Persiska språket

Persiska språket tillhör den eranska grenen af de ariska språken (se d. o.) och delar sig efter sin historiska utveckling i tre skeden: fornpersiskan, medelpersiskan (äfven kallad pehlevi) och nypersiskan, eller persiskan i vanlig bemärkelse. Fornpersiskan har bevarats åt oss i de achaemenidiska kilinskrifterna (520--350 f. Kr.) i Persepolis' ruiner, på klippväggarna vid Behistan, Naksch-i-Rustem (nära Susa) och annanstädes (jfr Kilskrift). Efter achaemenidernas fall (331) ega vi intet minnesmärke af persiskt språk under 5 århundraden, till dess under sasanidernas tid medelpersiskan uppträder med eget alfabet först i inskrifter, sedermera i den s. k. peklevi-literaturen (se Pehlevi). Efter Persiens underkufvande af araberna (650) följer åter en nästan literaturlös period af nära 300 år, hvarefter den med arabiska bokstäfver skrifna nypersiskan med Rudagi, Belami och Ferdusi i 10:de årh. framträder med alldeles samma grammatiska formbyggnad, som den eger i våra dagar. Den språkliga utvecklingen från forn- till nypersiska (om deras förhållande till sanskrit och zend se Zend) karakteriseras i fonetiskt afseende hufvudsakligen af slutvokalernas bortfall jämte följande ljudskridningar: tonlösa k, t, p, c (tsj) blifva tonande g, d, b, z (lent s), t. ex. Fornp. mahrka, död, Pehl. mark, Nyp. marg; Fornp. hvató, sjelf, Pehl. chot, Nyp. chod; Fornp., Pehl. ap, vatten, Nyp. ab; Fornp. raucah, dag, Pehl. roj, Nyp. roz; f, th och stundom d blifva h, och dh blir j, t. ex. Fornp. kaufa, berg, Pehl. kof, Nyp. koh; Fornp. gatha, plats, Pehl. gas, Nyp. gah; Fornp. dadami, jag ger, Nyp. dehám; Fornp. pádha, fot, Nyp. paj. I formläran står Fornp. ungefär på samma ståndpunkt som sanskrit. Nomen (men ej verbet) har dualform, och af sanskrits 8 kasus saknas blott dativ. Verbet har både konjunktiv och optativ, samma rika utbildning af presensstammen och ungefär samma tempora som sanskrit. Medelpersiskan visar en total ombildning, och dess formbyggnad är redan i allt väsentligt identisk med nypersiskans med mindre skilnad än mellan forn- och nysvenska, under det att fornpers. skiljer sig ungefär så som fornisländska från svenska. Nypersiskan har alla svenska konsonantljud (äfven tj = c), samt dessutom j (dj), tyskt ch (efter a), z (lent s) och z (franskt j). I språkets äldre tid voro vokalerna: de korta a, i, u, och de långa a, i, u, e (urspr. ai) och o (urspr. au), men nu uttalas a som öppet e (l. ä), a som å (Eng. a i all) samt e och o som i och u, t. ex. förr Eran, nu Iran, förr koh, roz, nu kuh, ruz. Denna fonetiska förändring är, jämte arabiska språkets ständigt växande och nu oerhörda inflytande på språkbruk och ordförråd, nästan den enda utveckling nypers. genomgått under de sista 900 åren. I formbildningen har persiskan näst efter engelskan blifvit det fattigaste, d. ä. det »lättaste» af alla indoeuropeiska språk. Alla gamla kasusändelser och dualformer äro försvunna, men språket har utbildat en ny genitiv med i (af fornpers. relat. och art. hja) mellan det styrande och styrda, t. ex. biradér-i-pedér, »bruder-des-vaters», samt en objektivform (dat.-ackus.) med postpos. -ra (fornp. rad, väg), t. ex. mérd-ra, åt mannen. Pluraländelser äro -an för lefvande väsenden och -ha för döda ting (men i nuvarande umgängesspråket alltid -ha), t. ex. merdan, män, gul-ha, rosor. Ingen bestämd artikel finnes, men en obestämd med ändelsen -i, t. ex. guli, en ros. Adjekt. är oböjligt, men förenas med sitt föregående subst. genom det genit. -i-, t. ex. merdan-i-beh, de gode männen. Komparering sker genom ändelserna -ter och -terin, t. ex. behtér, bättre, behterin, bäst. Pronomina person, böjas som nomina, t. ex. men, jag, tu, du, pedér-i-mén, min fader, pedér-i-beh-i-tú-ra, åt din gode fader, eller ock uttryckas dat.-ackus. samt possessiva såsom i semitiska språk genom suffix, t. ex. pedér-em, min fader, búrd-et, han bar dig. Demonstr. böjas som nomin.: in, denne, inan och inha, dessa. Relat. ki, som, är oböjligt. Verbets tempora bildas dels af presens-stammen: imper. ber, bär, pres.: ber-ém, jag bär, fut. biberém, jag skall bära, ber-an, bärande; dels af perfektstammen: búrd-em, jag bar, burd, han bar, burdé, buren (burit), búrden, att bära. Flere andra tempora, liksom hela passivet, bildas med hjelpverb, t. ex. burdé-em, jag har burit, burdé bud-em, jag hade burit, burdé sevém, jag är buren (= bäres). Accenten ligger i de flesta fall på sista stafvelsen. -- Utom i Persien nyttjas persiskan af bildade muhammedaner i Turkistan, Afganistan och Indien såsom det finaste skrift- och umgängesspråket. Som folkspråk sträcker det sig öfver hela Persien (men har dock i norra Aserbeidsjan undanträngts af turkiskan och i norra Korasan af turkmeniskan) samt dessutom på vestkusten af Kaspiska hafvet upp till Bakú. Af dialekter äro de i Gilan och Masenderan s. om Kaspiska hafvet jämte det i Bokhara talade tadjiki de vigtigaste. Af öfriga lefvande eranska språk äro belutsjiskan och kurdiskan samt dernäst de talrika språken på Pamirplatån de med persiskan närmast beslägtade. -- Jfr Spiegel: »Altpers. keilinschriften» (2:dra uppl. 1881), Vullers: »Gramm. ling. pers.» (1850--70), Fleischer: »Gramm. d. lebenden pers. spr.» (2:dra uppl. 1875), Chodzko: »Gramm. de la lang. pers.» (2:dra uppl. 1883), Wahrmund: »Praktisches handbuch d. neupers. spr.» (1875), Dorn-Schafy: »Masanderanische spr.» (1860), Vullers: »Lexicon persico-latinum» (1855--67), Richardson-Johnson: »Persian-arabic-english diction.» (4:de uppl. 1852), Richardson-Wilkins: »Engl.-persian-arabic diction.» (1810), Nicolas: »Dialogues persans-français» (2:dra uppl. 1869), Spiegel: »Chrestomathia persica cum glossario» (1846). H. A.