Perth

Perth. 1. Grefskap i mellersta Skotland, skildt genom Grampian-bergen i v. och n. från Argyll, Inverness och Aberdeen, genom Ochil hills och Firth of Tay i s. ö. från Kinross, Clackmannan och Fife, genom floden Forth på en längre sträcka i s. från Stirling och i n. ö. utan naturlig gräns stötande till Forfar. Areal 6,547 qvkm. 129,007 innev. (1881), deraf 14,505 pers. i norra delen tala gaeliska. Beläget på gränsen till Höglanden, omfattar P. nästan allt, som är karakteristiskt för Skotland och erbjuder en rik omvexling af hög- och lågland. Mellan Grampianbergen i n., som med sina åsar och isolerade höjder fylla omkr. 4/5 af landet, samt Ochils i s. och deras fortsättning mot n. ö., Sidlaws, ligger ett mer eller mindre bredt lågland, hufvudsakligen bestående af floddalar: Strathtay, Strathmore, som sträcker sig in i Forfar, Strathearn och Menteith, mellan Teith och Forth, samt Carse of Gowrie, mellan Sidlaws och Firth of Tay. Nästan utan undantag flyta floder och strömmar mot ö. och s. ö. och nå hafvet genom hufvudfloderna Forth och Tay. I allmänhet utgå de från långsträckta sjöar (lochs), hvilka bildats i fördjupningar vid foten af bergen, och af hvilka många, såsom Loch Ericht, Rannoch, Dochart, Tay, Earn, Voil, Katrine och Lomond, utmärka sig för sin storlek och sina vackra omgifningar. Omkr. 1/5 af arealen är odlad jord. Industrien lemnar företrädesvis gröfre linnevaror, bomullsväfnader, sjalar o. d. Grefskapet genomskäres af flere jernvägar, af hvilka en går öfver Grampianbergen vid Drumonchterpasset (453 m.). I Skotlands historia har P. ett klassiskt rykte. Der lågo de genom Ossians sånger förevigade platserna, Macbeths slott samt den genom W. Scotts »Lady of the lake» berömda Loch Katrine. -- 2. Hufvudstad i nämnda grefskap, vackert belägen vid foten af Kinnoul Mil, hufvudsakligen på högra stranden af Tay, öfver hvilken en stenbro för till förstaden Bridgead på andra sidan. 28,949 innev. (1881). Med undantag af kyrkan S:t John, som till hufvudsaklig del härstammar från 13:de årh., eger P. få byggnadsminnen qvar från medeltiden och har nu ett modernt utseende. P. har ett berömdt gymnasium och en 1760 stiftad akademi för filosofiska, matematiska och naturvetenskapliga studier. I stadens parker stå statyer af Walter Scott och prins Albert. Industrien sysselsätter sig hufvudsakligen med tillverkning af linneoch ylleväfnader. Staden är utgångspunkt för flere jernvägslinier (bl. a. höglandsbanan till Forres), och fartyg om 200 tons kunna gå upp till staden med last. Handeln är dock tämligen obetydlig. Omkr. 3 km. n. ö, om P., på venstra sidan af Tay, ligger Scone palace (tillhörigt viscount Stormont) nära den plats, der det ryktbara klostret Scone låg, hvarest de skotske konungarna kröntes (den siste var Karl II 1651). Den bekanta kröningsstenen fördes af Edvard I till Westminster abbey. -- Efter Scone blef P. landets hufvudstad, men efter Jakob I:s mord 1437 flyttades parlamentet och domstolarna till Edinburgh, hvilket förklarades för hufvudstad 1482. Cromwell anlade 1651 ett citadell vid stadens södra sida. I Stuartarnas strider såväl på 1600- som på 1700-talet spelade staden en rol. -- Konung Jakob VI, som ville bringa den skotska kyrkan till likformighet med den engelska, genomdref på en allmän församling af den skotska kyrkan i P. d. 25 Aug. 1618 antagandet af de s. k. fem Perth-artiklarna, som anbefallde knäböjning vid Herrans nattvard, firande af jul, långfredag, påsk och pingst, biskoplig konfirmation samt enskildt dop och enskild nattvardsgång.