Påskön

Påskön (T. Osterinsel, Holl. Paasch-eyland, Eng. Easter Island, Fr. Ile de Pâques, enligt Palmers af infödigarna bestridda uppgift kallad Rapanuy), en i östra delen af Stilla hafvet ensam liggande ö under 27° 9' s. br. och 109° 25' v. lgd, omkr. 3,700 km. från Syd-Amerikas vestkust och 1,850 km. från närmast bebodda ögrupp i s. v. Det är ovisst huruvida ön sågs af Davis 1686, men säkert är, att holländaren Roggeveen fann den d. 6 April 1722 på påskdagen, hvarför han kallade den Paasch eyland. Arealen utgör 117,7 qvkm. Ön har formen af en rätvinklig, likbent triangel och är af vulkaniskt ursprung, såsom dess 400--500 m. höga slocknade vulkaner och lavan utmed dess branta kust, som saknar hamnar, utvisa. Den har bördig jord, och klimatet är fuktigt nog att ersätta bristen på rinnande vatten. Vegetationen utgöres endast af några buskar (Broussonetia, Edwardsia, Hibiscus, Dracaena m. fl.), som jämte odlade bananer, batater, yams, sockerrör, pisanger och taro gifva landskapet dess fysionomi. Innevånarna äro polynesier, enligt traditionen komna från Oparo i Tubuai-arkipelagen. Deras antal i äldre tider uppskattas mycket olika af dem, som besökt ön, men torde hafva uppgått till 2,000. År 1863 dels nedsköto, dels bortförde peruanerna till Chincas-öarna omkr. 900 infödingar (bland dem öns konung och hans familj). Derjämte hafva smittkoppor, febrar, inbördes strider och utvandring nedbragt folkmängdssiffran till omkr. 150 pers. (1882). Kristendomen har sedan 1863 predikats af franska missionärer. Ön har ådragit sig etnologers synnerliga uppmärksamhet, så mycket mer som den numera är den enda i Polynesien, som kan lemna något betydande material för ett etnografiskt museum. Bostäderna hade förr utseende af ofantliga, ända till 100 m. långa, men högst 3 m. breda och höga, upp- och nedvända kanoter, hvilka på underlag af huggen lava voro uppförda af stolpar och stänger, som täcktes med säfmattor. I dessa boningar, hvilka nu alla försvunnit, bodde en mängd menniskor tillsammans, må hända en hel familj, med alla dess ättlingar och slafvar. I äldre tider begagnades äfven ett slags stenhus, till planen elliptiska, af hvilka några finnas qvar. Små bräckliga kanoter gjordes förr af hopsydda trälappar, men numera är simmandet öboarnas enda fortkomstmedel i vattnet, och t. o. m. fisket sköta de simmande. Ett bevis på högre intellektuel utveckling hos P:s befolkning än hos öfriga polynesier är förekomsten af bildskrift, ett formligt system af tecken, utförda på tunna rektangulära träskifvor, af hvilka några tillvaratagits. Men hvad som framförallt väckt de besökandes häpnad är de kolossala stenstoder, som stått i rader på terrasser (grafkamrar) på slättlandet (monoliter af 7--8 m. höjd, numera alla omkullfallna samt mer eller mindra sönderslagna och förvittrade) och ännu stå på vestra sidan af vulkanen Rana Roraka på sydkusten och äfven inuti kratern; de senare äro af betydligt större dimensioner än de förra. Dessa stenbilder betraktas med stor vördnad af befolkningen, som betecknar hvarje stod med ett särskildt namn. Jfr »Ymer», 1882.