Plattfot

Plattfot (Lat. pes valgus). En normalt byggd fot trampar icke med hela sin undre yta; ty midt under foten och i synnerhet vid inre randen finnes ett upphöjdt hvalf, i hvilket ömtåliga nerver och kärl ligga skyddade för tryck. Genom sänkning och utplånande af detta hvalf uppstår plattfot i olika grader. Denna åkomma är sällan medfödd, utan uppstår nästan alltid småningom hos personer, hvilkas yrke tvingar dem att stå mycket, såsom bodbetjenter, kypare, bagare m. fl., och angriper derför båda fötterna. Genom kroppstyngden tänjas och sträckas de senor och band, som sammanhålla fotbenen, så att hela fotens undre yta blir trampyta, foten blir längre och bredare samt öm och värkande genom trycket på nerverna och genom spänningen i småbenen, som äfven kunna inflammeras. I de svårare formerna tillkomma äfven muskelkramp och senförkortningar, hvarigenom yttre fotranden och fotspetsen dragas uppåt (pes valgo-calcaneus). Åkomman, som man bäst förebygger genom att ej stå eller gå för mycket, är synnerligen besvärlig och ytterst svår att bota. Man har försökt med gipsbandage, särskildt konstruerade mekaniska skodon och, i svåra fall, med genomskärning af förkortade senor. F. B.