Poliziano

Poliziano, Angelo, italiensk skald och humanist, f. 1454 i Montepulciano (efter hvilken ort han tog sitt tillnamn; egent., hette han Ambrogini), invigdes i Florens uti klassisk lärdom af samme lärare som Lorenzo de' Medici, hvilken vardt hans beskyddare. Mellan sitt trettonde och nittonde år författade P. bref på latin och epigram på grekiska, öfversatte fyra böcker af »Iliaden» på latinsk vers och utgaf en edition af Catullus. Ej mindre brådmogen var han såsom skald på inhemskt tungomål. Knappt femtonårig, diktade han sina berömda Stanze per la giostra di Giuliano del Medici (1468) och adertonårig dramat Orfeo (1472). Han sattes till lärare för Lorenzos söner, utnämndes 1480 till professor i antika literaturen i Florens och vardt sedermera kanik vid katedralen derstädes. Död 1494. -- Såsom filolog vann P. europeisk berömmelse. I synnerhet inom textkritiken var hans verksamhet banbrytande. Han föreläste med hänförelse öfver de gamles verk och odling. På latin diktade han större poem (Manto, Ambra, Rusticus, Nutrida), som i tonens och ingifvelsens äkthet täfla med urbilderna, och hans filologiska uppsatser, Miscellanea (1489), blefvo länge beundrade och efterliknade. Bland italienska skalder är P. den bäste mellan Boccaccio och Ariosto. Hans ofvannämnda »Stanze», bestående af 168 strofer ottave rime på toskanska folkspråket, förhärliga med mytologisk apparat Giulianos uppträdande i ett tornérspel (samtidigt med att Lorenzos besjöngs af Luca Pulci). Fastän planlös och ofullbordad, gaf dock denna dikt genom sin klangrika versifikation och sitt soliga behag uppslaget till poesiens förnyelse uti Italien. Skildringen af Venus' ö, Cypern, imiterades senare af Ariosto och Tasso. P:s sorgspel »Orfeo», med antika körer och många lyriskt sköna ställen, innebar fröet till såväl renaissancens herdedrama som den moderna operan. Hans lyriska dikter (Rime) äro tjusande toskanska sånger i folklig ton. Såsom ögonvittne till utbrottet af familjen Pazzis sammansvärjning mot medicéerna skildrade P. den på latin i Pactianae conjurationis commentariolum (1478). Vidare märkes samlingen af hans bref, Epistolae (1519). Hans »Prose volgari inedite e poesie latine edite e inedite» och hans grekiska epigram utgåfvos 1867, hans »Opera omnia» bl. a. 1534 och de italienska dikterna 1863, af Carducci.