Pol (af Grek. polos, axel, hvaromkring någonting vrider sig). 1. Matem. a) Vid polära koordinater kallas koordinat-origo (se Koordinater) ofta systemets pol. b) Med spiralens pol förstås den fasta punkt, till hvilken spiralen under sina vindningar alltmer närmar sig. c) Polen till en storcirkel på en sfer är den punkt på sferen, hvilken är på lika stort afstånd från alla storcirkelns punkter, d) Poler till en konisk sektion kallas två på en dess sekant liggande punkter, hvilka med de två skärningspunkterna bilda fyra harmoniska punkter (jfr Harmoniska poler). e) Inom funktionsteorien förstås med poler de enkla oändlighetspunkterna, d. v. s. representanterna i planet för de värden af den oberoende variabeln, för hvilka funktionen blir oändlig, utan att blifva oändlig för någon punkt i den närmaste omgifningen. -- 2. Astron. Hvarje storcirkel på himmelssferen har sina båda poler. Eqvatorns poler kallas verldspoler. De äro fixa, och himmelssferen synes rotera kring den linie, som förenar dem. Jordens poler äro de punkter, i hvilka jordens rotationsaxel träffar jordens yta. Den af dessa punkter, som befinner sig åt samma sida om eqvatorn som Europa, benämnes nordpol, den andra sydpol. -- 3. Fys. Se Galvanisk stapel och Magnetpoler. 1. G. E.
Nordisk familjebok · första upplagan
Pol
Ämne: Geometri, kurvor och trigonometri · Matematik och geometri
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 1442 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗