Så snart han besegrat dessa medtäflare, upptog han sina företrädares strid för kyrkans frihet och oberoende samt underblåste en mot den bannlyste kejsar Henrik IV riktad och af dennes son ledd sammansvärjning. Sedan de sammansvurne tvungit Henrik IV att abdikera, förnyade P. på ett koncilium i Guastalla (1106) det af Gregorius VII utfärdade förbudet mot de andliges investitur af lekmän. Men kejsar Henriks ofvannämnde son, Henrik V, drog med en här öfver Alperna för att tilltvinga sig den romerska kejsarekronan och ett medgifvande om investitursrätten. Påfven, för hvilken kyrkans frihet var dyrbarare än hennes rikedomar, nödgades (1111) sluta ett fördrag med kejsaren, hvarigenom denne förband sig att åt kyrkan afstå investituren, mot det att klerus skulle till staten återställa alla verldsliga rättigheter, landsbesittningar och gods, som på Karl den stores tid tillhört riket. På grund af denna öfverenskommelse skulle den kejserliga kröningen ega rum i Peterskyrkan d. 12 Febr. 1111. Men då under den högtidliga akten fördragsurkunden förelästes, fordrade prelaterna fördragets upphäfvande. Kröningen inställdes, påfven och hans kardinaler bortfördes i fångenskap, och ett uppror bland romarna undertrycktes. Påfven hade nu intet annat val än att åt konungen afträda investitursrättigheten och att, efter edligen afgifvet löfte att aldrig bannlysa honom, kröna honom till kejsare. En synod i Rom 1112 förklarade emellertid de påfven aftvungna medgifvandena för ogiltiga och beslöt att bannlysa kejsaren, hvilket beslut P. dock för edens skull vägrade att konfirmera. Det oaktadt afkunnades bannlysningen af hans legat på franska och tyska synoder. Till följd af romarnas uppror tvangs P. att taga till flykten. Han dog d. 21 Jan. 1118 i landsflykt. -- Svag och vankelmodig visade P. sig jämväl i striden mellan Anselm af Canterbury och Henrik I i England.
3. P. III, hette ursprungl. Guido och valdes d. 22 April 1164 genom kejsar Fredrik Barbarossas inflytande till motpåfve mot Alexander III. Sedan de kejserliga trupperna vid Monte Porzio 1167 besegrat en romersk här, fördes P. till Rom, men efter kejsarens aftåg från Rom sjönk snart P:s anseende. Död d. 20 Sept. 1168. H. W. T.