Paul (Paulus). Fem påfvar hafva burit detta namn:
1. P. I efterträdde 757 sin broder Stefan III på påfvestolen. Under den sistnämndes pontifikat hade den frankiske konungen Pipin den lille lagt grunden till den sedermera s. k. kyrkostaten. Med hvilken grad af suveränitet påfven skulle utöfva sin nyvunna verldsliga makt var länge en oafgjord och omtvistad fråga. Denna oklarhet i påfvens ställning till den frankiske konungen röjer sig bl. a. deri att P. i st. f. att uttryckligen anhålla om konfirmation af sitt val begärde, att Pipin måtte tillåta sitt i Rom närvarande sändebud att qvarstanna, till dess den påfliga ordinationen egt rum och sändebudet fått bevittna den kärlek, som P. och det romerska folket hyste till »Hans allernådigste Excellens och hela den frankiska nationen». Till sin försäkran om trogen vänskap anknöt P. den om påfvestolens maktlöshet vittnande bönen att konungen måtte låta honom påräkna »hans hjelp och hans starka skydd». Detta skydd behöfde P. mer än en gång taga i anspråk, då det gällde att upprätthålla och försvara den romerska stolens intressen såväl gent emot langobardkonungen Desiderius som mot den grekiske kejsaren. P. dog 767.
2. P. II, f. 1418, hette egentligen Pietro Barbo, var systerson af påfven Eugenius IV och kardinal, då han d. 31 Aug. 1464 valdes till påfve. Ehuru njutningslystnad och fåfänga, praktsjuka och slöseri voro för honom kännetecknande egenskaper, var han dock jämförelsevis den bäste bland påfvarna under det 15:de årh:s senare hälft. Till åtskilliga våldsamheter gjorde han sig visserligen skyldig, men eljest ådagalade han i allmänhet omutlig rättrådighet och opartiskhet i rättskipningen, var fri från all nepotism samt utvecklade stor frikostighet och välgörenhet mot hjelpbehöfvande af alla stånd. För att kunna tillfredsställa sin fåfänga och praktlystnad nödgades han tillgripa nya medel till de påfliga inkomsternas förökande. Han utsträckte 1469 de redan under 14:de årh. stadgade förordningarna om de s. k. annaterna genom införande af de s. k. quindennierna (se d. o.). I kyrkopolitiskt hänseende hörde P:s pontifikat icke till de mest lysande i påfvarnas historia. Han splittrade sina krafter i Italien på mer eller mindre obetydliga fejder i stället för att samla dem till ett fälttåg mot turkarna. Men huru skulle det kristna vesterlandet under ledning af Petrus' ställföreträdare hafva kunnat upptaga en segerrik strid mot den mäktigt framträngande »halfmånen», då P. bannlyste (1466), afsatte och slutligen predikade korståg mot just den monark, som bland alla då regerande furstar var bäst skickad att öfvertaga ledningen af ett härtåg mot turkarna, nämligen den husitiskt sinnade böhmiske konungen Georg Podiebrad? Förföljelsen mot denne uppkom i anledning deraf att han upprätthöll de med den romerska kurian (1433) afslutade s. k. basel-kompakterna, ehuru Pius II år 1462 alldeles orättmätigt hade förklarat dem upphäfda. P. afled d. 26 Juli 1471.
3. P. III, hette egentligen Alessandro Farnese och föddes 1468 i Carino. Utrustad med ovanlig diplomatisk begåfning, förstod, han att icke blott ställa sig in hos flere sins emellan föga likasinnade påfvar och derigenom vinna förnyade ynnestbevis, utan äfven att kring sin person samla kardinalkollegiets olika partier och ställa sig väl hos de båda hvarandra bekämpande makterna Tyskland och Frankrike. Påfven Alexander VI:s brottsliga förhållande till hans syster Julia Orsini hade han att tacka för kardinalshatten (1493). Den 13 Okt. 1534 valdes P. till påfve. Han var visserligen icke fri från sinliga utsväfningar, och såsom påfve gjorde han sig skyldig till nepotism efter Borgiernas och Medicéernas mönster. Dock var P. den ende påfve, som, åtminstone en tid, syntes på allvar söka att i de dogmatiska tvistefrågorna åstadkomma samförstånd och försoning med protestanterna i Tyskland. Till detta ändamål utskref han 1536 det af kejsar Karl V så länge fordrade allmänna konciliet att öppnas i Mantua i Maj 1537, men kejsarens krig med turkarna och fransmännen blefvo tvifvelsutan för påfven kärkomna anledningar att på obestämd tid uppskjuta det beramade mötet. Sedan kejsaren emellertid genom freden i Crespy (1544) fått fria händer, måste påfven foga sig efter hans önskningar och å nyo utskrifva ett allmänt koncilium. Ett sådant öppnades äntligen i Trident d. 13 Dec. 1545. Genom sluga bearbetningar lyckades det der påfvens kardinal-legat del Monte att från mötet utestänga alla protestantiska inflytelser, och P., som fruktade kejsarens öfvermakt, lyckades snart finna en förevändning att i Mars 1547 flytta mötet till Bologna, der det mycket lamt fortsattes och inom kort h. o. h. upplöstes. -- Det reformvänliga tänkesätt, som P. synes hafva hyst under de första åren af sitt pontifikat, lade han i dagen genom att till kardinaler utnämna reformvännerna Contarini, Sadoletus m. fl., vidare genom att 1536 nedsätta en reformatorisk »Congregatio praeparatoria» och slutligen genom att uppdraga åt Contarini att representera den romerska kurian vid religionssamtalet i Regensburg (1541), hvilket afsåg att åvägabringa en förlikning emellan katoliker och protestanter. Men just vid denna tid inträdde ett omslag, som korsade alla dessa utsigter, och hvilket sannolikt stod i sammanhang med inflytelser från jesuitorden, hvilken d. 27 Sept. 1540 blifvit af P. sanktionerad. Zeloten Carafa ställde sig i spetsen för reformpartiets motståndare, och på hans inrådan utfärdade påfven 1542 bullan Licet ab initio, hvarigenom den romerska inqvisitionen reorganiserades efter spanskt mönster och gjordes till medelpunkt för alla sträfvanden, som åsyftade det protestantiska kätteriets utrotande. P. dog d. 10 Nov. 1549.
4. P. IV, hette förut Giovanni Pietro Carafa, härstammade från en gammal förnäm slägt i Neapel och föddes 1476. Redan som barn hyste han en liflig åstundan att inträda i kloster, och med våld måste han af sin fader hemtas tillbaka från dominikanklostret i Neapel för att fortsätta sina studier. Efter att emellertid hafva förvärfvat omfattande humanistiska, teologiska och kyrkorättsliga kunskaper vann han hastig befordran inom kyrkan och utnämndes 1504 till biskop af Teate inom neapolitanska området. Genom hans medverkan stiftades der den s. k. Teatinorden, som sanktionerades 1524 och blef en betydelsefull plantskola för det högre kleresiet. Han valdes d. 23 Maj 1555 till påfve och gjorde sig i denna egenskap känd såsom en af protestantismens hätskaste vedersakare och den katolska reaktionens ifrigaste förkämpar. Den romerska inqvisitionen, som Paul III på hans inrådan återupplifvat till de protestantiska rörelsernas undertryckande, handhade han med skoningslös stränghet och konseqvens, var outtröttlig i att uppsöka och bränna kätterska böcker, protesterade mot den augsburgska religionsfreden och Ferdinand I:s upphöjelse på kejsaretronen samt sökte med all makt uttränga habsburgska huset från Italien. I bullan Cum ex apostolatus officio (1558) upphäfde han lydnadspligten mot kättersk öfverhet och förklarade rättrogna furstar berättigade att eröfra kättares land. Genom sitt inqvisitoriska tyranni uppväckte han hos det romerska folket en sådan förbittring, att det vid underrättelsen om hans död, d. 18 Aug. 1559, nedref inkvisitionens byggnader, förstörde de till påfvens åminnelse uppförda bildstoderna och fördref under hotelser alla medlemmar af familjen Carafa från Rom.
5. P. V, hette egentligen Camillus Borghese och föddes i Rom 1552. Den 16 Maj 1605 vald till påfve, utmärkte han sig för kraft och energi, men måste dock erfara det påfliga interdiktets vanmakt, när han dermed belade republiken Venezia, emedan hon vägrat återtaga ett af henne utfärdadt förbud för jesuitordens medlemmar att inom republikens område utvidga sina besittningar och uppföra nya kloster. Jesuiternas försök att gifva kraft åt kyrkostraffet och uppegga folket mot regeringen besvarade denna genom att utvisa alla jesuiter (1606). Efter tio månaders fruktlösa ansträngningar beslöt påfven sig äntligen för att under fransk bemedling sluta fred med republiken, utan att dock kunna utverka, att de öfverklagade kyrkopolitiska lagarna upphäfdes eller att jesuiterna fingo rättighet att återvända inom republikens område. P. afled d. 28 Jan. 1621. H. W. T.