Plotinos

Plotinos (Lat. Plotinus). ny-platonsk filosof (se Ny-platonism) från Lykopolis i Egypten, f. omkr. 205, var lärjunge af Ammonios Sakkas och kom vid 40 års ålder till Rom, der han ända till kort före sin död (270) för skaror af beundrande åhörare förkunnade sina läror. Han var en svärmiskt kontemplativ natur, hvilken i öfverensstämmelse med den inom ny-platonismen rådande tankeriktningen såg menniskans mål i en på den inre åskådningens väg vunnen återförening med Gud, eller det godas idé, tänkt såsom bestämningslös enhet, för hvilket ändamål själen genom ett strängt asketiskt lif borde frigöras ur materiens bojor. Af kejsar Gallienus erhöll P. tillåtelse att i en ödelagd stad i Kampanien grunda en platonisk idealstat under namn af Platonopolis, en plan, som dock aldrig kom till utförande. Hans djupsinniga och svårlästa skrifter äro af hans lärjunge och lefnadstecknare Porfyrios redigerade i sex samlingar (»enneader», niotal) med nio afhandlingar i hvarje. De bästa upplagorna äro af Creuzer och Moser (1835), Kirchhoff (1856) samt Müller (1878). A. M. A.