Plattyska

Plattyska, lågtyska l. neder-sachsiska (T. plattdeutsch l. niederdeutsch) kallas, i motsats till högtyska, det i en mångfald af dialekter utpräglade folkspråk, som talas allmänt i nordtyska låglandet, från Rhen till Kurisches haff. Inom detta språks område falla Hannover, Oldenburg, städerna Bremen, Hamburg och Lybeck, Holstein, Lauenburg, Syd-Slesvig, Mecklenburg, Pommern, nordliga delen af Ost-och Westpreussen samt af Posen, större delen af Brandenburg och af prov. Sachsen, Harz, Braunschweig, Lippe, Waldeck, Westfalen, Hessen-Nassau söderut till Marburg samt Rhenprovinsen norr om Düsseldorf, dessutom de östligaste delarna af Nederländerna norr om Rhen. Namnet plattyska, det mest brukliga i dagligt tal, uppkom vid midten af 1600-talet. Tidigare kallades språket sachsiska (sassisch) alltifrån reformationstiden; under medeltiden kallades det vanligen tyska (dudesch). Af språkforskare användes nu mest namnet lågtyska (niederdeutsch), ehuru detta i vidsträcktare mening äfven innefattar nederländskan (holländska och flamländska), hvilken också, såsom en med sachsiskan eller plattyskan sidoordnad lågtysk språkart, betecknas med namnet frankiska (se d. o.) eller, nogare, lågfrankiska. Uttrycket nedersachsiska vill man numera hälst taga i en inskränktare betydelse, så att deri icke inbegripes westfaliskan, som är i flere afseenden egendomlig, icke häller de nederrhenska dialekterna i nordvestra Rhenprovinsen och i holländska Geldern. Plattyskan är i historisk utveckling framgången ur fornsachsiskan (se d. o.). Från högtyskan skiljer den sig väsentligen derigenom att den icke deltagit i den senares andra ljudskridning (se d. o., sp. 1544). Af denna orsak äro plattyskans konsonanter väsentligen desamma som engelskans och de skandinaviska språkens. Om alltså en tysk dialekt har t, hvarest högtyskan har s (z). t. ex. dat, tal i st. f. das, zahl, eller k, p, hvarest Högt. har ch, ff, pf, så är dialekten plattysk. I synnerhet de vestliga dialekterna uttala s skildt från ch i sch (s-chön), och i allmänhet uttalas sp och st rent (ej såsom i högtyskan schp och scht). I afseende på vokalsystemet råder stor olikhet mellan de lågtyska dialekterna, och dessa hafva härvidlag intet för dem alla gemensamt skiljemärke från högtyskan. Särskildt märkligt är. att i-omljud på andra vokaler än gammalt kort a är mycket utbredt i de östligare dialekterna, men aftager ju längre man kommer åt vester ända till nederländskan, der det enda spåret af sådant omljud är eu (ö) i en del ord. Det nuvarande plattyska tungomålet har helt och hållet karakteren af ett folkspråk. Det egnar sig derför föga till uttrycksmedel för oratoriskt patos, men gör sig väl gällande i ordspråksvändningar o. dyl. samt icke minst i humor och skalkaktig komik. Ända till reformationstiden var plattyskan det allmänna skriftspråket i de land, hvarest den talas. Men redan under medeltiden diktade skalder af lågtyskt ursprung hällre på högtyska, hvadan plattyskan blef i saknad af literär förädling och hufvudsakligen fick göra tjenst i krönikor, lagböcker och lärodikter. Bland rimkrönikorna framstår den kölniska af Gottfr. Hagen (omkr. 1270), bland de prosaiska Dethmars lybeckska och den magdeburgska Schöffenchronik. Den vigtigaste lagsamlingen är »Sachsenspiegel» (Der sassen speyghel), och bland de vittra alstren märkas den från holländskan bearbetade »Reineke de Vos» samt »Ulenspiegel». Sedan genom Luther högtyskan fått rang af riksspråk, bortdog den plattyska literaturen. Ett försök af Lauremberg i fyra »Schertz gedichte» (1652) att åter bringa den till heders blef alldeles utan efterföljd under mer än ett århundrade. Den återuppväcktes först på 1790-talet genom J. H. Voss' försök till idyller på folkmålet och har sedan genom Klaus Groths och framförallt Fritz Reuters diktning förvärfvat vänner vida omkring. -- Under den senare medeltiden, då den politiska och kommersiella förbindelsen mellan Sverige och Nord-Tyskland var så stark, vardt plattyskan en flödande källa för svenska språkets riktande medelst lån af ofta tvifvelaktigt värde, och i sjelfva verket är en anmärkningsvärdt stor del af vårt modersmåls ordförråd hemtad omedelbart från detta språk. Plattyska lånord i svenskan träffas i mängd på nästan alla kulturområden (med undantag af rättsväsendet), mest bland yrkestermer, såsom handtverks-, handelsoch i all synnerhet sjömanstermer (som ofta orätt härledas från holländskan), hvaremot bergsbrukets termer af kända kulturhistoriska orsaker äro hemtade från högtyskan, som också gifvit oss en del jägaretermer. De plattyska munarterna hafva endast i jämförelsevis obetydlig mån blifvit vetenskapligt behandlade. Ett uppslag gafs dock redan 1800 genom Kinderlings »Geschichte der niedersächsischen oder sog. plattdeutschen sprache». Den enda grammatiska framställning, som finnes öfver det äldre literaturspråket i hela dess omfång, är A. Lübbens »Mittelniederdeutsche grammatik nebst chrestomathie und glossar» (1882), som dock i metodiskt afseende är mindre tillfredsställande. I Nergers »Grammatik des mecklenburgischen dialektes» (1869) behandlas äfven det äldre literaturspråket. Vetenskapliga framställningar af särskilda dialekter äro: af Nörrenberg öfver de äldre nederrhenska dialekterna (i Paul-Braunes »Beiträge», IX, 1883), af Jellinghaus (»Westfälische grammatik», 1877) samt af Holthausen (»Die soester mundart», 1886). Öfversigter af samtliga lågtyska dialekter finnas för äldre tider af Tümpel (i Paul-Braunes »Beiträge», VII, 1880), för nyare tid af Jellinghaus (»Zur einteilung der niederdeutschen mundarten», 1884). Ordböcker af värde äro K. Schillers och A. Lübbens »Mittelniederdeutsches wörterbuch» (behandlande det äldre literaturspråket; 6 bd, 1872--81), vidare »Versuch eines bremisch-niedersächsischen wörterbuchs» (5 bd, 1767--1771; med ett 6:te band som tillägg 1869), Dähnerts »Plattdeutsches wörterbuch» (1781), Schützes »Holsteinisches idiotikon» (1800--01), Berghaus' »Sprachschatz der sassen», behandlande det nyare plattyska ordförrådet i hela dess omfång, men icke nog kritiskt sofrad (ofullbordad; bd I--II 1880--83); slutligen nyare dialekt-ordböcker, såsom öfver dialekten i och vid Göttingen af Schambach (1858), öfver Altmarkdialekten af Danneil (1859), öfver westfaliskan af Woeste (1882). Vigtiga bidrag till kännedomen af äldre och yngre plattyska, dess literatur och dialekter äro de af den 1875 stiftade Verein für niederdeutsche sprachforschung utgifna skrifter, nämligen dels en »Jahrbuch» (hittills utkommen i 13 arg.), dels ett månatligt »Korrespondenzblatt», dels flere vigtiga äldre literaturalster af större omfång särskildt utgifna. Fr. Tamm.