Polis, politi (T. polizei, Fr. police, af Grek. politeia, statsförvaltning, stadsordning), jur. Med »politi» betecknade man ursprungligen all den statens verksamhet, som gick ut på att i statens inre lif skydda och befordra statens och dess borgares välfärd. Numera tages ordet vanligen i den mera inskränkta betydelsen af den offentliga verksamhet, som afser att afvärja de faror och menliga följder, som härflyta af rättskränkningar eller naturföreteelser och att sålunda skydda såväl samhället som de enskilde individerna mot farliga personer med afseende å vådlig verksamhet och med hänsyn till olycksfall. Polismyndigheten verkar dels såsom förberedande och hjelpande vid rättskipningens sida för att afvärja genom rättskränkningar alstrade faror (kriminalpolis), dels sjelfständigt för upprätthållande af allmän ordning och säkerhet genom att förebygga eller åtminstone förringa de faror, som genom rättskränkningar eller genom olyckshändelser kunna hota denna (säkerhetspolis), dels ock för att förekomma och motarbeta osedlighet (sedlighetspolis). Med den allmänna säkerhetspolisen sammanhänger polismyndighetens verksamhet för helsovården (helsopolis). Med afseende härå, likasom med hänsyn till byggnads- och brandväsende m. m. dyl., samverka statens polisorgan i lagbestämd ordning med de kommunala myndigheterna. Till formen framträder polisverksamheten dels i enskilda åtgöranden och förelägganden, dels i allmänna föreskrifter: polis- eller ordningsstadgar. Med afseende å de sistnämnda har jämväl ett betydligt inflytande tillerkänts de kommunala myndigheterna. -- Bland de statsmyndigheter, som ega att utöfva polisbefogenheter, märkas i främsta rummet konungens befallningshafvande, d. v. s. landshöfdingeämbetena och öfverståthållareämbetet i Stockholm. Det tillkommer dessa myndigheter att tillse, att polisorganen inom området fullgöra sina skyldigheter, och att allmän ordning och säkerhet samt öfver hufvud ordnade polisförhållanden vidmakthållas. I Stockholm handläggas polisärendena af Öfverståthållareämbetets afdelning för polisärenden, som fördelar sig på poliskammaren och polisdomstolen. I denna senare handläggas och afdömas af polisdomaren eller hans biträde polismål, under det att de egentliga administrativa polisärendena handläggas af poliskammaren, som förestås af polismästaren. Denne utöfrar öfverståthållarens polismyndighet i alla polisväsendet rörande frågor, med hvilka denne icke finner nödigt sjelf taga befattning, och är chef för Stockholms polispersonal, med polisintendenten såsom närmaste biträde och ställföreträdare. Hufvudstaden är indelad i 8 polisdistrikt, hvart och ett med sin poliskommissarie och honom underlydande öfverkonstaplar och konstaplar. Dessutom finnas en afdelning polismän (den s. k. centralpolisen), hvilkas verksamhet ej är fäst vid ett visst distrikt, utan omfattar hela staden, samt en detektivafdelning under en föreståndare och 3 kommissarier. Under ett af stadsfullmäktiges utskott (Helsovårdsnämnden) lyder helsopolisen, men den är utrustad med polismäns myndighet. Äfven i Göteborg skötas polisärendena af en särskild poliskammare med polismästare och polisdomare; i Norrköping, Karlskrona, Malmö och Upsala utöfvas den närmaste ledningen af polisärendena af en polismästare, som i de tre sist nämnda städerna jämväl är rådman. I Eskilstuna finnes poliskammare, der borgmästaren i egenskap af polismästare handlägger polismål. I öfriga städer handhafves polismyndigheten af magistraterna. På landsbygden utöfvas den underordnade polismyndigheten af kronofogdar och länsmän med biträde af fjerdingsmän och särskildt förordnade polismän. Polisverksamheten karakteriseras i allmänhet af offentlighet och utöfvas af kända samt genom yttre tecken (särskild uniform o. s. v.) i sin tjenst försedda polismän. Men vid sidan af dessa finnas, åtminstone i större städer (i Sverige Stockholm, Göteborg. Malmö) i polisens tjenst anställda personer, hvilkas polisverksamhet bedrifves mera i hemlighet, enär man ansett, att derigenom på ett lättare sätt förbrytelser uppdagas och förbrytare upptäckas samt kännedom vinnes om anslag mot allmän och enskild säkerhet. Denna i Sverige s. k. detektiva polis (i Danmark och Norge benämnes den opdagelsepoliti), hvilkens medlemmar, detektiverna, äro ordentligt införda i polisens rullor och ej ega att förneka sin egenskap af polismän, bör skiljas från den vanligen i despotiskt styrda stater förekommande hemliga polis, som har spionoch angifvelsetjenst till hufvudsaklig uppgift, och hvilkens medlemmar på allt sätt söka dölja eller förneka sin egenskap af polismän. Kostnaderna för polisens upprätthållande bestridas till allra största delen af de resp. kommunerna. I Sverige tillsättas de högre polismännen (polismästare, polisdomare, polisintendent och polissekreterare) af K. M:t. Om s. k. krigspolis se d. o.
Nordisk familjebok · första upplagan
Polis
Ämne: Konungamakt och rikets styrelse · Stat, riksdag, finanser och föreningar
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 1496–1498 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗