Turkiska språket och literaturen. Turkiska språket i inskränkt mening, det i Europa och Mindre Asien inhemska osmánli, är i fonetiskt, formelt och literärt hänseende det mest utvecklade af de turkiska språken (se föreg. art.), liksom det å andra sidan genom denna utveckling är ett af de minst ursprungliga, d. v. s. ett förmodadt grundspråk minst liknande bland dem. Enligt Max Müllers vitsord är turkiskan ett af de rikast och formskönast utbildade, liksom ock ett af de mest välklingande språk jorden eger, företräden, som i allmänhet tillkomma äfven ungerskan och finskan. Vokalismen består af de »hårda» vokalerna a, o. u, y (»hårdt i», ryskt y) och motsvarande »mjuka» e, ö, ü, i, mycket öppna (e som ä); diftonger saknas. Konsonantismen omfattar k, t, p, g, d, b, c (tsj), g (dsj), ch, h, f, j, v, (tungspets-) r, l, m, n, ñ (ng), s, s (sj), z, z (franskt j). K och g förekomma både med postpalatalt och prepalatalt uttal, och det senare får ofta liksom ett efterslag af i (j), t. ex. köj [kiöi], »by», göz [gjöz], »öga». Turkarna använda det arabiska alfabetet (med tillägg af några få bokstäfver); och de bokstäfver deri, som beteckna icke-turkiska ljud, nyttja de dels i de ytterst talrika arabiska och persiska låneorden, hvilka då utläsas med sitt närmast motsvarande turkiska ljud (några alls icke), dels ock som »direktionsbokstäfver» i sin egen ortografi. Då nämligen vokalharmonien (se d. o.) är i turkiskan strängt genomförd, så att, om stammen har hårda eller mjuka vokaler, alla böjnings- och afledningsändelser måste hafva blott hårda eller mjuka vokaler, och då de arabiska vokaltecknen högst sällan utsättas, begagnar ortografien af alfabetets dubbla tecken för olika k, t, d, s det ena i ord, som uttalas med hårda, och det andra i ord, som uttalas med mjuka vokaler. Accenten ligger i regeln på slutstafvelsen. Genus och artikel saknas. Deklinationen har 6 kasus: nomin. (utan ändelse), genit. -in (-yn, -ün, -un), ackus. -i (-y, -ü, -u), dat. -e (-a), lokat. -de (-da), ablat. -den (-dan), vid konsonantslutande stam; vid vokalslutande är genit. -nin (-nyn, -nün, -nun), ackus. -ji (-jy, -jü, -ju), dat. -je (-ja). Slutande -t öfvergår framför vokalisk ändelse till -d och -k till -g (l. -j). Plural bildas med -ler (-lar) och samma kasusändelser som sing. Ex. gün, »dag», günün, günü, güné, gündé, günlér, günlerin, günleri, günleré; gan, »själ», ganyn, gany, ganá, gandán, ganlár, ganlaryn etc.; jol, »väg», jolún, jolu, jolú, jollár, ackus. jollaý, jollardán; gegé, »natt», gegenin, gegeji, gegeler, ackus. gegeleri; kurt, »varg», kurdún, abl. kurtdán; aják, »fot», ajagýn; ekmek, »bröd», ekmejin. Adjektivet är oböjligt och står framför sitt subst., ak kapúlarýn, »hvita portars», ak denizdé, »i Medelhafvet». Komparativ uttryckes numera vanligen blott genom förutsatt ablativ af det jämförda ordet, bal-dán tatlý, »sötare än honing»; superlativ genom partiklar, en, cok, »ganska», framför positiven. Deremot förenas de ytterst talrika arabiska och persiska adjektiven med sitt arabiska eller persiska hufvudord vanligast genom det persiska genit. i (se Persiska språket, sp. 1,109), t. ex. bâb-i-ali (två arab. ord), »höga Porten», chatt-i-hümajûn (ett arab., ett pers. ord), »nådiga skrifvelsen». Räkneorden 1--10 lyda: 1 bir, 2 iki, 3 uc, 4 dört, 5 bes, 6 alty, 7 jedi, 8 sekiz, 9 dokúz, 10 on. Pronomina personalia böjas med samma kasusändelser som nomina: ben, »jag», sen, »du», genit. benim, senin, ack. beni, sent. Possessiva pronomina uttryckas med vokalharmoniska suffix: -im (-ym, -üm, -um) »min», -in (etc.), »din», -imiz (-ymyz etc.), »vår», -iniz (etc.) »er», -i (-y etc.), vid vokalslut -si (-sy etc.), »hans». Ett med possessivt suffix försedt nomen böjes med alla kasusändelser, t. ex. günümé, »till min dag», günlerimizin, »våra dagars», kapusunún, »hans ports». En särskild, vigtig rol spelar suffixet för 3:dje pers. pron., derigenom att det vidhänges hufvudordet efter föregående gen., hvars ändelse då ofta bortfaller, t. ex. baba-nýn ev-i, »faderns hus», kara deniz bogaz-ý, »Svarta hafs-sundet» (norra inloppet till Bosporen). Verbet är rikare utveckladt än i något annat språk. Imperativus är rena stammen: sev!, »älska»!, jaz!, »skrif»! Deraf bildas infinitiv med ändelsen -mek (-mak): sev-mék, »att älska», jaz-mák, »att skrifva». Afledda stammar i rikaste mångfald bildas med ändelser efter stammen: refl. sev-in-mék, jaz-yn-mák, neg. sév-me-mek, »icke älska», jáz-ma-mak, »icke skrifva», sev-in-me~mek, »icke älska sig», imposs. jaz-á-ma-mak, »icke kunna skrifva», sev-in-é-me-mek, »icke kunna älska sig»; kausat. sev-dir-mék, sev-in-dir-mek, sev-in-dir-é-mez-mek, »icke kunna förmå (någon) att älska sig», reciprokt sev-is-mék, neg. sev-is-me-mek, imposs. sev-is-é-me-mek, recipr. kaus. neg. sev-is-dir-me-mek »icke komma (några) att älska hvarandra»; pass. sev-il-mék, pass. refl. sev-in-il-mék (imposs. jaz-yn-yl-á-ma-mak, »icke kunna skrifvas åt sig»), pass. kaus. sev-il-dir-mék, »få (någon) älskad», kaus. pass. sev-dir-il-mék, »förmås att älska», sev-dir-il-é-me-mek, »icke kunna förmås att älska», o. s. v. i ända till 36 möjliga sammanställningar. Lika oerhördt rik är modus- och tempusbildningen dels genom afledningsändelser till stammen, dels genom sammansatta och perifrastiska former: indikat, med 6 enkla tempora (aorist, presens, futurum, necessitativum, preteritum, perfektum), 11 sammansatta temp. (nämligen alla enkla temp. försatta i preter.- eller perf.-tid genom tillagda pret.- eller perf.-former af hjelpverb), 11 perifrastiska temp. (particip i förening med alla tempora af hjelpverb); optativ (3 enkla, 2 perifr. temp.), konditionalis (2 enkla, 11 sammansatta, 3 perifr. temp.), hypotetisk modus (2 enkla, 4 perifr. temp.), summa 55 möjliga tempusformer af hvar och en af de 36 möjliga stammarna, hvartill komma utom imperativ och infinitiv 3 nomina verbalia, 3 particip och 7 gerundier. En stor del af dessa former är naturligtvis mycket sällsynt, och af de allmänt gängse formerna äro många sådana, att de knappt kunna troget öfversättas på något af våra språk, ehuru deras betydelse genom formbildningens genomskinlighet är fullkomligt klar. Personaländelserna, hvilka vidhängas sist efter de till stammen lagda stamafledningsoch tempus-suffixen, öfverensstämma med de possessiva suffixen: 1 pers. -im (-ym, -üm, -um), 2 p. -sin (-syn etc.), 3 pers. saknar ändelse; plur. 1 p. -iz (-yz etc.), 2 p. -siniz (-synyz etc.), 3 p. -ler (-lar), t. ex. aor. sev-ér, »han älskar», sev-ér-im,l »jag ä.», jaz-ár-synyz, »I skrifven», perf. jaz-á-ma-mys-yz, »vi hafva icke kunnat skrifva». Konjunktioner i vår mening saknas nästan alldeles. Bisatser bildas med particip och i synnerhet gerundier med eller utan postpositioner. Satsfogningen, med hvarje bestämning före det bestämda, är i sig sjelf klar och symmetrisk, men blir i den högre stilen och kanslispråket genom hopande af epitet samt inblandning af persiska och arabiska konstruktioner i hög grad invecklad och svårfattlig. Skriftspråket är fullständigt öfversvämmadt af tallösa arabiska och persiska lånord, hvaremot talspråket till största delen är rent turkiskt. -- Jfr Fuâd Efendi: »Grammatik d. osinanischen sprache» (tysk bearb. af Kellgren, 1855), Wahrmund: »Praktisches handbuch d. osm. spr.» (gramm., parlör, läsebok m. m.; 2:dra uppl. 1884), Müller: »Türkische grammatik» (med läsebok, ordbok; 1889), Kieffer-Bianchi: »Dictionnaire turc-français» (2 bd, 2:drauppl. 1850), Fraschery: »Dict. franc.-turc.» (1882), »Dict. turc-franc.» (1885), Fink: »Türkischer Dragoman» (gramm., fras-saml., ordbok, 2:dra uppl. 1879).
Turkiska literaturen, högst betydande till omfång, i synnerhet i poesi, historia och muhammedanska vetenskapsgrenar, är till qvaliteten underlägsen sina närmaste förebilder, den persiska och den arabiska. Bedömda efter sin literatur, sakna turkarna i allmänhet originalitet och fantasi, men visa en förvånande stor assimilations- och imitationsförmåga. Ända till vår tid hafva perserna och dernäst, men i långt mindre grad, araberna varit deras förebilder i alla literaturgrenar. Orsaken dertill har varit rent historisk. Då Persien eröfrats af seldsjukerna, hade de underkufvades rikt utvecklade språk och literatur i sin ordning underkufvat de obildade främlingarna. Persiskan blef deras hof- och literaturspråk, och då sedermera seldsjukernas välde i Mindre Asien störtades af osmanerna, gingo ännu en gång de besegrades bildning och literära traditioner i arf till de obildade segrarna. Såsom inom all annan äldre literatur är äfven inom den turkiska poesien både tidigare och värderikare än prosan. Företrädesvis odlades lyrisk, mystisk, didaktisk och episk poesi, hvaremot dramat helt och hållet saknas. Från perserna lånades icke blott alla metriska former och diktarter, kasîda, ghásal, mésnevi, rubâ'i o. a. (se Persiska literaturen, sp. 1,104), utan äfven deras förnämsta episka ämnen (ur Sjàh-nàme) såsom Jusuf och Suleicha, Leila och Medsjnûn, Chosru och Schirîn, och samma formella elegans och konventionella grace, som utmärka den persiska poesien i allmänhet, återfinnas äfven inom den turkiska, men blott hos de allra förnämste diktarna. Den poetiska literaturen, som börjar redan under seldsjukernas sista tid med några turkiska distika i den persiska Rebâb-namé (»fiol-boken») af »sultan Veled», son till den store persiske skalden Rûmi (se denne), i slutet af 13:de årh., kan indelas i tre stora perioder: den förklassiska, till Suleiman I (1300--1520), den klassiska, från Suleiman I till Mahmud I (1520--1730), den efterklassiska, från Mahmud I till Abdu-l-Asis (1730--1840). Under 19:de årh:s senare hälft har den gamla, till ton, anda och former persiska skönliteraturen gått under och lemnat rum för en efter franska mönster bildad »ny skolas» alster.
Den förklassiska perioden (1300--1520). Till 14:de årh. höra Bâz-namé (Falkboken; öfvers. af Hammer-Purgstall,»Falknerklec», 1840) samt den förste egentlige skalden, Asjik (d. 1322), hvars diván (»diktsamling», 1848) utgöres af en enda stor mystisk dikt i Rumis anda. Under Bajasid I blomstrade Ahmedi (d. 1412), hvars historisk-mystiska epos Iskender-namé (»Alexandersagan») gjorde honom till den första af de »7 stjernorna af första storleken» enligt turkisk uppfattning. De andra 6 äro: Zati, Lâmii, Bâki, Nef'i, Nâbi, Ghâlib (se nedan). Den förste diktaren af ett romantiskt epos (Chosrev u-sirîn) var Sinân Sjeichi från Kirmansjan, och något senare (omkr. 1450) skref Jasidsji Oglú sin Muhammedîje, ett stort didaktiskt poem öfver Islam. Med öfverflyttningen af det turkiska väldet till Europa under Muhammed II följde en lyftning äfven på diktningens område. Sjelf skref Muhammed II förträfflig vers, och ej mindre än 21 af de 33 sultanerna af Osmans hus hafva idkat denna sköna konst. Främst bland dem står Selîm I, den store fältherren och statsmannen, som en originel och begåfvad diktare på såväl turkiska som persiska. Den förste lyrikern var Muhammed II:s vesir Ahmed pasja (d. 1496), hvars bearbetning af tataren Mir Ali Sjirs (psevd. Navâjis) ghasaler blef mönstergifvande för denna diktart. Under Bajasid II och Selim I blomstrade de berömde lyrikerna Nedsjâti och Zâti (en af de 7 »stjernorna»; Divân, 1872), romantikerna Dsjemali och Hamdi samt skaldinnorna Zeinab och Mihri. Mest berömd blef Kemalpasja under Selims tid genom sin Jusuf u-Suleicha och Nigaristan (Bildersal), en efterbildning af Sa'dis »Gulistan». -- Den klassiska perioden (1520--1730). Redan hos Suleiman I:s samtida skalder röjer sig en högre grad af poetisk begåfning och kraft. Fuzûli från Bagdad skref på sin hembygds dialekt en divân (mest dryckesvisor, 1841), och en mesnevi om Leila och Medsjnun, utmärkta för mycken originalitet och glöd, oaktadt det artificiella i diktionen. Vida mer berömd är »sjustjernan» Lâmü, hvars 4 stora epos (se Lami) imitera den persiske skalden Nisami. För oss mer tilltalande äro Faslis (d. 1563) romantiska dikter Nachlistan (Palmlunden) och Gül-u-bülbül (turk. text och tysk öfvers. af Hammer; »Rose und nachtigall», 1834). Andra stora skalder voro Chijâli (»den fantasirike»), janitsjaren Jahja-bej och framförallt Baki (1526--1600; divân, på tyska af Hammer, 1825), hvilken turkarna räkna som sin störste lyriker. Med Ahmed I:s tronbestigning nådde den poetiska literaturen höjdpunkten af sin utveckling. »Sjustjernan» Omar Nef'i från Ersirum gjorde sig lika ryktbar genom sina lysande kasîdor som genom sina bitande satiriska dikter, för hvilkas skull han afrättades under Murad IV (1638). Ännu ryktbarare blef en annan »sjustjerna», den ytterst produktive »skaldekonungen» Nâbi (d. 1712), som införde en ny diktart, den didaktiska ghasalen, efter Sâibs mönster (se Persiska literaturen, sp. 1,106) och bildade en hel skola af berömda efterföljare, Vehbi d. ä., Sâmi (divân, 1837) och den filosofiske diktaren, Mustafa III:s storvesir Râgib pasja (d. 1763; divân, 1837). Den från vesterländsk synpunkt förnämste turkiske skalden torde vara Nedîm (under Ahmed III), hvars ghasaler utmärka sig för en lekande humor, liffull glädtighet och fulländad elegans i formen. Imiterande ingen, kunde han icke häller imiteras af någon annan. -- Inom den efterklassiska perioden (1730--1840) förtjena nämnas Belîgh, Vehbi d. y., »skaldekonungen» Pertev pasja (d. 1836, divân, 1840), Fazil-bej (Senan-namé; Decourdemnanche: »Le livre des femmes», 1879), skaldinnan Leila (divân, 1849), Izzet-Molla (satiriska dikter mot Mahmud II; divân, 1840) och framförallt den siste af literaturens »sjustjernor», Ghâlib (1757--1814; divân, 1836), hvars allegoriska romanser Hüsn-u-'ask (Skönhet och kärlek), utmärka sig för glödande fantasi och innerlighet. Den sista tredjedelen af denna period, Mahmud II:s regering (1808--39), bildar för hela den turkiska literaturen en öfvergångsperiod, då Vesterlandets civilisation börjar med Österlandets en allvarsam strid, som leder till en fullständig brytning med det förgångna och en afgjord seger för den »nya tiden» (se nedan).
Den sköna prosaliteraturen består hufvudsakligen af sagoböcker. Till den äldsta förklassiska tiden höra de äkt-turkiska Sejjid Battâl, en turk. Antar-roman (jfr Antarah), öfvers. af Ethé (»Die fahrten des Sajjid Baththal», 1871), samt Latâif-i-Nasr-ed-din-choga (1882; öfvers. på franska af Decourdemanche: »Les plaisanteries de Nasr-eddin Hodja», 1876, och på tyska af Murad Efendi: »Nassreddin Chodja, ein osmanischer Eulenspiegel», 1877). Till den klassiska perioden höra 3 andra vidt berömda, men ej ursprungligen turkiska sagoverk, Sari Abdullahs Tuti-namé (1840; på tyska af Rosen: »Das papagaienbuch», 1858) och Ali Tsjelebis Hümajûn-namé (Kejserliga boken; 1836), innehållande Bidpais fabler, bägge bearbetningar från persiskan (jfr Persiska literaturen, sp. 1,107), samt Sjeich Zâdés från arabiskan öfversatta Kirk vezir (på tyska af Behrnauer: »Die vierzig veziere oder weisen meister», 1851). -- Den historiska literaturen är högst betydande, och ehuru skrifren från uteslutande muhammedansk synpunkt i en konstlad och svulstig stil, är den dock alldeles oundgänglig för en närmare kännedom af turkiska rikets öden. Vigtigast i detta afseende äro de af officiella historiografer (vak'a-nüvîs, »historie-skrifvare») författade riksannalerna (targŷch). Den förste af dessa, Sa'd-ed-dîns Tag-ut-teva-rŷch, (Annalernas krona, 1862, på Turk. och Lat. af Kollar, 1755), för sin rikt ornerade stil prisad som ett mästerverk, omfattar tiden från rikets början till 1522. Derefter följa Na'îma (1734), för tiden 1591--1659 (öfvers. på Eng. af Fraser, 1832), Râsjid (1741), tiden 1660--1721, Tsjelebi zâde (1741), tiden 1721--2S, Sjâkir och Sübhi (1785), tiden 1730--43, Izzi (1785), tiden 1744--52, och Achmed Vâsif (1805), tiden 1752--73. Deras arbeten, som alla äfven utkommit i nyare upplagor, ligga till grund för och citeras ofta ordagrant i Hammer-Purgstalls »Gesch. des Osman. reichs» (10 bd, 1827--35), som slutar med freden i Kutsjuk Kainardji (1774), efter hvilken tid officiella annaler väl skrifvits, men ännu ligga outgifna i turkiska arkiv. Den lärdaste historiker Turkiet egt var Hadji Chalîfa, vanligen kallad Kâtib Tsjelebi, som utom sina förträffliga arabiska arbeten i biografi, geografi, kronologi etc. (se Hadji Chalfa) äfven skref på turkiska en historia öfver Turkiets sjökrig (1729; Mitchell: »The history of the maritime wars of the turks», 1831). Mycket berömdt är också ett stort biografiskt verk af Taschköpri-zâde (d. 1598) öfver lärda författare och ulema, hvilket går till midten af 16:de årh. och fortsatts med en för sin sköna stil högt beundrad zeil (»appendix) af Ataullah till tiden för Murad IV:s regering. Af geografiska arbeten förtjena nämnas Hadji Chalîfas Gihânnu má (Verldsvisare, 1732; på latin af Norberg 1818) samt Sabris Mirât-ul-hareméin (Spegelbild af Mekka och Medina, 1884). -- Ofantligt stor, men osjelfständig är den turkiska literaturen i muhammedansk teologi och juridik, hvilken hufvudsakligen består af vidlyftiga öfversättningar, bearbetningar, kommentarer, superkommentarer och glossor till berömda arabiska verk. Af sjelfständiga arbeten står främst Birgevis Risâle-i-i'tikadîje (dogmatisk afhandling; 1802) och hans eget sammandrag deraf 'Ilm-i-hâl (Katekes; Garcin de Tassy: »Exposition de la foi musulmane»; 1828), med Kazi-zâdes berömda kommentar Gevherîje-i-behîje (Den dyrbara kärnan, 1805), hvilka arbeten motsvara våra katekeser och läroböcker i teologi. Allmänt läst och värderadt är också det dogmatiska arbetet Dürr-i-jekta (Den unika perlan; 1827). Ytterst talrika och spridda äro jämväl sufiskt mystiska arbeten, mest i form af kommentarer till de stora persiska sufis, Dsjamis Mirât-ul-'akâid (Dogmernas spegel) o. a. Den förnämsta källan för ser'i-rätten (jfr Turkiet, sp. 989 o. f.) efter hanefitisk ritus är Ibrahim el-Halebis arabiska Multeka-el-abhur (Hafvens sammanflöde), af Mevkufâti (d. 1655) öfvers. och kommenterad på turkiska (1853). Sjelfständiga förträffliga arbeten i islamitisk rätt eger Turkiet i sina fetâva- eller prejudikatsamlingar, (se Fetva), af hvilka de förnämsta äro Behget-ül-fetâva (Fetvornas glans), af Abulfazl Efendi (Sjeich-ul-islam 1718--30), samt Ali Efendis Fetâva (1842). -- Den filosofiska literaturen består dels af turkiska bearbetningar af persernas mystiskt filosofiska arbeten, dels ock af handböcker i Aristoteles' dialektik, isagûgi, med utförliga turkiska kommentarer, af hvilka Kelembevis (1858) är den mest berömda. -- Den sista stora afdelningen af den turkiska prosaliteraturen, den, hvilken jämte den historiska har ett bestående värde, är den filologiska. I arabisk och persisk lexikografi och kommentarer till de förnämste arabiske och persiske författarnas verk hafva turkarna lemnat arbeten, som äro oundgängliga för ett grundligare studium af den muhammedanskt orientaliska literaturen. Turkiets första tryckta bok var Vankulis öfvers. af Djauharis stora arabiska lexikon (från ungraren Ibrahims tryckeri i Konstantinopel, 1728). Den s. k. turkiska Kamûs (Oceanen) l. Âsim Efendis öfvers. af Firuzabâdis liknämnda arbete har ända till senaste tid varit jämte Djauharis den förnämsta källan för arabisk lexikografi. Lika förträfflig är samme Ásims turkiska bearbetning af den persiska ordboken Burhan-i-kâti' (Afgörande bevis). Mer sjelfständiga arbeten äro Achteris stora arab.-turkiska lexikon Achteri-ül-kebîr (Stora Achteri; 1827) och Vehbis pers.-turkiska lexikon (Tühfe, gåfva), med kommentar af Lebîb (1846). Af den omfattande kommentarliteraturens alster äro för oss vigtigast de, som behandla de store persiske skalderna, Sûdis kommentar till Hafis divân (i Brockhaus' uppl. 1861), till Sá'dis Bostan och Gulistan, Surûris till Hâfis, Sa'di, Dsjâmi och Attâr, Ismail Hakkis Rûh-ül-mesnevi (Mesnevis anda; 1869) till Rumis Mesnevi, Kepâvis (1839) och Sari Abdullahs (1871) till Mesnevi, Fedâis till Mantik-et-tair (se Persiska literaturen, sp. 1106), Sâlihs Mühget-ül-abrâr (De renes själ) till Dsjâmis Lehget-ül-esrâr (Hemligheternas språk) m. fl. äro oumbärliga källor för en riktig uppfattning af dessa storartade, ofta djupgående skaldeverk.
Nya tiden (från 1840). Den växande beröringen med Vesterlandet, dettas öfverlägsna civilisation och småningom ökade politiska inflytande inom det alltmer försvagade turkiska väldet, det allmänna och ifriga studiet af Europas literatur, i främsta rummet Frankrikes, men dernäst äfven Englands, Italiens och till sist Tysklands, frambragte slutligen en fullständig omhvälfning, långt mer genomgripande i literärt och vetenskapligt hänseende än i politiskt. Oaktadt det häftigaste motstånd från ulemas och gammalturkarnas sida har den »ungturkiska» rörelsen på det literära området afgått med fullständig seger. Inom skönliteraturen bröts helt och hållet med den gamla orientaliska riktningen. Enkelhet i stil och verklighetstrohet i skildringen blefvo de nya idealen. Om någon ännu skrifver i den gamla stilen, är det blott en afsigtlig »tour de force», för att visa, att det ej är af brist på förmåga att röra sig med de gamla formerna, som dessa öfvergifvits. Nya diktarter, romaner, noveller, den humoristiska skissen och framförallt lustspelet och dramat, hafva uppkommit. Bedömda, som de nu måste vara, från rent vesterländsk ståndpunkt, kunna de nya alstren naturligtvis icke jämföras i värde med sina franska eller engelska förebilder. Som begåfvade skönliterära författare (skalder, romanförfattare, essayister) hafva dock flere vunnit stort erkännande inom Europas med turkiskan förtrogna kretsar. Hit höra Kâmil pasja, Nevres p., Safvet p., Edem p., Ekrem p., Sânih, Kâni och framförallt de bägge mest berömda: Kemal p. och Abdulhakk Hâmid (lyrik, drama, roman, etik etc.), samt den i snart sagdt alla vetenskapliga fack bevandrade och produktive Ahmed Midhat p. (Turkiets representant på orientalistkongressen i Stockholm 1889). Af långt större betydelse har dock omhvälfningen varit på den vetenskapliga literaturens fält, som nu odlas helt och hållet efter europeiskt mönster. Historien har alldeles öfvergifvit den gamla kronistiska och svulstiga stilen. Förträffliga arbeten öfver Turkiets nyare historia äro: Âsim Efendis Tarŷch (1867), tiden 1787--1808, Ahmed Djevdets Vekâji'-i-devlet-i-alye (Höga rikets historia, 12 bd, 1855--84), tiden 1774--1825, Ahmed Lütfis Tarŷch (5 bd, 1885), tiden 1832--38, Ahmed Midhats Tarŷch (1878), tiden 1855--77, samt vidare Chair-ullahs Devlet-i-osmanîje tarŷch-i (Turkiska rikets historia; 15 bd, 1853--69), från början till nuvarande tid, och Ahmed Midhats Kâynât, kütübchâne-i-tarîch (Universum, historiskt bibliotek; del I: Europa, i 15 bd, 1871--86, hvaraf 3:dje bandet behandlar Sverige-Norge). Det politiska skriftställeriet infördes genom de ryktbara chatt-i-serîf från Gulhane (på turkiska och tyska af Petermann, 1842), chatt-i-hümajûn af d. 18 Febr. 1856 (Bianchi: »Charte impériale ottomane», 1856) samt den chatt-i-hümajûn-i-serîf, som inleder Midhat pasjas Kanûn-i-esâsi (grundlag; på Turk. och Arab. 1879). Som politiska essayister berömmas Resjîd pasja och Âkif p., hvars Tebsire (Betraktelser; 1882) behandlar den politiska intrigen. Den moderna statistiken har vunnit insteg med den officiella Takvim-i-osmâni (Turkisk almanack), med astronomiskt, statistiskt och ekonomiskt innehåll, samt den för hvarje år allt rikhaltigare officiella statskalendern (Sal-namé, årsbok, 45 årgångar, 1847--91, den första, för 1847, öfvers. på franska af Bianchi. 1848), hvartill efter hand kommit officiella Sal-namé för alla de särskilda vilajeten (den första för Adrianopel 1870). Den teologiska literaturen söker i smärre skrifter gifva enklare och lättfattligare uttryck åt Islams grundsanningar och drifver sin apologetik under formen af en med moderna medel förd polemik mot kristendomen, såsom i Ahmed Midhats Müdafa'a (Tillbakavisande) af de kristne missionärernas förtal mot islam (3 bd, 1882--84). En fullkomligt ny juridisk literatur har uppstått med Frankrikes »Code civil» (öfvers. på Turk. af Hilmi. 1887) till mönster. Sjer'i-rätten har kodifierats i ett omfattande officielt lagverk, Destûr (Lagen; 4 bd med 4 stora appendices, 1866--84). Derur hafva sedan alla de särskilda delarna af den civila och kriminala rätten bearbetats i en samling officiella lagböcker (megélle-i-ahkâm-i-ser'îje, »sjer'i-lagarnas kodex») i 16 bd, hvilka med en mängd förträffliga kommentarer, teknisk ordbok m. m. ligga till grund för undervisningen i juridiska fakulteten vid universitetet (dâr-ül-fünûn) i Konstantinopcl. De tre slagen af nisamdomstolar (se Turkiet, sp, 990) hafva också fått sina bestämda lagböcker: hukûk kanûn-nâmesi (»code civil»), geza k.-n. (»code pénal») och tigarét k.-n. (»code de commerce»). Härtill komma de högst vigtiga müharrirât-i-sâmije (höga skrifvelser), af regeringsdepartementen utfärdade tryckta kungörelser rörande de nya lagarnas tolkning och tillämpning. -- Den filologiska literaturen har icke blott riktats med en stor mängd arbeten (handböcker, grammatikor, lexika) öfver Europas vigtigare språk, utan har äfven för modersmålets studium att uppvisa utmärkta, vetenskapliga arbeten, t. ex. Fuâd Efendis turkiska grammatika (se ofvan sp. 1,014), Ahmed Vefîks Lehge-i-osmanîje (Turkiskt lexikon, 1875) och ösbegen Suleimån Efendis Lugat-i-gagatâi ve-türki-i-osmâni (Öst-turkisk och osman-turkisk ordbok, 1881). Vetenskapliga katalologer öfver bibliotekens rika orientaliska handskriftssamlingar hafva börjat utgifvas (Defter-i-kütübchané-i-Aja-Sofia, Sofiamoskéns bibliotekskatalog, 1884), liksom ock stora periodiska kataloger från de större förläggarna (Arâkal, Kasbâr m. fl.) i typografiskt mönstergiltig utstyrsel. -- Rik och mångsidig är äfven den nya naturvetenskapliga, medicinska och tekniska literaturen. Till allra största delen öfversättning och bearbetning från de stora europeiska literaturerna, synes den knappt hafva lemnat en enda aldrig så speciel gren ur sigte. Nya arbeten i krigskonst, trädgårdsodling, Schopenhauers filosofi, integralkalkyl, bantingkur, nationalekonomi och »universalspråk» (vola-pük) annonseras för ett och samma qvartal, och redan så tidigt som 1881 utkom den första broschyren om telefonen. -- Tidningspressen är af politiska skäl obetydande. 1881 utkommo i Konstantinopel 9 turkiska tidningar, bland dem den officiella Takvîm-i-vakâji' (»Moniteur ottoman», sedan 1826), dessutom 7 grekiska, 6 armenska, 6 franska, 2 hebreiska, 1 arabisk, 1 persisk o. s. v. Hvarje vilajet har äfven sin officiella tidning. Mer värdefull är tidskriftsliteraturen, hvaraf må nämnas: Meymu'a-i-fünûn (Vetenskaplig revy), utg. sedan 1861 af Gemî'et-i-ilmîje-i-osmanîje (Turkiska vetenskapssocieteten), Megmû'a-i-gedide (Nytt [juridiskt] arkiv, sedan 1882) och Vekâji-i'-tibbîje (Medicinska annaler, sedan 1882), alla i Konstantinopel. 1890 utgåfvos i turkiska riket 940 literära arbeten, af hvilka 497 turkiska (hufvudsakligen romaner och skaldestycken), 86 arabiska (hufvudsakligen vetenskapliga arbeten), 15 persiska, 156 grekiska, 120 armenska (hufvudsakligen af religiöst innehåll) o. s. v. -- Jfr Toderini: »Della litteratura turchesca» (1787), Hammer-Purgstall: »Geschichte der osmanischen dichtkunst», (4 bd, 1836--38) med notiser om och prof af 2,200 skalder (ej alltid pålitlig); Redhouse: »On the history, system and varieties of turkish poetry» (1878), Gibb: »Ottoman poems translated ... with introd., biograph. notices etc.» (1882), Tevfik: Kafile-i-suara (Skaldekaravan, diktarebiografier, 1876), turkiska handskriftskataloger från europeiska bibliotek (Wien, af Flügel, 1867; Gotha, af Pertsch, 1864; Berlin, af Pertsch 1889; Upsala, af Tornberg 1849, m. fl.). En utförlig och förträfflig öfversigt öfver »nya tidens» literatur finner man i Bianchis, Belins och Huarts artikelserie »Bibliographie ottomane», omfattande åren 1840--88 i »Journal Asiatique» (1843--89), och en liten intressant profsamling deraf (omkr. 300 nummer historia, romaner, teaterbroschyrer, läroböcker m. m.) har Ahmed Midhat skänkt till Upsala universitet (se »Sveriges offentliga bibliotek. Accessionskatalog för 1890», 1891). H. A.