Sida 421
Parus ...
1784), många andra bilder af detta konungapar, hertigarna Karl och Fredrik Adolf (knästycken; å Gripsholm) samt slutligen följden af landtmarskalkarnas porträtt i knästycken å Riddarhuset, af hvilka P. från 1778 medhann 39 st. (bland dem flere original, de öfriga fritt behandlade kopior). Dessutom afbildade han många af sin tids framstående personer, synnerligast af adeln och det förmögnare borgerskapet, och hans målningar återfinnas i alla offentliga och större enskilda samlingar. Hans arbeten utmärkas af säker och fin teckning, en kraftig, något hård modellering och en färg, som i karnationen eger mycken styrka, i bisakerna en behaglig harmoni. -- I likhet med den franska skola, ur hvilken han utgått, målade han siden, sammet, spetsar, broderier o. d. med stor virtuositet. Det säges, att hans syster ofta biträdde honom vid målandet af dessa bisaker. Uttrycket i hans bättre porträtt är lugnt och behagligt; i fruntimmersbilder lyckades han i allmänhet mindre än i kraftfulla mansporträtt. Mot slutet af hans lefnad blef hans färg tung, skuggorna fingo en skarp grön ton, och hårdheten i modelleringen tilltog. Men sin säkra teckning behöll han till det sista. -- P. uppträdde äfven som pastellmålare, etsare och modellör. Efter original af P. äro många porträtt graverade af Floding, Gillberg, Akrel m. fl. -rn.
4. Pasch, Ulrika Fredrika, målarinna, den föregåendes syster, född i Stockholm d. 10 Juli 1735, erhöll af sin fader handledning i konstens första grunder. Hennes första arbeten voro de vid denna tid mycket omtyckta s. k. »regentlängderna», samlingar af porträtt af Sveriges regenter från Gustaf I. Småningom fick hon beställningar äfven å enskilda personers porträtt, emedan hennes talang steg och hennes pris voro särdeles låga. På det sättet kunde hon slutligen försörja både sig sjelf och sin fader, som hon på hans ålderdom ständigt vårdade. Efter sin återkomst från utlandet (1766) utöfvade Lorens ett betydligt inflytande på systerns konstnärskap både genom direkt undervisning och genom sin konstnärliga föresyn. Han sökte äfven, ehuru förgäfves, vid 1769 och 1771 års riksdagar erhålla en pension åt henne. 1773 blef hon emellertid ledamot af Målareoch bildhuggare-akademien. Sedan dess förflöt hennes lif under träget arbete och med ständig framgång. Hon åldrades tämligen snart, blef sjuklig vid sitt 60:de år och afled i Stockholm d. 2 April 1796. I hennes konstnärskap märker man två bestämdt skilda skeden. Det äldre, der hon liknar fadern, utmärkes af en matt ton med dragning åt ljusgrönt samt visar mycken omsorg i accessoarerna och en något svag teckning, i synnerhet i figurerna. Det senare, som vidtager omkr. 1770, närmar sig till broderns konst, hvilken hon uppfattat på ett mjukt och behagligt sätt. Skuggorna äro ej så skarpa, modelleringen vekare, uttrycket mildare och finare än hos honom. Derigenom blifva i synnerhet hennes qvinnobilder, i hvilka hon äfven förträffligt målade draperier, slöjor, spetsar m. m., särdeles älskliga och fulländade. -- Hennes taflor äro tämligen spridda. Likasom brodern signerade hon ofta under sin senare tid; deremot bära hennes tidigare bilder mestadels intet konstnärsnamn. Gillberg m. fl. hafva graverat efter henne. -rn.
5. Pasch, Johan (d. y.), brorson till Johan och Lorens d. ä., född 1753, genomgick konstakademiens skolor, erhöll flere belöningar och blef elev af sin kusin Lorens d. y. Man känner intet om hans senare verksamhet. Han blef slutligen ledamot af Målare- och bildhuggare-akademien och afled i Stockholm 1811. -- En broder till honom blef styffader till professor G. E. Pasch (jun.). -rn.
Pasch, Gustaf Erik, kemisk tekniker, född d. 3 Sept. 1788 i Norrköping, hette egentligen Berggren, men antog namnet P. efter sin styffader, en brorson till Lorens P. d. ä. och Johan P. Han blef student i Upsala 1806, tjenstgjorde 1808--10 såsom underläkare vid sjukhuset i Örebro för landtvärnet, uppehöll sig derefter såsom informator dels i Östergötland, dels i Stockholm, der Berzelius gaf riktningen åt hans studier, anställdes 1817 såsom kemisk-tekniskt biträde vid Göta kanals byggnad samt fick 1818 för första gången förordnande och 1821 ordinarie anställning såsom adjunkt i kemi vid Karolinska institutet. Sistn. år blef han filos. magister i Upsala. 1823 utsågs han till thamsk lektor vid Vetenskapsakademien och hugnades med professors titel. 1829 afgick P. från sin läraresyssla vid Karolinska institutet och pensionerades 1851 från befattningen vid Vetenskapsakademien. Såsom innehafvare af sistnämnda beställning skref han 1824--49 årsberättelser om teknologiens framsteg, och 1846--61 utgaf han såsom ledamot af Svenska silkesodlings-sällskapet årsberättelser om mulbärsplanteringen och silkesodlingen. Från 1827 till sin död var han sekreterare i Patriotiska sällskapet. Några år efter det han under en resa till Frankrike (1824--25) studerat bl. a. beredningen af papper till sedelmynt tillverkade han för riksbankens räkning en mängd profblad till det sedelpapper, som var i bruk under 1830-, 40- och 50-talen. P. blef 1827 ledamot af Vetenskapsoch Landtbruks-akademierna. Död i Stockholm d. 6 Sept. 1862.
Pascha. Se Pasja.
Paschalis. Tre påfvar hafva burit detta namn (arkidiakonen P., som 687 kämpade om påfvestolen med arkidiakonen Theodorus och i likhet med denne snart måste underkasta sig den lagligen valde påfven Sergius I, betraktas af den romersk-katolska kyrkan såsom schismatiker och upptages icke i raden af Petrus' efterföljare):
1. P. I var abbot i S:t Stefans kloster i Rom, då han 817 valdes till påfve. Ehuru hans företrädare, Stephanus V, hade med kejsar Ludvig den fromme afslutit ett fördrag, enligt hvilket den påfliga konsekrationen skulle ske i närvaro af kejserliga sändebud, besteg P. påfvestolen redan på valdagen, utan att afvakta den kejserliga beskickningens ankomst. Det oaktadt anhöll han hos Ludvig den fromme om
Källa: Project Runeberg ·
