Persiska viken

Persiska viken, stor, djup hafsvik, som från Indiska hafvet tränger in genom Ormus-sundet i nordvästlig riktning mellan Arabien och Persien. Viken har en längd af omkr. 1,000 km., en bredd af 37--330 km. och ett ytinnehåll af omkr. 239,000 qvkm., deraf omkr. 4,100 qvkm. komma på öarna. De förnämsta af dessa äro Ormus, Tawilah, Kerak och de för sitt perlfiske bekanta Bahrein-öarna. Öarna bestå dels af jernhaltig sten, dels af kalksten och visa flere spår af vulkanisk verksamhet. Kusterna, i allmänhet tillhörande kritsystemet, äro på den arabiska sidan flacka och sandiga, på den persiska deremot höga. Utom Sjatt-el-arab falla endast obetydliga floder ut i viken. Sjöfarten är till följd af det ganska betydliga djupet, åtminstone på persiska sidan, och de regelbundna strömmarna lätt och säker; i allmänhet finner man vid kusten öfverallt ankarplatser, antingen i bukterna eller i skydd af öarna. Till följd af den tilltagande osäkerheten genom arabernas sjöröfveri föranstaltade Ostindiska kompaniet 1809 en expedition från Bombaj för dettas undertryckande, hvarvid, liksom under en andra expedition, 1819, flere sträckor af den arabiska kusten undersöktes. Vigtigare blef den rent vetenskapliga expedition, som på samma kompanis befallning 1821--25 kartlade hela arabiska kusten från Kap Mesandum till Sjatt-el-arabs mynning. Högsta myndigheten i viken utöfvar England, som befäst denna maktställning genom fördrag med kuststaterna. Engelska postångare gå hvarje vecka från Basra till Bombaj; och från Fao nedanför Basra går sedan 1864 öfver Busjir Dsjask och Gwadar den stora indiska telegrafkabeln (2,240 km. lång) till Karatsji i Indien.