Pasteur [pastör], Louis, fransk kemist och biolog, född i Dôle i depart. Jura d. 27 Dec. 1822, studerade i Besançon och vid École normale i Paris, blef 1848 lärare i fysik vid lyceet i Dijon samt s. å, e. o. och 1852 ord. professor i kemi vid universitetet i Strassburg. 1854 nämndes han till dekanus och kemie professor vid fakulteten i Lille samt kallades 1857 till professor vid École normale och 1867 till professor i kemi vid Sorbonne. Sistnämnda plats lemnade han 1875 med bibehållande af lönen såsom pension. Han invaldes 1862 till ledamot af franska vetenskapsakademien och är sedan 1887 dennas ständige sekreterare. 1878 blef han ledamot af svenska vetenskapsakademien. -- P:s tidigaste arbeten hänförde sig till molekular-kemien. Genom dessa leddes han till studier öfver jäsningsprocesserna. Dessa studier blefvo utgångspunkten för de epokgörande arbeten, hvilka sedan dess i en oafbruten följd utgått från hans laboratorium. Först (1857--63) ådagalade han, att såväl alkoholjäsningen som alla andra jäsningsprocesser, såsom mjölksyre- och smörsyre-jäsningen, äfvensom förruttnelsen uppstå genom verksamheten hos bestämda, för hvarje särskild jäsningsprocess karakteristiska lefvande varelser, och vidare att dessa icke blott genom sina verkningar, utan äfven genom sina biologiska och morfologiska egenskaper skilja sig från hvarandra. I sammanhang dermed anställde han äfven i praktiskt hänseende vigtiga undersökningar öfver ättiksyrejäsningen (1862) och föranleddes deraf till närmare studier öfver de förändringar, som vinet undergår, då det förvaras. Han fann, att vinets sjukliga förändringar bero på vissa, för hvarje särskild sjukdom karakteristiska, organiserade ferment, samt angaf på grund af dessa erfarenhetsrön nya metoder för dess skyddande och förädlande (Études sur le vin, ses maladies etc., 1866). I sammanhang härmed böra äfven hans Études sur le vinaigre, sa fabrication, ses maladies (1868) nämnas. Han ådagalade vidare i Études sur la maladie des vers à soie, moyen de la combattre etc. (1870), att ett särskildt slags lefvande varelse föranledde den sjukdom (la pébrine) bland silkesmaskarna, som hotade att helt och hållet förinta odlingen af dem, och visade huru densamma genom omsorgsfull undersökning och noggrant urval af silkesmaskäggen kunde förekommas. Långt dessförinnan hade P. för sig uppställt frågan hvarifrån dessa lefvande varelser, dessa organiserade ferment, uppkomma. En yttre anledning till undersökningar åt detta håll gafs, då Parisakademien 1860 såsom prisuppgift uppställde spörsmålet att genom nya undersökningar belysa den gamla frågan om uralstring (»generatio spontanea»). Genom undersökningar, lika beundransvärda för sin beviskraft som för de enkla medel, hvilka dervid användes, lyckades P. att till fullo ådagalägga, att någon ur-alstring icke förekommer samt att de lefvande varelser, hvilka han uppvisat såsom orsaken till jäsningsoch förruttnelse-processerna, icke födas spontant i det ruttnande organiska ämnet, utan härstamma från luften. Denna åsigt försvarade han sedermera med fullständig framgång mot alla de angrepp, som anhängarna af en ur-alstring icke tröttnade att göra mot densamma. -- Genom undersökningar, som han i början af 1870-talet upptog rörande ölet och dess sjukdomar, fann han, att ölets liksom vinets sjukdomar bero på organiserade ferment, och han lärde, i sitt arbete Études sur la bière (1876), att man för att hindra dessa från att utöfva sin skadliga verkan bör uppvärma det buteljerade ölet till 50 à 55° C. Denna metod, som efter sin upphofsman fått namnet pasteurisering, användes i stor skala både i Europa och i Amerika.
Redan tidigt hade P. anat, att de minsta lefvande varelserna, mikro-organismerna, likartade med dem, som framkalla förruttnelse och jäsningsprocesserna, äro af betydelse för uppkomsten af infektionssjukdomar. Såsom icke varande läkare tvekade han emellertid länge, innan han beslöt sig för att inlåta sig på detta ämne, oaktadt hans föregående studier redan ledt till så vigtiga praktiska resultat som den af Lister införda antiseptiska sårbehandlingen. Hans uppträdande inom området för läran om sjukdomsorsakerna blef emellertid, ehuru han då redan var 54 år gammal, af genomgripande betydelse. Genom Rayers och Davaines samt framförallt genom Kochs undersökningar hade ådagalagts, att orsaken till mjeltbranden är att söka i en bacill. Allas tvifvel voro emellertid ännu icke häfda, ty man hade dittills aldrig på djuren inympat uteslutande baciller eller deras sporer, utan endast vätskor från mjeltbrandsjuka djur, hvilkas giftiga verkan ju möjligen kunde bero på andra ämnen än de deri befintliga mikroorganismerna. Alla dessa invändningar vederlades genom P., som lärde att renodla mikroorganismerna och bevisade, att äfven under sådana omständigheter ifrågavarande bacill verkligen framkallar sjukdomen. Dernäst studerade P. en hos fjäderfä förekommande, mycket smittsam och farlig sjukdom, hönskoleran, hvars orsak likaledes befanns vara en mikro-organism. Men under dessa studier fann han, att en renodling, som stått någon längre tid, icke utöfvade samma verkan som den färska, utan att försöksdjuren antingen alls icke angrepos af sjukdomen eller ock endast lindrigt insjuknade. Fortsatta iakttagelser lärde honom vidare, att dessa djur dåmera icke voro mottagliga för det på andra djur absolut dödligt verkande giftet. Han hade således genom en lämplig behandling af sjukdomens mikro-organism gjort den till en vaccin, som skyddar mot sjukdomen. I anledning deraf återvände P. till mjeltbrands-bacillen och lyckades genom en för ändamålet afpassad procedur af densamma skapa en vaccin mot denna sjukdom (1881). Dermed kan ett nytt skede af medicinen anses hafva börjat.
Sedan dess har P. oafbrutet egnat sig åt undersökningar öfver sjukdomarnas orsaker samt deras förekommande och botande. Hans sista märkliga inlägg är behandlingen af rabies (vattuskräck). Försök på djur hade lärt honom, att äfven hos sådana djur, som redan blifvit bitna af galna hundar eller ympade med verksamt rabiesgift, sjukdomens utbrott kunde förekommas genom metodiskt verkställda ympningar af ryggmärgen från rabiessjuka djur, om nämligen denna behandlats på ett särskildt sätt. En olyckshändelse gaf honom anledning att tillämpa sin metod på menniskan: den 6 Juli 1885 gjorde han sin första ympning på en nio års gosse, som två dagar tidigare blifvit biten af en galen hund. Framgången af behandlingen var fullständig. Och nu strömmade till hans laboratorium från alla håll och kanter sjuka, som bitits af galna hundar. Inom kort kunde P. meddela en statistik, hvilken synes ådagalägga, att hans metod verkligen håller hvad han väntat sig af densamma. P:s storartade vetenskapliga, för det praktiska lifvet så betydelsefulla upptäckter hafva tillskyndat honom en mängd belöningar och utmärkelser. Bland annat voterade nationalförsamlingen åt honom 1873, på P. Berts förslag, 12,000 fr. årligen, och från alla civiliserade land hafva rikliga penningbidrag samlats till upprättandet i Paris af ett särskildt institut (»Institut Pasteur») för främjandet af P:s studier öfver vattuskräckens orsak och bekämpande. En klinik för tillämpning af P:s ympningsmetod mot rabies öppnades 1886 i Petersburg. Jfr Löffler: »Die geschichtliche entwicklung der lehre von den bacterien» (1887) och »Pasteur: Histoire d'un savant par un ignorant» (1883). R. T-dt.