Värdören

Värdören (Fornsv. vaerþörar, Isl. verð-aurar, af verð, värde, och aurar, penningar), egentl. det som gifves i betalning för någonting, värdemätare; löst gods af värde, penningar eller ock hvarjehanda varor, hvilka i deras ställe nyttjas i egenskap af bytes- eller betalningsmedel, såsom bruket var hos de germanska folken under hednatiden och i Skandinavien äfven under hela medeltiden, ja ej sällan på 1500-talet. Under jernåldern infördes i Norden, hufvudsakligen på handelns väg, betydliga mängder af romerska, bysantinska, angelsachsiska, tyska och arabiska mynt, hvilka der troligen blefvo ett eftersökt betalningsmedel; men ett mera allmänt spridt var omyntadt guld och silfver i form af tenar, spiralformiga ringar, armringar, byglar o. s. v. Dessa kunde man vid behof stympa och bitvis uppväga. Då emellertid tillgången på ädla metaller förblef otillräcklig, tillstadde lagen i många fall, att betalningen erlades med andra värdören, sådana som jern, koppar, hjelmar, sköldar och svärd, tam boskap, ull, djurshudar, kött, fläsk, smör, spanmål, vax, oskuret lärft, vadmal m. m. Jfr Mynt, sp. 583, och Penningar, sp. 995.