Guld

Guld, ett sedan uråldriga tider kändt och för sin oföränderlighet högt prisadt mineral. Alkemisterna kallade det metallernas konung och gåfvo det solens tecken [symbol]. Under århundraden sökte man förgäfves framställa guld genom oädla metallers förvandling. Det anträffas i äldre bergarter, vanligen insprängdt i form af bleck och trådar i qvarts och svafvelkis, eller sekundärt i flodsand, uppkommen genom guldförande bergarters förvittring. Nästan allt naturligt guld är gediget eller legeradt med silfver; endast undantagsvis träffas guld i förening med metallen tellur. Årliga guldproduktionen uppgår till 170,000-180,000 kg. Guld träffas i synnerhet i Afrika, Australien och Kalifornien, men äfven annanstädes, ehuru i mycket små mängder. I Sverige har det brutits vid Ädelfors i Småland, der det jämte svafvelkis och kalkspat förekom på gångar i hornsten. I Falu kopparmalm förekommer ej obetydligt guld, och nyligen har man i Falu grufva träffat guldkorn af ärters storlek. Rent guld har vackert gul färg och stor benägenhet att kristallisera (i reguliära systemet). Dess egentliga vigt uppgår till 19,5. Guld är i hög grad smidigt och kan uthamras till tunnaste blad. Bladguld har en tjocklek af 1/6000 mm., men guld skall kunna uthamras till blad af blott hälften denna tjocklek. Guld leder elektricitet lika väl som koppar, men sämre än silfver, och smälter vid omkring 1,200° under stark utvidgning. Vid stelnandet sammandrager sig guldet mycket starkt, hvarför guldföremål icke kunna gjutas. Hvarken vid vanlig temperatur eller vid upphettning förenas guld med syre, och det angripes icke häller i fuktig luft. Med klor och brom förenas guld mycket lätt och löses derför med lätthet i syreblandningar, som hålla fri klor, t. ex. i kungsvatten, en blandning af saltsyra och salpetersyra. Guldets atomvigt, som tecknas Au (af Lat. aureum, guld), är 196,7. Guld förenas i tvänne förhållanden med syre till Au₂O, guldoxidul, och Au₂O₃, guldoxid. Endast få syror gifva salter med dessa guldets oxider. Guldoxiden har i sjelfva verket mer karakteren af en syra än af en bas. Af guldets salter är kloriden, AuCl₃, vigtigast och erhålles i förening med klorväte vid afdunstning af en lösning af guld i kungsvatten. Denna sura guldklorid är AuCl₃ + HCl och bildar vackra citrongula nålar. Upphettas dessa, bortgår klorvätesyra, och den egentliga guldkloriden återstår i form af brunröda kristaller, hvilka vid starkare upphettning förlora klor och gifva guldklorur, Au₂Cl₂, som vid högre temperatur sönderdelas i guld och klor. Guldkloriden gifver med andra klormetaller ofta väl kristalliserande salter, bland hvilka natriumguldkloriden, AuCl₃ + NaCl + 2H₂O, bildar gula kristaller, som användas i fotografien. Med cyan bildar guld ganska beständiga föreningar. Dess frändskap till cyan är så stor, att bladguld löses vid lufttillträde i cyankalium. Dervid bildas ett dubbelsalt, kaliumguldcyanur, KCN + AuCN, ett färglöst salt, som begagnas vid galvanisk förgyllning. En märkvärdig guldförening är knallguld, som erhålles då ammoniak blandas med en lösning af guldklorid. Det är en gul, i högsta grad explosiv, qväfvehaltig kropp, som vid porslinsfabrikerna nyttjas till förgyllning. Blandas en lösning af guldklorid med tennklorur och tennklorid, fås en brun fällning, kallad guldpurpur, en intim blandning af tennoxid med fint fördeladt guld, som nyttjas till purpurröd färg på glas och porslin. Guldpurpurn, som först beskrefs af Cassius i Leiden (1687), kallas äfven Cassius' guldpurpur. Guld kan sammansmältas med de flesta metaller och gifver vid vanlig temperatur med qvicksilfver ett amalgam, hvarför man betjenar sig af qvicksilfver för att uppsamla guld, som i form af mycket små korn finnes i flodsand. Bland guldets legeringar äro de med silfver och koppar vigtigast. Dessa legeringar, som bättre än rent guld motstå nötning, användas till mynt och arbetsguld. Silfverlegeringen har ljusgul, kopparlegeringen rödaktig färgton. Hårdast är en legering med 1/7 koppar. Dessa legeringars guldhalt uttryckes i karat (1/2 skålpund = 16 lod = 24 karat; en karat = 12 grän). För kontrollering af guld smältes ett prof med bly på benaske-skål (test) vid lufttillträde. Blyet och på samma gång kopparn oxideras och uppsugas af testen, då endast guld och silfver qvarstanna. För att bestämma guldhalten i denna silfverlegering smältes den med sin tredubbla vigt rent silfver, utvalsas och kokas med salpetersyra, som löser silfret med lemning af guldet, hvilket väges. Sammansmältningen med silfver är nödvändig, emedan salpetersyra icke fullständigt utdrager silfret ur en legering, som håller öfver 20 procent guld. Denna operation kallas qvartering. Se Guldprof och Guldsmedskonsten. P. T. C.