Mynt (T. münze, Fr. monnaie, Eng. money, af Lat. moneta, se d. o.). Metallerna, i synnerhet de ädla, användes mycket tidigt som bytesmedel i form af tackor, tenar, ringar (enkla eller lagda i spiral) o. s. v. Vid köp fastställdes priset till en viss myckenhet af en uppgifven metall, och för att erlägga denna myckenhet, måste man väga den metall man hade att erbjuda. Större stycken delades, och bitarna vägdes, tills man fick den rätta vigten. Vågen måste således användas vid hvarje köp. Som detta var besvärligt, fann man på att gifva de för betalningar afsedda metallstyckena sådana mått, att de svarade mot enheter eller mångfalder i det gällande vigtsystemet, och det hände, att man på sådana metallstycken satte märken, som gåfvo antydningar om vigten. Men man hade ingen garanti för att dessa metallstycken verkligen hade den vigt de skulle hafva; ej häller kunde man af sjelfva metallstycket, utan närmare undersökning, få upplysning om huruvida det hade den normalhalt, som förutsattes. Omsider fann man på att i rörelsen utsläppa smärre metallstycken, ovala, med kullriga sidor, och försedda med inslagna stämplar, hvilka gjorde en offentlig myndighet ansvarig för hvarje styckes såväl vigt som halt. Dessa med en offentlig myndighets stämpel försedda och derför af allmänheten med full tillit mottagna metallstycken äro de första mynten.
Österns urgamla kulturstater, Egypten, Babylonien, Assyrien, inom hvilka mycken handel drefs, hade inga mynt. Äran att hafva infört bruket af sådana tillkommer grekerna. De första mynten, af elektron (silfverblandadt guld), präglades af de lydiske konungarna i Mindre Asien omkr. år 700 f. Kr. Något senare präglades silfvermynt af konung Feidon på ön Egina, som hör till det europeiska Grekland. De två exemplen följdes snart inom vidsträckta områden. Vid midten af 500-talet fanns knappast något grekiskt område, som icke hade eget mynt, och myntningen upptogs äfven i icke grekiska land, af de persiske storkonungarna, af fenicerna (dock först inemot utbrottet af de persiska krigen), af etrusker, kartager o. s. v.
A. Antika mynt. 1. De grekiska mynten präglades af stads- och statsmyndigheter, men torde äfven, framförallt i äldsta tid, hafva präglats i templen, som voro rika på ädla metaller. Den förnämsta myntmetallen var silfver; äfven användes guld, elektron, koppar och (sällan) jern. Det till vigten normerade metallstycket göts och lades på en i städet anbragt tapp. Stämpeln, i hvilken fanns graverad en framställning, som antydde den präglande myndigheten, sattes mot metallstyckets öfre sida, och präglingen skedde medelst hammarslag. De äldsta mynten visa derför på den ena sidan en bild, på den andra märken af tappen i städet. Dessa mynt kallades incusae. Senare försåg man äfven tappens öfre yta med en graverad framställning, hvarigenom mynten fingo två bildsidor. Bilderna å de grekiska mynten, i allmänhet af religiös karakter, äro af synnerlig vigt för studiet af den grekiska konsten och lokalkulterna. Inskrifter förekomma å många mynt, men de äro i de flesta fall helt korta. Å hvarje grekisk handelsplats fick man i allmänhet ej vid betalningar använda andra mynt än ortens egna, hvadan ankommande främlingar måste vexla sig till sådana. Dock funnos mynt, som med nöje mottogos äfven utom präglingsstaden eller präglingslandet, verldsmynt, såsom de persiska darikerna, Athens mynt med gudinnan Athenes hufvud och hennes uggla, Korints mynt med Pegasus, under en tid äfven Rhodos' mynt, konung Filips af Macedonien och Alexanders mynt o. s. v. De grekiska myntenheterna voro stater (guldmynt) och drachme (silfvermynt). -- 2. Romerska mynt. Kopparen var länge den förnämsta myntmetallen i Rom. De äldsta romerska kopparstycken, hvilka användes som betalningsmedel, voro rektangulära och saknade alla märken (aes rude). Sedermera fingo kopparstyckena en bestämd vigt, och denna angafs genom märken (aes signatum), först punkter och streck, sedermera djur och andra föremål. »Aes signatum» aflöstes på decemvirernas tid (450 f. Kr.) eller något senare, af aes grave, som var rundt och bar å den ena sidan bilden af en skeppsförstäf, å den andra hufvudet af någon gudomlighet. Äfven märken, antydande vigten, förekommo. Silfvermynt började präglas i Rom omkr. år 209 f. Kr. Den republikanska tidens mynt buro namnen af dem, som förestodo myntningen. Man har orätt kallat dessa mynt »konsularmynt»; ej häller namnet »familjemynt» är godt. Inemot slutet af republikens tid började man prägla guldmynt. Från Neros tid (54--68) visar sig en fortgående benägenhet att göra mynten sämre till vigt och halt, med deraf framkallade, tidtals återkommande försök att åstadkomma förbättringar. I Rom gjordes t. o. m. mynt af koppar, som voro öfverdragna med en tunn hinna af silfver; de benämndes subaerati och kallas i nyare tid »fodrade» (Fr.fourrées, T. gefütterte). Guldmyntet kallades i början helt enkelt aureus (»gyllene», näml. nummus), sedermera solidus och dennes tredjedel triens eller tremissis. Det vanligaste silfvermyntet hette denarius, dess hälft quinarius. Sestertius betecknade i början ett litet silfvermynt, sedermera ett kopparmynt. Rätten att mynta tillkom i Rom regeringen. Vid republikens slut, då makten skenbart delades mellan kejsaren och senaten, tilldelades den förre rätten att prägla mynt af guld och silfver. Senaten fick öfvertaga kopparmyntningen, och derför sattes å kopparmynten S C (d. v. s. senatus consultu, »efter senatens beslut»). Äfven vissa underlydande städer hade rätt att prägla mynt. -- 3. Österländska mynt. De persiske storkonungarna läto prägla mynt af guld och silfver (dariker och sigler). Prägeln, densamma å båda slagen, visar å ena sidan konungen skjutande med båge; mynten kallades till följd deraf i Grekland »bågskyttar». Om början af den feniciska myntningen är redan taladt. Kartagerna slogo först mynt på Sicilien för att betala sina dervarande trupper; senare blef Kartago myntningsort. Judarna präglade mynt först under Makkabéernas tid. De stora judiska silfvermynt (gjutna), med en blomstrande staf och en kalk, som här i Sverige ofta förekomma i enskilda personers ego, äro alla falska. Inom Arabien präglades mynt efter atheniensiskt mönster. De arsacidiske konungarna i det partiska riket präglade mynt med sin egen och sin stamfaders bild. Deras efterträdare, sassaniderna, upptogo typer, som påminna om forntidens persiska gudsdyrkan, och deras mynt bära inskrifter i pehlevi-alfabetet. Ännu längre bort, i Baktrien och i Indien, finna vi å mynten spår af ett grekiskt inflytande. -- 4. Vesterländska mynt. I Spanien visa de iberiska mynten spår af grekisk och fenicisk inverkan, senare af romersk. Inskrifterna äro ofta tecknade med iberiska bokstäfver. Inom Gallien hade den sydvestra delen, Aqvitanien, mynt, som påminna om de iberiska. Den stora grekiska handelsstaden Massilias silfvermynt efterbildades visserligen inom det kringliggande landet, men af största betydelsen blef för Gallien konung Filips af Macedonien guldmynt, hvilka efterbildades med en fortgående försämring af typerna. I Britannien präglades mynt, liknande de galliska. Mest urartade förekomma dessa mynt i det af keltiska stammar befolkade södra Tyskland. Mynten, af guld, tjocka, skålformiga, kallade regenbogenschüsselchen (folket trodde dem vara nedfallna med regnbågen), visa i allmänhet endast lösryckta streck och punkter. I den mellersta Donaudalen, i Pannonien, präglades mynt efter nordgrekiska mönster.
B. Medeltidens mynt. 1. Folkvandringsstaterna, bildade inom romerskt område, upptogo i mycket det romerska väsendet, och detta gäller icke minst mynten, å hvilka man länge behöll kejsarens bild och namn. Det ansågs från bysantinsk sida som ett betänkligt öfvergrepp, när de frankiske konungarna började prägla mynt, utan att iakttaga detta. Under denna tid präglades mynt af vandalerna i Afrika, östgoterna i Pannonien och Italien, langobarderna uti Italien, vestgoterna i Spanien, burgunderna och frankerna. De sistnämndes mynt, vanligen kallade »merovingiska», visa dock sällan regentens namn, utan endast myntstadens och myntmästarens. De merovingiska mynten voro i allmänhet af guld -- vestgoterna präglade aldrig annat än guldmynt --; först mot slutet började man prägla äfven silfvermynt, och sådana -- kallade sceattus -- präglades äfven i England. -- 2. Den Karolingiska silfvermyntningen. Germanerna hade af gammalt haft förkärlek för silfvermynt. När karolingerna, från landet öster om Rhen, hade kommit till herraväldet, blef silfret den enda myntmetallen; man präglade hela penningar, denarer, och halfva, oboler. De karolingiska myntens typer voro få: bröstbild (mindre ofta), monogram af herskarens namn, kors och en kyrkfasad af antikt utseende (en kolonnad med gafvel). Vanligen finnes å myntet präglingsorten angifven. -- 3. Den efterkarolingiska silfvermyntningen. Efter det karolingiska rikets fall bibehöll silfret sig som uteslutande myntmetall. I Frankrike, der mynt präglades af konungarna och en mängd vasaller, behöll man i betydlig mån de karolingiska typerna, men lät dem undergå hvarjehanda förändringar. Af de franska typerna hafva två blifvit mera omtalade än de öfriga: type chartrain, med ett ansigte, som snart blef till ytterlighet vanstäldt, och type tournois, större mynt med en framställning af en kyrkfasad och tvåradig inskrift. I Tyskland uppenbarar sig ock i viss mån fasthållandet af de karolingiska typerna, men der råder större mångfald i framställningarna, och flere mynt röja i utförandet en icke ringa grad af konstfärdighet. I England visar den rådande typen å den ena sidan konungens bild, å den andra ett kors af vexlande beskaffenhet. Den engelska penningen blef vida bekant under namnet sterling. -- 4. De tyska brakteaterna. Under den senare delen af 1000-talet började man i vissa delar af Tyskland göra silfvermynten stora och tunna (s. k. halfbrakteater), hvilket hade till följd, att prägeln blef otydlig. För att undvika denna olägenhet började man mot midten af 1100-talet att prägla ensidiga mynt, kallade brakteater (se d. o.). Baksidan visade i fördjupning framsidans bild. Under den första tiden voro framställningarna å dessa egendomliga mynt verkliga konstverk, men snart blefvo de helt grofva. Det hade ej varit möjligt att släppa ut så tunnt mynt i rörelsen, om ej dessa mynt hade haft en mycket kort omloppstid: åtminstone en gång om året präglades nya mynt, och derefter fingo de tidigare mynten ej användas. -- 5. Medeltidens guldmynt. I sydligaste Italien fortsatte man att i någon mån prägla guldmynt. Så gjorde hertig Roger II af Apulien, vid midten af 1100-talet. Hans guldmynt bära dels, till följd af granskapet till Sicilien, arabisk inskrift, dels latinsk, i hvilken hans titel återgifves med orden Dux Apuliae; på grund af denna titel kallades guldmynten dukater. Äfven kejsar Fredrik II (förra hälften af 1200 talet) präglade i södra Italien guldmynt, kallade augustaler. Vigtigare var den guldmyntning, som år 1282 börjades i Florens. Å dessa mynt, som kallades floriner, sågos bilden af stadens skyddshelgon (Johannes Döparen) och stadens vapenbild (lilja). Omkr. år 1280 började man i Venezia prägla guldmynt af bysantinskt tycke, kallade zecchiner (af zecca, mynthus). Båda dessa myntslag framkallade efterbildningar, men florinen var för Europa vigtigast. År 1356 fingo det tyska rikets kurfurstar rätt att prägla guldmynt, och de beredde öfvergången från florinen till gulden (gyllen), i en senare tid, då man präglade silfvermynt af samma värde, kallade guldgyllen. Kurfurstarnas exempel följdes af flere myndigheter. Myntens halt började dock snart försämras. De bästa voro de gyllen, som präglades i Ungern. I Frankrike, der guldmyntspräglingen infördes af Ludvig den helige (d. 1270), voro guldmynten i allmänhet stora, med olika utseende och namn. I England infördes guldmyntningen af Edvard III (1327--77). Det mest bekanta engelska guldmyntet var nobeln, som under Edvard IV, på grund af en mindre förändring af den ena sidans bild, fick namnet rosenobel. Henrik VII (1485--1509) präglade ett guldmynt, som fick namnet sovereign. -- 6. De större silfvermynten. Under 1200-talet började man inom de flesta stater prägla stora silfvermynt, på latin kallade grossi (i Frankrike gros, i England groats, i Tyskland groschen). I Frankrike börjades denna myntning af Ludvig den helige, i England af Edvard III, i Böhmen af Venceslav II (1278--1305). I de nordtyska städerna, hvilka icke upptogo groschenpräglingen, slogos tvåsidiga mynt på fyra eller två penningar; de förra, kallade albi (»hvita») eller witten, blefvo de vigtigaste. I Tyskland fortfor man att prägla brakteater till skiljemynt.
C. Den nyare tidens europeiska mynt. I Italien, der under 1400-talet medaljkonsten uppblomstrade, började man vid samma tid slå större mynt, å hvilka sattes myntherrens hufvud (testa), hvaraf dessa mynt kallades testoner. I Tyskland började ärkehertig Sigismund af Tyrolen prägla stora silfvermynt, hvilka hade samma värde som guldgyllen och deraf fingo namnet guldengroschen eller güldiner. Det äldsta daterade af dessa mynt är af år 1484. De i norra Böhmen boende grefvarna af Schlick präglade från 1519 lika stora mynt (på två lod) af silfver, hemtadt från grufvorna vid Joachimsthal. Dessa mynt kallades derför Joachimsthaler; namnet förkortades sedermera till thaler. Det elände, som framkallades af det trettioåriga kriget, vållade en ytterlig försämring af det tyska myntväsendet. Thalern var fortfarande hufvudmynt intill år 1871, då marksystemet infördes. De första markmynten präglades i början af 1500-talet i hansestäderna. I Frankrike präglades äfven mynt af flere slag. För silfvermynt användes namnet franc första gången under Henrik III:s tid (1574--89). Ludvig XIII (1610--43) präglade guldmynt, som efter honom kallades louisd'or. I England har guldmyntet sovereign bibehållit sig intill nuvarande tid. I silfver präglades crowns och shillings. I detta land började kopparmyntningen mycket sent, först år 1672.
D. De nordiska mynten. I Sverige synes en myntning hafva egt rum på Björkö (Birka) under 800-talet. Man har åtminstone der funnit flere silfvermynt af olika typer, hvilka dock kunna ledas tillbaka till imitationer af de mynt, som för karolingiska herskare präglades i den nederländska staden Dorestad, med hvilken Björköstaden stod i förbindelse. Den egentliga nordiska myntningen började dock först inunder 1000-talet, då inkallade engelska myntmästare slogo, efter engelskt mönster, silfvermynt för konungarna Sven Tveskägg i Danmark, Olof Skötkonung i Sverige (i Sigtuna) och Olof den helige i Norge. I Danmark började myntningen blomstra under Knut den stores tid (1014--35) och fortsattes oafbrutet. Mynten hafva der dels angelsachsiska förebilder, dels i Danmark uppfunna framställningar, dels bysantinska förebilder. Den förnämsta danska myntstaden var Lund. Brakteater voro hufvudmynten i Danmark endast under en kort tid (vid midten af 1100-talet). Efter Valdemar Sejrs tid inträdde en ytterlig försämring i det danska myntväsendet. Mynten, de s. k. borgarekrigsmynten, bestå nästan helt och hållet af koppar. Till sist upphörde (mot midten af 1300-talet) all regelbunden myntning. -- I Norge började man under Harald Hårdråde (1046--66) använda, jämte den angelsachsiska, en inhemsk typ. Den närmast följande tidens mynt äro ganska barbariska. Under 1100-talet präglades der brakteater. Konung Magnus Lagaböte (1263--80) började åter prägla tvåsidiga mynt, till hvilka förebilden hemtades från England. -- En lång tid efter konung Anunds död (omkr. 1050) synes Sverige hafva saknat mynt. Den närmast följande, mycket rikliga myntningen tillhör Knut Erikssons tid (1167--96). Han präglade små, tunna, tvåsidiga mynt, halfbrakteater och brakteater af olika slag. Brakteatpräglingen synes i Sverige hafva fortsatts längre än i Danmark och Norge. De första tvåsidiga mynt, som vi känna efter brakteattiden, äro präglade för Birger Magnusson (1290--1318). Andra, bärande å ena sidan Folkungarnas vapen, å den andra en bokstaf eller en bild mellan tre kronor, tillhöra dennes efterträdare Magnus Erikssons tid. Jämte de tvåsidiga mynten präglades ända till medeltidens slut brakteater för att tjena som skiljemynt. Med Albrekt infördes präglingen af mynt, som gällde mera än en penning (örtugsmynt). Drottning Margareta präglade helt visst aldrig mynt i eget namn. Den danska myntningen, ordnad efter hanseatiskt mönster, visar vid denna tid flere olika myntslag. Under Erik af Pommern försämrades myntet till ytterlighet, men efter hans tid fortsattes myntningen af de olika slagen. Mynthuset i Lund flyttades till Malmö. I Sverige präglades fortfarande örtugar, halförtugar och »hola penningar» (brakteater). I Norge synes ingen myntning hafva funnits under unionstiden före konung Hans' regering (1481--1513). Denne konung införde nyheter i myntväsendet. I Danmark präglade han guldmynt af två slag, nobler och gyllen. Äfven hans svenska myntordning för 1497 omtalar nobler, men någon sådan har ej blifvit bevarad; kanske kom präglingen aldrig till stånd. Sten Sture präglade ett stort silfvermynt, antagligen markstycken. De slogos dock med olika tjocklek och tyngd; äfven ett exemplar i guld är kändt. -- Kristian II präglade mycket dåliga klippingar, små och oregelbundet fyrkantiga. Under befrielsekriget följde Gustaf Eriksson hans exempel. I Sverige öfvergafs denna myntning redan år 1522, då man började slå »rundt mynt», d. v. s. ören; dessutom slogos örtugar, halförtugar, eller fyrkar, och små »hola penningar», af hvilka dock inga blifvit bevarade. Örtugspräglingen slutade under Johan III. Gustaf I präglade äfven 4- och 2-penningar; de förra försvunne efter Sigismunds, de senare efter Johan III:s tid. Äfven halförena försvunno snart -- dock präglades några under Gustaf Adolfs och Kristinas tid --, och öret blef Sveriges minsta silfvermynt intill midten af Adolf Fredriks regering. År 1536 införde Gustaf I myntningen af markstycken. Marker och mångfalder af marker präglades mycket länge, och den vigt man fäste vid dem framgår af de olika namn, som gåfvos dem. Sextonmarkstycken af guld fingo år 1604 namnet karoliner, åttamarkerna i silfver fingo år 1649 namnet kristiner. Tvåmarkerna kallades under de tre Karlarnas tid karoliner, under Fredrik I:s tid fredriker eller fredriqviner; efter hans död kallades de karoliner eller adolfiner. -- År 1528 präglade Gustaf I ett större silfvermynt, som till utseendet påminner om Sten Sture d. y:s stora silfvermynt, men det är större än detta och mindre än de riksdalrar, som började präglas år 1534. Riksdalern blef till sist landets hufvudmynt. Äfven präglades mynt, som svarade mot delar af riksdalern (1/4 riksdalrarna kallades riksort). Under Gustaf III blefvo riksdalerns underafdelningar många.
Riksdalern och markmyntet stodo i början icke i något bestämdt förhållande till hvarandra. Först Karl IX gjorde marken till 1/6 af riksdalern. Under 17:de årh. talas om riksdaler och svensk daler. Riksdalern var af finare silfver än dalern, hvilken senare var = 4 mark. Genom 1770 års myntordning sattes riksdalern = 3 daler silfvermynt. Benämningen daler silfvermynt kunde ej uppkomma, förrän kopparmynt hade börjat präglas och lagts till grund för en särskild beräkning. Mark- och öremynt präglades på 1500-talet äfven i fyrkanter, s. k. klippingar; de prydligaste af dessa äro de s. k. blodklippingarna, som slogos af hertigarna Johan och Karl under upproret mot Erik XIV. -- Gustaf I:s myntordningar omtala ej några guldmynt. Sådana, kallade gyllen, slogos under Erik XIV och Johan III, och den sistnämnde började att slå i guld mångfalder af mark. Karl IX:s 16-markstycken kallades karoliner. Kristina förordnade 1649 om prägling af dukater. År 1868 ersattes dukaten af karolinen, som präglades till Karl XV:s död. År 1873 infördes de nuvarande guldmynten å 20 och 10 kronor. -- Sedan under Johan III:s tid mynt präglats af så dåligt silfver, att de se ut som kopparmynt, infördes den verkliga kopparmyntningen 1624 (ören med mångfalder och delar). År 1633 fick kopparmyntet endast halft värde mot det liknämnda silfvermyntet. Under början af Karl XI:s tid präglades 2 1/2-, 2- och 1-ören k. m.; senare präglades i koppar ören s. m., under en lång period samtidigt med ören k. m. -- Drottn. Kristina införde prägling af myntplåtar, af stora mått, hvilken prägling bibehölls ännu under Adolf Fredriks tid. Flere af dessa plåtar hafva utom de fem normala stämplarna (en i midten, en i hvart hörn) motstämplar, framkallade af vexlingar i plåtmyntets kurs. Under åren 1715--19 präglades nödmynt, små kopparmynt, som skulle gälla 1 daler s. m. (se Mynttecken). Utom den myntning, som öfvades i Sverige, slogs för svensk räkning mynt i flere utländska besittningar. Under medeltiden präglades silfvermynt och brakteater i Visby; der slogos under 1500-talet mynt äfven för dansk räkning. -- I Danmark började man tidigare än i Sverige slå större silfvermynt och guldmynt; reformen infördes der af konung Hans, hvilken äfven myntade i Norge. I Gottorp slogos joachimsdalrar 1534, inom det egentliga Danmark först 1537. Mot slutet af 1500-talet finner man å riksdalrarna uppgift om förhållandet till marken. Liksom i Sverige rådde i Danmark mycken oordning i myntväsendet under senare delen af 1500-talet; underhaltigt mynt slogs ganska ofta, och reduktioner af värdet förekommo gång efter annan. Förhållandet mellan riksdalern och marken vexlade, och förvirringen ökades, när Kristian IV (d. 1640) införde, dock endast för en kort tid, ett tredje myntsystem, kronan. Senare präglades speciedalrar och »slette daler», hvilka äfven kallades kronor; till sist upphörde man att prägla dalermynt (speciedalern försvann först), och man hade i landet endast smärre mynt och sedlar. År 1776 upptogs åter speciemyntningen, och 1813 infördes riksbanksdalern (= 1/2 species). År 1873 antogs det svenska kronsystemet. Den danska myntningen fortgick i Norge tills detta rike förenades med Sverige. Efter föreningen med Sverige präglades specie- och skillingsmynt. 1875 antogs det svensk-danska kronsystemet. (Se Myntsystem.)
E. Österländska mynt under medeltiden och nyare tid. Sedan araberna hade underlagt sig vidsträckta riken i öster, nöjde de sig någon tid med de mynt, som sedan äldre tider voro i omlopp. Senare började de prägla egna mynt. De äldsta visa spår af främmande förebilder, och i allmänhet visa de arabiska mynten endast flerradiga inskrifter. Kopparmyntet kallades fels (af Lat. follis), silfvermyntet dirhem (af Grek. drachme), guldmyntet dinar (af Lat. denarius). Se vidare art. Kufiska mynt. På muhammedanska mynt, präglade i Indien, förekomma bilder, t. ex. djurkretsens tecken, ja t. o. m. porträttbilder. -- I Kina användes tidigt som värdemätare dels vissa varor, dels föremål, som hade endast imaginärt värde, t. ex. snäckskal. Det kinesiska myntväsendet har i alla tider varit mycket förvirradt. Alla regeringens försök att införa bättre mynt hafva strandat mot falskmyntarnas verksamhet. Silfvermynt slogos så godt som aldrig i Kina, men silfvertackor förekommo i rörelsen. I Japan användes flere myntmetaller, och der infördes mynt efter europeiskt mönster år 1870. Hd.