*Guld har utan tvifvel varit den metall, som först, genom sin glans, ådrog sig menniskans uppmärksamhet och som hon tidigast, på grund af dess lätta bildbarhet och smältbarhet, lärde sig bearbeta. Dess stora lämplighet som ämne för prydnader å ena sidan och dess naturliga sällsynthet å den andra gåfvo åt denna metall redan i den menskliga odlingens första början ett utomordentligt högt handelsvärde. Det samlades i betydlig mängd redan många århundraden f. Kr. i furstars och tempels skattkamrar i Främre Asien, Egypten och Grekland, och redan under denna period tjenade guldet som värdemätare (se Mynt).
Guldproduktionen är underkastad periodiska vexlingar, hvilka hufvudsakligen bero på upptäckter af nya guldrika alluviallager. Om ock dessa lager ofta en längre tid lemna en utomordentlig afkastning, måste de dock förr eller senare uttömmas, och då följer på en guldproduktionens flod en ebb, under hvilken man är hänvisad till den mera kostsamma bearbetningen af qvartsgångar, som innehålla endast spridda guldpartiklar, samt andra föga gifvande fyndorter. Så äro guldsandlagren i Mindre Asien (Frygien och Lydien) och Arabien, om hvilka Herodotos och Strabon berätta, för länge sedan uttömda; likaså många rika fyndorter i Amerika, som bearbetades af spaniorerna i 16:de årh. Detsamma gäller om den i förra hälften af 1700-talet så betydande guldproduktionen i Brasilien, hvilket land 1691–1800 lemnade guld för omkr. 2,115 mill. kr. I de första årtiondena af 1800-talet hade den årliga tillförseln af nytt guld sjunkit till ett relativt minimum, och först med 1830-talet inträdde en ökning genom upptäckten af guldförande alluviallager på östra sidan af Uralbergen (redan i forntiden bearbetade), hvilka jämte de i Altaibergen visa sig ännu ganska gifvande. 1845 var Rysslands produktion af guld nästan dubbelt så stor som Syd-Amerikas, och båda lemnade nära 3/4 af allt på jorden vunnet guld. En alldeles utomordentlig ökning i guldproduktionen inträdde genom upptäckterna (1848 och 1851) af de rika alluviallagren i Kalifornien och Australien. Förenta staternas guldproduktion var 1848–90 1,812,2 mill. doll., hvaraf Kalifornien de första åren (till 1859) lemnade allt, men 1890 endast 38 proc. Den australiska guldproduktionen nådde sin höjdpunkt i Viktoria 1857, med omkr. 88,000 kg., hvarefter den aftog och gaf 1891 endast 17,927 kg.; hela produktionen i denna koloni 1851–94 beräknas till 1,848,956 kg.; Nya Syd-Wales anses hafva lemnat 344,000 kg. o. s. v. Beloppet af det i Australien (med Nya Zeeland) funna guldet 1851–90 beräknas till 2,634,360 kg. Andra mera vigtiga guldland hafva på senare tid blifvit Venezuela, Indien (företrädesvis Maisur), men framför allt jordens f. n. mest guldproducerande land Transvaal, der brytning af guldförande qvarts är öfvervägande. Produktionen, som blef nämnvärd först 1886, nådde sitt maximum 1895, med 78,035 kg. Sammanlagdt har från Syd-Afrika åren 1884–95 erhållits 303,228 kg. (omkr. 750 mill. kr.). Enligt Soetbeer uppgick den årliga guldproduktionen 1493–1520 till 5,800 kg., 1521–1600 till 7,470 kg., 1601–1700 till 9,120 kg., 1701–1800 till 19,000 kg, 1801–50 till 23,700 kg. och beräknas sedan dess (1851–95) hafva varit omkr. 188,000 kg., varierande mellan 107,150 kg. år 1851 och 301,361 kg. 1895. Af sistnämnda qvantitet kommo 62,836 kg. från Australien, omkr. 80,000 kg. från Afrika och 59,400 kg. från Förenta staterna. Guldproduktionens ofvannämnda tillväxt under de senare åren måste tillskrifvas uteslutande de nya upptäckterna i Transvaal, Queensland och Vest-Australien (Coolgardie, Murchison m. fl. st.), hvaremot de äldre fyndorterna i det hela visa en fortskridande tillbakagång. Förhållandet mellan mängden af vaskguld och af guld erhållet ur qvartsgångar har under de sista 20 åren väsentligen ändrats. Medan förr, enligt Suess (»Die zukunft des goldes», 1877), 9/10 af allt guld härstammade från vaskerier i alluviallager, erhållas nu 3/4 af allt guld (utom sibiriskt) genom bergsbruk på qvarts, och då man nu kan med fördel bearbeta qvarts, som innehåller endast 1/4 uns guld pr ton, och man äfven genom nya metoder kan allt fullständigare utdraga guldet ur svafvelkis, är en varaktig och betydande guldproduktion tryggad ännu för många årtionden, kanske århundraden. Som en följd af den starkt tilltagande produktionen har guldets värde i förhållande till en del andra produkter under tidernas lopp sjunkit något, dock ej på långt när så mycket som silfrets. Värdeförhållandet, som vid slutet af 15:de årh. var ungefär som 1 : 10 (d. v. s. 1 kg. guld var i värde lika med 10 kg. silfver), var omkr. 100 år senare som 1 : 12 och 1620 som 1 : 13,3. År 1717 satte Newton värdeförhållandet ungefär som 1 : 15. 1803 fastställdes det i Frankrike legalt till 15 1/2 gånger silfrets värde, och detta förhållande bibehöll sig i det stora hela ungefär till 1872, efter hvilken tid flere större lands öfvergång till guldmyntfot (se Myntfot och Myntsystem) i hög grad förändrat värdeförhållandet till guldets förmån. 1874 var det redan 1 : 16,17, 1886 1 : 20,78, men 1897 1 : 34,30, motsvarande ett pris af 72,30 kr. pr kg. fint silfver. Silfret har på 38 år förlorat mer än hälften (55,65 proc.) af sitt värde. Till den alltmer ökade förbrukningen af guld för myntändamål kommer en för konstindustriella ändamål: juvelerares, urmakares, guldsmeders, galvanoplastikers, guldslagares, förgyllares, glasfabrikanters, glas- och porslinsmålares, tandteknikers, fotografers etc. behof. Af hela verldens guldproduktion 1895 (se ofvan) beräknas 88,142 kg. hafva användts för industrien. Hela verldens guldutmyntning s. å. uppgifves hafva begagnat 347,115 kg. (en stor del utgjordes af äldre mynt, som nedsmälts). Centralpunkten för den internationella omsättningen af guldplantsar och guldmynt är Bank of England. Öfver hufvud är England det land, dit största delen af det nyvunna guldet först strömmar från produktionsorterna och hvarifrån öfriga europeiska land erhålla sitt behof. 1880 var införseln (i 1000 £) 9,454,9, utförseln 11,828,8, 1890 resp. 23,568 och 14,306,7 samt 1895 resp. 36,006 och 21,369,3. Priset på guld i plantsar noteras på de större börsplatserna i kurslistorna, i Berlin för pfund (1/2 kg.) fint guld, i Hamburg, Frankfurt a. M. och Paris för kg. fint guld, i London för uns (31,103 gr.) standard-guld (11/12 fint). I land med guldmyntfot är dessutom ett fast bankpris infördt, till hvilket de sedelutgifvande bankerna måste köpa guld; detta pris afviker från guldets prägelvärde i regeln blott med präglings-afgiften, i England t. o. m. blott med ränteförlusten under utmyntningen (1,6 pro mille). Bank of England betalar för uns standard-guld 3 £ 17 sh. 9 pence (prägelvärde 3 £ 17 sh. 10 1/2 pence) i sina banksedlar, hvilka när som hälst inlösas med guldmynt. Hos Banque de France är guldpriset (på grund af latinska myntkonventionens föreskrift, att 1 kg. myntguld af 9/10 halt skall utmyntas till 310 st. mynt à 10 francs) 3,437 frcs pr kg. fint (myntkostnad 7,44 frcs, prägelvärdet alltså 3,444,44 frcs), Nederländska banken betalar pr kg. fint guld 1,648 fl., svenska riksbanken (på grund af myntlagens bestämmelse att 124 st. 20-kronor skola innehålla 1 kg. fint guld) prägelvärdet, 2,480 kr. med afdrag af 1/4 proc. för myntkostnaden, tyska riksbanken köper till ett pris af 1,392 mk pr 1/2 kg., medan prägelvärdet är 1,395 mk.