Paulinus

Paulinus, Laurentius, med tillnamnet Gothus (»från Östergötland»), ärkebiskop, född i Söderköping d. 10 Nov. 1565, brorson till ärkebiskopen Laurentius Petri Gothus, blef lärjunge och 1587 medlärare vid det af Johan III inrättade Stockholms-kollegiet, begaf sig 1588 till tyska universitet och vann 1592 filosofiska magistergraden i Helmstedt. Hemkommen, fungerade han 1593 såsom aktuarie å Upsala möte och utsågs samma år till professor vid det återställda universitetet i Upsala. Hans läroämne blef till en början logik, men var redan i Febr. 1594 astronomi. Vid högskolans första filosofie-magister-promotion, år 1600, var han promotor (han har sjelf bevarat festens minne genom att låta trycka de flesta dithörande akter). S. å. förflyttades P. till penitentiariens professur (andra teologiska professuren). Men 1606 råkade han jämte ett par kolleger ut för en räfst med anledning af den flathet universitetsprofessorerna år 1598, under striden mellan hertig Karl och Sigismund, visat mot ärkebiskop Abrahamus Angermannus, då de låtit narra sig att underskrifva ett af denne framlagdt förslag till skrifvelse, hvari den lagkrönte konungen helsades välkommen till sitt rike. Ehuru P. i sjelfva verket stått på den fosterländska sidan och deltagit i det s. k. »korftåget», blef han nu på grund af ransakningen afstängd från sin professur och tillbragte två år såsom endast kyrkoherde i prebendepastoratet Upsala-Näs, tills han 1608 utnämndes till biskop i Skara och 1609, innan afflyttning dit hann ske, erhöll biskopsstolen i Strengnäs. Under en långvarig verksamhet på denna plats, inlade han de största förtjenster om kyrka och skola. Han organiserade gymnasiet i Strengnäs (1626), anlade det första boktryckeriet derstädes (1622), utgaf derifrån bl. a. Gudz församblingz aff Jesu Christo tilbetrodde Clenodiiim (1633; innehållande en ny psalmbok m. m.) samt brukade på allt sätt till stiftets fromma den obegränsade myndighet, som en driftig biskop på den tiden kunde utöfva. Också var han en af dem, som 1617, under kröningsriksdagen i Upsala, hedrades med teol. doktorsvärdighet; och då regeringen 1637 ville utestänga Vesterås-biskopen Rudbeckius från den lediga ärkebiskopsstolen, fick P. intaga densamma. Ehuru öfver 70 år gammal, egnade han sig nu med oförtröttadt nit åt vården af sitt nya, vidsträckta stift; så t. ex. utsträckte han 1642 en visitationsresa ända till Torneå lappmark. Han dog i Upsala d. 29 Nov. 1646 och begrofs i Strengnäs domkyrka. -- I politiska värf deltog P. icke blott vid de många riksdagarna, utan ock vid tvänne tillfällen såsom innehafvare af särskilda förtroendeuppdrag, nämligen såsom legat till Finland 1599 och till Livland 1608. I det vetenskapligt literära lifvet i Sverige var P. en af sin tids främste. »I hans talrika skrifter para sig den rikaste inbillningskraft och stor smidighet i formen med ett djupt tankeinnehåll och en ädel, oftast hänförande värme.» Glänsande var hans installationsföreläsning 1600 om vigten af en vetenskaplig grundläggning för det teologiska studiet (Oratio de studio sacrae theologiae recte inchoando, tr. 1616), och med sin Cometoscopia, Comet-speghel, thet är: Christeligh och nödthorfftigh underwijsning om Cometer sampt eldzbloss och undertekn etc. (tr. 1613) lär han efter sin förvisning till Näs hafva öfvervunnit Karl IX:s onåd. Han skref äfven en Loimoscopia, eller Pestilentz-speghel (1623) och gaf i Historiae arctoae libri tres (1636) den första sammanhängande framställningen af Sveriges historia. I sina predikningar skattade han åt tidens smak för öfverdrifna schematiseringar. Hans flesta skrifter höra till religionsundervisningens område, bland dem Ethica christiana (på svenska; 6 dlr, 1617--30). Det största intresset för efterverlden ega hans filosofiska stridsskrifter. P. förde nämligen såväl med pennan som i sin ämbetsutöfning en ihärdig kamp mot aristotelismen till försvar för Ramus' system eller snarast till häfdande af att all hednisk filosofisk sedelära vore ett oting, sedan den kristna moralteologien funnes i verlden. Redan under sin professorstid utfor han (1605) mot den åter öfverhandtagande aristoteliska filosofiens representanter (Rudbeckius och Lenaeus), och sedan aristotelismen fått en ny förkämpe i Jonas Magni, utslungade P. på ett kyrkomöte i Strengnäs några teser i ramistisk anda (Theses de ecclesia Christi et Satanae, 1615). Detta blef signalen till en hel literär fejd. Efter ett svar af J. Magni utgaf P. en ljungande frenetisk skrift, Scholae ethicae, (1816), hvilken den förre i sin tur, men på ett värdigt och talangfullt sätt besvarade. Äfven i ett förslag till universitetsreform (sannolikt från 1617) ådagalägger P. särskildt sin hätskhet mot aristotelismen vid sidan af sin benägenhet att ställa högskolan under kyrkans förmynderskap. Ännu i slutet af sitt lif, då han såsom ärkebiskop var universitetets prokansler, brukade han sin ställning till att med kanslerns, Johan Skyttes, hjelp söka upprätthålla den ramistiska filosofien, och detta sträfvande spelade in i den löjliga osämja, som öfver hufvud rådde mellan det akademiska konsistoriet och den åldrige, om sin värdighet och makt ömtålige patriarken. -- En äldre broder till P., Petrus Paulinus (f. 1550, d. 1593), tog magistergraden utrikes samt utnämndes 1584, såsom hofpredikant hos Johan III och anhängare af liturgien, till kyrkoherde vid Storkyrkan i Stockholm, men uppoffrades af Johan 1590 och blef å Upsala möte 1593 alldeles afsatt från prestämbetet. En son till P., Johan Paulin, steg högt i statens tjenst och adlades med namnet Olivekrans (se d. o.).