Peruk (Fr. perruque, Ital. parrucca, Sp. peluca, af Lat. pilus, hår), hufva med vidfäst löshår, afpassad efter hjessans och nackens form samt afsedd att ersätta bristen på naturligt hår eller att tjena till förklädnad. Peruker förfärdigas numera vanligen på det sätt att löshåren inknytas i fin sidenväf. Bruket af peruk var ej okändt för forntidens folk. Förnäma egypter rakade hufvudet och täckte det med peruk; ett liknande mod var gängse hos assyrer, meder och perser. I Rom buro damerna med förkärlek peruker af blonda germanqvinnors hår. Senare delen af 1600-talet gaf upphof åt bärandet af peruk hufvudsakligen för prydnads skull. Den af Ludvig XIV fullkomnade allongeperuken (se d. o.) var ett uttryck af tidehvarfvets stela och prunkande smak samt falska begrepp om värdighet. Allongeperukens lockar upptornade sig på ömse sidor om en midtbena och föllo svallande ned på bröst och rygg, medan skuldrorna lemnades fria. En fullständig allongeperuk kostade ända till ett par tusen kronor. Sedan man inemot 1700 börjat pudra densamma, ersattes ofta det naturliga materialet med gethår, siden, ull, bomull, lin o. s. v. Under rococo-tiden aflöstes allongeperuken af stångpiskan. -- Perukstock, träkubb, som har form af ett menniskohufvud och tjenar till underlag vid förfärdigande af peruker; menniska med förlegade åsigter, trånghufvad person.
Nordisk familjebok · första upplagan
Peruk
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 1131 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗