O är den femtonde bokstafven i det vanliga, europeisk-latinska alfabetet. Tecknet har ännu sin fornsemitiska form väsentligen oförändrad, endast att det nu, i öfverensstämmelse med de flesta moderna stilsorters allmänna skaplynne, bildar en oval i st. f. en cirkel. I de gamla grekiska alfabeten är cirkeln, ◯ , den vanligaste formen; ofta är den något mindre än de öfriga bokstäfverna. Derjämte förekomma på spridda håll en cirkel med punkt i midten samt kantiga, mer eller mindre qvadratiska former. Från och med 6:te årh. f. Kr. få öppet och slutet o-(å-)ljud skilda tecken. För det förra användes vanligen figuren Ω (senare kallad O mega, d. v. s. stort O); för det senare ljudet (ungef. Ital. slutet o, med dragning åt u; icke Sv. »slutet» o) brukades det gamla tecknet. Dock förekommer äfven ett alldeles motsatt bruk (Paros, Thasos, Sifnos). I handskrifter visa sig både aflånga och fyrkantiga former. O är dessutom ofta mindre än de öfriga bokstäfverna och ingår i en mängd ligaturer. I st. f. Ω hafva handskrifterna ∞ och dyl., d. v. s. två sammanskrifna o. Tecknet o upptogs oförändradt i slavisk och koptisk skrift. Latinska handskrifter hafva oftast den ännu brukliga skriftformen, om också dragen något skilja sig. I vestnordisk (norsk och isländsk) skrift är o (resp. ó) tecken för slutet o-(å-)ljud, [tecken] (resp. [tecken]) för öppet. I st. f. den senare bokstafven brukas äfven oo. Det urnordiska (äldre) runalfabetet har som vanligt en kantig form. Runan ᛟ (med fötter, för att säkert skiljas från tecknet för ng: ᛜ) intager der det 23:dje rummet. Den yngre nordiska runraden har förlorat det gamla o-tecknet och ersätter detsamma dels med tecknet för u ([runa]), dels senare med [runa], som urspr. var tecken för nasalt a. -- O (o) betecknar i allmänhet å-ljud af olika valör. Äfven i svenskan är o oftast liktydigt med å (son, komma o. dyl.). Det betyder å i omkr. 800 ord, slutet o ([tecken], som i bo, bonde) blott i omkr. 600, liksom å andra sidan o är normaltecken för å-ljud. Å-ljudet tecknas nämligen i 800 ord med o, i 400 ord med å. I Eng. är oo, i Höll. oe, i Fr. ou tecken för europeiskt u-ljud. I Eng. är o, som långt, tecken för en diftong: ungefär = ou, slutet o med ett kort efterslag af u. Bokstafvens namn är i Hebr. ajin; runan [runa] kallades óss.
I svenskt tal kan man urskilja två olika o-(å-)ljud: ett slutet som i så (och sått), ett öppet som i hoppa (och sofva). Båda höra till de bakre rundade vokalernas grupp. Vid bådas uttal höjes alltså tungan baktill, och för båda rundas läpparna, d. v. s. närmas mungiporna till hvarandra och framskjutas läpparna, mera vid det slutna än vid det öppna ljudet. Tungans tillbakadragning och höjning äro tämligen obetydliga, större för slutet än för öppet o-å (det förra efter Sweet »lågt-trångt», det senare »lågt-vidt»), ungefär som för a-ljuden. Det slutna o-å-ljudet är i Sv. merendels långt, det öppna merendels kort, d. v. s. det finnes en tendens att göra alla långa o-å-ljud till slutna och alla korta till öppna. Likvisst finnes i bildadt svenskt talspråk på olika orter dels kort slutet o-å-ljud, i sådana fall som blått, sått, d. v. s. vid förkortning i böjning, dels långt öppet o-å-ljud i t. ex. kol, son, porla, hord. I st. f. (urspr.) öppet o-å-ljud hafva många folkmål ett s. k. »orent» o-ljud, i hvilket man gerna vill finna en dragning åt ö. Vida skildt från de nu beskrifna vokalerna är det svenska s. k. »slutna» o-ljudet, som förekommer i t. ex. bo, bonde. Det bildas med högre tunga (»medelhögt-bakre-trångt») och har abnormt stark rundning: läpparna skjutas mycket framåt och bilda en liten cirkulär öppning. Det kommer för örat närmast europeiskt u-ljud och torde vara egendomligt för de skandinaviska språken. I ändelser (visor, bådo o. s. v.) är rundningen svagare, och ljudet kommer då nära eller sammanfaller med europeiskt (slutet) o-å-ljud. De europeiska (Fr., T.. Ital.) o-å-ljuden sammanfalla eljest icke med de svenska. Det slutna, som i T. sohn, Fr. côte, saut, Ital. dolce, har en dragning åt u, som hos oss är känd endast från Dalarnas folkmål. Det öppna europeiska o-å-ljudet går mer eller mindre åt a till, som i Fr. corps, trop, Ital. lodo. Slutet europeiskt o-ljud har ungefär samma tungställning som Sv. »slutet» o (bo, bonde), men mindre läpprundning. Nasaleradt o-å-ljud finnes i t. ex. Fr. long, sermon. O-ljud ingår som beståndsdel i en mängd diftonger dels som accentbärare, t. ex. Eng. note, Smål. boin, ben, Gotl. gråin, grön, dels som efterslag, t. ex. Skånska goå, gå, eller förslag, t. ex. Fr. roi (oa). O-(å-)ljuden tecknas i europeisk skrift vanligen med o, så i T., Holl., Ital., Sp., P., Pol., R., Ung. o. s. v., i Fr. dessutom med au, och eau, i D. och N. med o och aa. I Sv. tecknas o-(å-)ljud dels med o, dels med å; med det förra tecknas urspr. o-ljud, med det senare hufvudsakligen sådana, som leda sitt ursprung ur äldre a-ljud. Men tecknet o är dessutom tecken för »slutet» o-ljud (som i bo, bonde). Denna förvirring kunde afhjelpas med att antingen bruka å för alla o-(å-)ljud och o för »slutet» o: alltså kåmma, såjva, dåktår o. s. v., eller genom att efter allmän europeisk skrifsed genomföra o som tecken för o-(å-)ljud, alltså blosa, sott o. dyl., och för slutet o införa ett nytt tecken, t. ex. ω (bω, bωnde).
Det indo-europeiska urspråket egde både kort och långt o (sannolikt å-ljud, icke o-ljud efter svenskt uttal). Det långa o har bibehållits i de äldre germanska språken, der området för detsamma i hög grad ökats derigenom att urspråkets långa a också blifvit långt o, jfr Sv. moder = Lat. mater, likaväl som Sv. ko = Lat. bos. Äfven de nordiska språken bevara ännu i våra dagar detta o, som dock redan i många århundraden uttalats icke längre som å, utan som »slutet» o (efter svenskt uttal). -- Det korta o har i de germanska språken öfvergått till a (t. ex. Sv. natt, T. nacht = Lat. nox), i hvilket ljud således ursprungligt o och a sammanfallit (jfr det motsatta sammanfallandet af o och a uti o). Deremot hafva de germanska språken skaffat sig nya o-(å-)ljud i massa derigenom att u öfvergått till o genom s. k. a-omljud (se Omljud). Då emellertid dylikt omljud vanligtvis inträdde endast i en eller annan form af ett ord, hafva de flesta germanska ord fått dubbelformer: en med u och en med o (å), t. ex. Sv. full, T. voll; D. buk, Sv. bock; Sv. buren och välboren, hug och håg, bud och uppbåd m. m. Det o (sedan ofta förlangdt), som på sådant sätt uppkommit, uttalas i Sv. vanligen som å; endast före rd, rn (och ofta rt) har det »slutet» o-ljud, t. ex. bord, korn. -- Äntligen har Sv. under 1400-talet på egen hand skaffat sig nya både o- och å-ljud: det förra af u före rd, rt, t. ex. smorde, kjortel för äldre smurdhe, kiurtil, det senare af a, så snart det i fornsvenskan var långt eller stod före ld, ng, rd (och rt med följande vokal), t. ex. år, hålla, lång, gård, vårta i st. f. 1300-talets ar, halda, langer, gardher, vårta (jfr T. jahr, halten, lang, garten, warze). Lll. Ad. N-n.
I logiken betecknar O ett partikulärt negativt omdöme, t. ex. några foglar äro icke vackra. -- På äldre franska mynt betecknar denna bokstaf Riom, på österrikiska mynt Oravicza och på nord-amerikanska New Orleans. -- O är den officiella förkortningen för Ohio, Or. för Oregon (stater i Nord-Amerika) och Ont. för Ontario. Dessutom förekommer O eller o ensamt eller som begynnelsebokstaf i många andra förkortningar.
1. Romerska och latinska taltecken, inskrifter m. m.
O = 11; O' l. O = 11,000.
O = officium, omnis, optimus, opus.
O. A. (M.) D. Gr. = Omnia ad (majorem) Dei gloriam, allt till (större) ära för Gud.
ob. = obiit, afled; död.
O. E. B. Q. (på grafstenar) = Ossa ejus bene quiescant, må hans (hennes) ben hvila i frid.
O. H. S. S. (på grafstenar) = Ossa hic sita sunt, benen hvila här.
O. M. = optimus maximus, den bäste och högste (om Jupiter).
Op. (plur. Opp.) = opus (plur. opera), verk.
O. P. N. = ora pro nobis!, bed för oss!
opp. = oppositum, motsatt.
O. S. B. = ordinis Sancti Benedicti af den hel. Benedikts orden.
O. V. = optimus vir, en utmärkt man.
2. Kemiska tecken.
O = oxygenium, syre (se d. o.).
Ol = oleum, olja.
Os = osmium.
*
O (på kompassen) = ost, öster.
o. = och.
o. a. = och annat (andra).
obj. = objekt.
obs. = observera; äfven = obsoletum, föråldradt.
o. d. = och dylikt (dylika).
o. f. = och följande.
ord. = ordinarie; (på recept) ordineradt af.
o. s. a. = om svar anhålles.
o. s. v. = och så vidare.