Paulicianer

Paulicianer, en gnostisk-manikeisk sekt i Orienten. Ända in i 7:de årh. hade qvarlefvor af gnostisk-manikeiskt kätteri bibehållit sig i Armenien och Syrien, hvarest de erhållit näring af den närgränsande parsismen. Dessa lemningar blefvo omkr. midten af 7:de årh. samlade och i marcionitisk anda reformerade af en viss Constantinus af Mananalis, som bildade en församling i Kibossa i Armenien och derifrån företog framgångsrika missionsresor åt olika håll. Dennes anhängare, som gåfvo katolikerna smädenamnet »romare» (romaioi), kallade sig sjelfva »kristna» (christianoi), men erhöllo af sina motståndare sektnamnet paulicianer, enär de, i likhet med den antijudaistiske gnostikern Marcion, erkände endast Paulus såsom apostel och för öfrigt kännetecknades af sin sträfvan att återställa den apostoliska kristendomen genom hopsmältning af gnostisk-manikeiska och biblisk-paulinska läror. I sin religionsåsigt förbundo de dualism, demiurgism och doketism med en utpräglad mysticism, som ifrade mot allt yttre kyrkligt formväsende och yrkade på ett inre religiöst lif. Så lärde Constantinus, att materien vore det ondas källa, och Kristus hade för att icke besmittas af materien medfört sin lekamlighet från himmelen samt utgått ur sin förmenta moders lif såsom genom en kanal. I likhet med den ofvannämnde Marcion sade de sig sjelfva dyrka den gode guden, under det den katolska kyrkan återfallit under demiurgens välde, hvilket bevisade sig af den af henne gynnade, men af paulicianerna afskydda verkheligheten, rikedomen på ceremonier samt dyrkan af bilder, reliker och helgon. De fordrade en sträng, men ingalunda rigoristisk askes, förkastade fastandet och tillstadde äktenskapet. Deras kult var ganska enkel, och i sin kyrkoförfattning sökte de, med förkastande af hierarki och prestadöme, efterbilda det apostoliska mönstret. De yrkade på ett ifrigt bibelstudium, men förkastade hela Gamla test. och i Nya test. de »judekristliga» evangelierna och epistlarna. Företrädesvis höllo de sig till de pauliriska brefven, men brukade äfven Lukas' och Johannes' evangelier. Constantinus antog det paulinska namnet Sylvanus, och äfven hans efterträdare såsom sektens föreståndare benämnde sig vanligen efter någon af Paulus' följeslagare. -- Paulicianernas historia är en serie af blodiga förföljelser. Vid slutet af den första förföljelsen (668--685), som anstiftades af den grekiske kejsaren Konstantinos Pogonnatos, stenades Sylvanus år 685. Men den glädje och ståndaktighet, hvarmed han gick martyrdöden till mötes, gjorde ett så djupt intryck på den kejserlige ämbetsmannen Simeon, att denne öfvergick till sekten, blef under det antagna namnet Titus dess andre föreståndare och slutade till sist frimodigt sitt lif på kättarebålet år 690. Efter många förföljelser, som i de flesta fall utgingo från de bildvänlige kejsarna, nödgades paulicianerna slutligen taga sin tillflykt till det sarasensk-armeniska området, der de i Argaum (Kolossai) grundade en militärkoloni, och derifrån de tid efter annan företogo ströftåg in på det bysantinska området, tills kejsar Basilios macedoniern år 871 gjorde slut på deras politiska makt. Omkr. 970 gaf kejsar Johannes Tzimiskes dem tillstånd att nedsätta sig i Tracien, der de fingo sig anförtrodt att bevaka riksgränsen. Under kejsar Alexios Komnenos (1081--1118) öfvergingo många paulicianer till den herskande kyrkan. Sedan läto de icke mera höra talas om sig. Sannolikt öfvergick återstoden till euchiterna och bogomilerna. H. W. T.