Plog, det äldsta och oumbärligaste bland åkerbruksredskapen, har hufvudsakligen till uppgift att lösskära och vända jorden, så att den blifver lucker. Genom plogens användning, plöjningen, göres jorden tillgänglig för luftens inverkan, till följd hvaraf de mullbildande ämnena multna och upplösas till växtnäring, de mineraliska ämnena vittra och jorden med större lätthet upptager vattengas och andra lösande gaser ur luften. Dessutom tjenar plöjning till att utrota ogräset samt nedmylla gödningsämnena och vissa fröslag. Plogen ar så inrättad, att den under sin gång afskär lodrätt och vågrätt en smal, lång jordstrimla (plogtilta) och omvänder henne, vanligen så, att hon ligger i 45° (135°) vinkel, stödd på den bredvid varande tiltan. Plogens delar äro rist, bill, vändskifva, plogkropp, ås, betsel och styren. Risten l. knifven är ett från åsen snedt framåt nedgående jern, som afskär tiltan lodrätt från vallen. Å nyare plogar är risten ställbar till större och mindre lutning. Nedanom och en smula bakom risten framskjuter den triangeleller trapezformade plogbillen (plogskäret), som afskär tiltan i bottnen och börjar hennes upplyftande. Billen öfvergår bakåt i vändskifvan (mullfjölen). Denna, som höjer sig halft skrufformigt, mottager den lösskurna tiltan och aflägger henne omvänd. Vändskifvans form är af största inflytande på plogens gång och användbarhet för olika jord eller ändamål. Plogkroppen, som sammanhåller plogens öfriga delar, består af »sulan», hvilken glider fram på bottnen af fåran, och »landsidan», den raka sidan, som har stöd mot den oplöjda jorden. Plogkroppen bildar med billen en halfkil, af hvilken jorden föres åt ena sidan. Åsen är den framspringande stång, i hvars ände är anbragt betslet, fästet for anspänning af dragarna (oxar eller hästar). Detta är så inrättadt, att haken för draglinan kan flyttas högre eller lägre, till höger eller venster, hvarigenom plogdjup och tiltans bredd kunna ändras. Från plogkroppen utgå bakåt de långa styrena l. häfstängerna, afslutade med handtagen, medelst hvilka plogen styres af plogkarlen. -- De olika slag af plogar, som varit och äro i bruk, kunna hänföras under vissa hufvudgrupper. (Öfver hufvud kan anmärkas, att de mera primitiva slagen äfven i Sverige alltmera under 1800-talet gifvit vika för andra, af engelsk modell; de i Sverige brukliga tillverkas nu mestadels vid svenska fabriker.) Stångplogar hafva till ås en lång stång, som räcker fram mellan dragarna, så att oket anspännes vid densamma, samt endast ett styre. De äro enkla och billiga, men besvärliga att föra och plöja mycket ojämnt. Hos oss hafva stångplogar nyttjats företrädesvis i Vestergötland, Östergötland och Mälareprovinserna. Tassplogar hafva vid åsens ände ett stöd (tass, tåssa, släpa) och en på ett skaft sittande mede, som reglera plogens gång, hvarigenom den går jämnare, ehuru något tyngre. Tassplogen har, omvexlande med stångplogen, nyttjats i Dalarna, Vestmanland, norra Upland, Södermanland, Nerike och Bohus län. Å hjulplogar utgöres stödet under åsen af ett eller vanligen två hjul. Den gamla skånska (danska och nordtyska) plogen var en hjulplog, hvilande på en grof förställarekärra med olika hjul. Äfven de engelska plogarna äro mestadels försedda med olika stora, men smäckra hjul, af hvilka det större går i den sist upptagna fåran och det mindre på den oplöjda marken, samt ett jern, som afskrapar vidhäftande jord. Dessa plogar gå utmärkt stadigt och tarfva ingen öfvad plogkarl, men äro dyra och på stenig mark olämpliga. I Sverige hafva de föga vunnit insteg. Ett förträffligt arbete göra de engelska plogarna särskildt vid »skumplöjning» (mycket grund plöjning, till 6--12 cm.). Oftast är å dem anbragt en s. k. skumrist l. skalrist, som afskalar yt-torfven framför risten och sålunda underlättar arbetet ofantligt. Svängplogar hafva ingen förställning af hjul eller tass, utan gå fritt efter såsom de föras af plogkarlen, hvilken måste vara skicklig och påpasslig. Han lyfter sin plog öfver stenar eller svänger den förbi dem. Svängplogar göras numera hälst alltigenom af jern och stål samt ofta med dubbel ås (af två jämnlöpande skänklar), hvilken vid motstånd fjädrar sig och ej kroknar. Af denna konstruktion är den i Sverige mycket spridda Ultuna-plogen. En i mellersta Sverige väl känd sort, som bär namn efter Åkers styckebruk, är af den till formen mera tvära amerikanska modellen (se Amerikanska plogen). Åtskilliga nyare amerikanska plogar hafva en skarp, rund, roterande stålskifva till rist; de gå synnerligen lätt och hafva befunnits utmärkta i synnerhet for vallplöjning och nedplöjning af halmig gödsel. Sådan rist finnes bl. a. på Sulky-plogen, en stångplog med två transporthjul, dragen af tre hästar och med sits för plogkarlen. -- Vanliga plogar arbeta till ett djup af 10--25 cm. och erfordra endast ett spann af två dragare, hvilket deremot icke förslår för djupplogar, som hafva högre vändskifva, och å hvilka billen kan gå ned till öfver 40 cm. Å flerskäriga (l. dubbel-)plogar finnas två eller flere efter hvarandra ställda plogkroppar, medan drill- l. kup-plogen har vändskifvor på bägge sidor. Den begagnas till klyfning af upplagda drillar, uppkörning af vattenfåror samt kupning af radsådda växter (potates, bönor o. dyl.). Ett plöjningsredskap, som möjligen har framtiden för sig, i synnerhet när det gäller stora, jämna fält, är ångplogen, som efter 1850-talet kommit till vidsträckt användning i England, Amerika, Egypten och Indien. Den drifves af lokomobil (medelst draglinor, gradvis framflyttad ankarvagn o. s. v., efter olika system) och är alltid en s. k. balansplog, sammansatt af tvänne flerskäriga plogar, som äro anbragta i motsatt riktning mot hvarandra på hvardera sidan om två centrala transporthjul och så inrättade, att när den ena sidans plogkroppar arbeta i jorden, nedtryckta af den sittande plogkarlens tyngd, äro den andras upplyfta öfver marken, tills de å sin sida nedtryckas och upptaga nya fåror från motsatta hållet, utan att plogen blifver vänd. Ångplogen möjliggör en mycket djup bearbetning af jorden och stor arbetsbesparing, men de vidlyftiga omkostnaderna hafva hindrat dess allmännare spridning. I Sverige har den så godt som alls icke kommit i bruk.
Med plogens användning börjar det egentliga åkerbruket och dermed civilisationen; också har detta redskap blifvit en symbol af fredens yrken. Under de förhistoriska skedena var plogen en hackformig trädgren, å hvilken, ett motsatt utsprång bildade handtaget, och hade således ungefär samma form som det ännu i Norden begagnade årdret (»trästock», »ärjkrok»), hvilket saknar vändskifva, medan billen bildar en hel kil, som skjuter jorden åt bägge sidor. Under bronsåldern anbragte grekerna bronsbeslag å billen. Å afbildningar af antika plogar finnas stundom både rist och hjul samt å fornromerska äfven ett slags vändskifvor i form af på kant ställda bräden, endast afsedda att vidga och jämna fårorna. Först under 1500-talet började man inse nyttan af att göra vändskifvan vriden; men andra väsentliga förbättringar hafva först sedan midten af 1700-talet vidtagits, hvarvid Flandern, Skotland och England gått i spetsen. I början af 1800-talet infördes till Sverige lättare skotska svängplogar, hvilka nu i det närmaste utträngt de gamla stång-, hjul- och tassplogarna. Man konstruerar numera plogen noggrant efter matematisk-mekaniska grunder och söker dervid göra den på en gång så lätt och hållbar som möjligt. Trä begagnas endast någon gång till ås och styren; i öfrigt förfärdigas plogdelarna af smidesoch gjutjern samt stål.