Penningar

Penningar (pengar) kallas det allmänna omsättningsmedel, hvilket inträder såsom mellanled vid utbytandet af tvänne varor eller tjenster. Redan på ganska tidiga kulturstadier nödvändiggöras sådana omsättningsmedel till följd af arbetets fördelning. Om hvarje menniska sjelf skaffade sig alla nödiga existensmedel genom att frambringa dem, vore pengar obehöfliga. Men så tillgår det ej, utan man skaffar sig existensmedlen genom att använda sin förvärfsförmåga i någon bestämd riktning och för produkterna deraf tillbyta sig hvad man behöfver af varor eller tjenster. Detta byte kan icke ske direkt, ty om också den person, som behöfver en annans vara, just innehar och kan afstå den vara, som den andre åstundar, inträffar detta endast undantagsvis, och vanligen behöfver man för sin vara eller arbetskraft tillbyta sig en mängd större och smärre ting, hvilkas innehafvare i sin ordning icke har bruk för ens egen, ofta odelbara, vara. Men om han i stället får pengar i byte, så vet han, att dessa emottagas såsom betalning, när han vill för dem skaffa sig det individuella ting han önskar, och att de icke försämras eller komma i vanvärde genom att ligga en längre tid, hvilket deremot är förhållandet med flertalet varor. Det direkta varubytet ersattes sålunda af köp och försäljning; enhvar säljer först sina produkter för att dernäst genom en ny omsättning köpa andras. Då alltså syftemålet med bruket af pengar är att den, som afyttrar en produkt, må i utbyte få ett föremål, som med hänsyn till köpkraft kan fullständigt representera nämnda produkt och vid en följande omsättning träda i dennas ställe, är förutsättningen alltid den att säljaren erhåller i penningarna ett fullgodt vederlag för sin produkt, och att alltså de två prestationerna hafva samma värde. Enär detsamma äfven gäller om den påföljande omsättningen, så kommer förhållandet mellan den dervid lemnade penning-eqvivalenten och den förut mottagna att noggrant angifva förhållandet emellan de två omsatta föremålens värde. Penningen framstår alltså på en gång såsom ett omsättningsmedel och en värdemätare. -- Skedde endast ett direkt byte mellan varor (eller tjenster), så vore det alldeles ogörligt att känna och angifva, i hvilket förhållande de olika varorna skulle utbytas emot hvarandra. Tidigt gick derför hos folken utvecklingen derhän att en eller annan särskild, af alla gerna mottagen vara, hvars i sjelfva materialet inneboende värde var allmänt kändt, kom att tjenstgöra såsom värdemätare. Det blef t. ex. hos jägarefolk djurfällar, hos herdefolk nötboskap (bl. a. i den homeriska tidsåldern; jfr Lat. pecunia, pengar, af pecu, boskap; Fornnord. fé, pengar, gods, förmögenhet, lausa-fé, lösören, Sv. inlagsfä, depositum, danska uttrycket liggendefæ, egodelar, samt ny-isländska uttrycket »får» i st. f. pengar). Hos åtskilliga åkerbruksidkande folk togs spanmål till värdemätare, i olika tropiska land salt, te, kakaobönor, dadlar, tobak, snäckor, elfenben, jern, koppar, slafvar o. s. v., på Island bl. a. vadmal och fisk (äfven i nyare tid), i Lappland renost. -- Hos ociviliserade folkstammar anbringar individen gerna i dyrbara smycken allt hvad han förvärfvar utöfver lifvets nödtorft och finner det tryggast att sålunda bära hela sitt kapital på sig. Den obegränsade efterfrågan efter smycken och efter deras material gjorde med tiden guldet och silfret företrädesvis lämpliga till värdemätare. Dertill bidrogo materialets naturliga egenskaper: att det är varaktigt (slites föga, an gripes ej af rost, erg o. dyl.), liikformigt genom hela sin massa, delbart, utan att derför det helas värde minskas, lätt transportabelt samt egande ett ofantligt högt värde i förhållande till sin vigt och det utrymme det upptager. Derför hafva efter hand de ädla metallerna i alla civiliserade samfund blifvit det enda verkliga slag af pengar. I början bibehöllo dock guldet och silfret, äfven sedan de blifvit det allmänna omsättningsmedlet, fullständigt sin karakter af varor, som mättes efter vigt. För att spara vägning och prof, läto emellertid styrelserna stämpla vissa vigtmängder, och deraf kommer det sig, att många myntnamn urspr. varit en vigtbestämmelse: pound, livre, mark o. s. v. Innan ett folk lärt sig att sjelf prägla mynt, nyttjar det vanligen mynt från mera civiliserade folk, med hvilka det står i handelsförbindelse. F. n. är guld i proportion till sin vigt vardt omkr. 20 ggr silfrets värde och i proportion till det upptagna utrymmet vardt nära 40 ggr så mycket (ty guldet är nära dubbelt så tungt). Silfret lämpar sig bättre till små betalningar, ty vid dem skulle guldmängderna blifva försvinnande små. De ädla metallernas värde förändrar sig icke starkt på kort tid, och deras myckenhet förändras ej häller väsentligt från år till år, ty den årligen producerade mängden är ringa i förhållande till den, som oslitbar finnes samlad förut. Under antiken fanns det rikligt med ädla metaller; under medeltiden var tillgången knapp. Men sedan inemot midten af 1500-talet bearbetningen af Perùs och Mejicos silfvergrufvor börjat, fyradubblades tillverkningen på ett halft århundrade. Kaliforniens och Australiens nyupptäckta guldlager (från 1848 och 1851) tiodubblade jordens årliga guldproduktion. -- När penningarnas värde är högt, får detta sitt uttryck deri att varuprisen och arbetslönerna äro låga, och tvärtom. Jfr Mynt och Pappersmynt.