Perlhönsslägtet

Perlhönsslägtet, Numida (äfven, men mindre lämpligt, kalladt Meleagris), zool., hör till familjen fasanartade foglar (Phasianidae) inom hönsfoglarnas ordning (Gallinae) och foglarnas klass. Hufvudet och halsens öfre del äro nakna. Hjessan bär en hornartad hjelm eller en tofs, och underkäken är ofta försedd med slör. Näbben är af måttlig storlek och sammantryckt från sidorna, vingarna korta och rundade, stjerten kort och till stor del täckt af de mycket långa öfre täckfjädrarna, fötterna medelhöga, utan sporrar, samt tårna korta. Färgteckningen visar ljusare perlfläckar på mörk botten och är, liksom hufvudets prydnader, lika hos båda könen. Till detta slägte höra 10 i Afrika och på Madagaskar lefvande arter. Redan under forntiden voro perlhönsen kända och, t. ex. i Grekland, rätt allmänna i tamt tillstånd. Men efter romarnas tid synas de hafva försvunnit ur Europa eller åtminstone föga beaktats, ty först från 14:de årh. hör man åter talas om dem. Efter Amerikas upptäckande fördes de allmännaste arterna öfver dit och funno der för sig så gynsamma förhållanden, att de snart förvildades. I sitt hemland förekomma perlhönsen i trakter med tät och låg skog samt mellanliggande fria platser, ända till 3,000 m. öfver hafvet. Sällan träffar man dessa lättskrämda foglar i enstaka par, oftare deremot i familjer, vanligast dock i skaror, bestående af 6--8 familjer, under en gammal tupps ledning. Till sofplatser välja de höga träd och svårtillgängliga klippor. Perlhönsen löpa ganska snabbt, men flyga tungt och tröttna snart. Deras föda utgöres af bär, frön och andra växtämnen samt insekter. De blifva icke så tama som åtskilliga andra hönsfoglar, fortplanta sig, endast då de hafva godt utrymme, äro grälaktiga, kifvas med tamhönsen och kalkonerna, stryka vidt omkring, gömma sitt näste så mycket som möjligt, rufva just icke ifrigt och kunna icke fördraga stark köld. Deremot roa de genom sin ständiga rörlighet, sin vackra fjäderdrägt och sina egendomliga ställningar och rörelser. -- Horn-perlhönan, N. cristata, har en hornartad hjelm på hjessan och två köttiga flikar vid underkäkens rot. De nakna kinderna äro blåhvita, öfverbröstet och nacken lilafärgade, ryggen och öfvergumpen grå, med små, hvita, i kanterna mörkare fläckar och större sådana på öfre vingtäckarna. Undre kroppsdelarna äro gråsvarta, med större, hvita perlfläckar. Längden utgör 50 cm. Arten, som är stamform för de tama perlhönsen, är hemma i Öfre Guinea och östra Afrika. -- Gam-perlhönan, N. vulturina, har hufvudet slätt och naket utom ett på bakhufvudet från det ena örat till det andra gående fjäderkrås. Halsens fjädrar äro lansettlikt förlängda, med hvita och blå längdstrimmor. Bröstet är i midten svart, på sidorna blått; ryggen och buken bära täta, mycket små, hvita perlfläckar. Mellersta stjertpennorna äro förlängda. Fogelns längd utgör 60 cm. Arten är hemma i östra Afrika. -- Khangan, N. pucherani, som bebor Sansibar, är vackert blåsvart, mycket mörkare än andra arter och öfverströdd med ganska små, hvita perlfläckar. Hufvudet bär en yfvig fjädertofs; slören saknas, men den nakna huden bildar nedtill djupa veck på halsen, hvilken omgifves af en krage af fina fjädrar. Längden är 50 cm. C. R. S.