Petrus de Dacia

Petrus de Dacia (Peter från Dacia, se d. o.), religiös skriftställare, född på Gotland antagligen omkr. 1240, inträdde tidigt i dominikan-orden och studerade i Köln 1266--69 samt derefter ett år vid dominikanskolan S:t Jacques i Paris, hvarest han åtnjöt ledning af Tomas från Aquino. Utnämnd till lärare för dominikanerna i Skeninge 1270, samlade P. kring sig fromma qvinnor och lyckades upprätta det första qvinliga dominikanklostret i Sverige. Död omkr. 1288 såsom prior för Visby dominikankloster. P. var en försynt, älskvärd och hängifven natur. Under sin vistelse i Köln hade han med sjelfförsakande svärmeri fäst sig vid en ung qvinna, den sedermera för helgon förklarade Kristina från byn Stumbelen. Hennes rena vandel, sjelfspäkning och heta trosstrider äro på ett märkvärdigt tilltalande sätt skildrade i P:s öfver henne skrifna lefnadsteckning (på latin, utg. i »Acta sanctorum», Junii tom. V, sid. 231--387), hvilken är ganska upplysande för medeltidsmystikernas känslolif. Han anses äfven vara den, som öfversatt och bearbetat den ryktbara samlingen »Ett fornsvenskt legendarium». Jfr H. Schuck: »Svensk literaturhistoria» (I, s. 150 o. följ.).