Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Polo

Ämne: Neapolitanare och venetianare · Italienare

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 1511–1514 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Polo, Marco, italiensk resande, den störste och förnämste af alla i medeltiden och måhända den ryktbaraste af alla resande, föddes i Venezia omkr. 1254. Hans fader, Nicolo, och farbroder Maffeo, venezianska köpmän af adlig börd, hade i början af 1260-talet gjort en resa till Kublai kan i Kanbaluk (Peking), som mottagit dem med välvilja och låtit dem återvända såsom sina sändebud till påfven med anhållan att denne ville sända till kanen bildade män för att undervisa hans folk i kristendomen och Vesterlandets kultur. De återkommo 1269, men påfven (Klemens IV) hade året förut dött, och ingen ny påfve valdes förr än 1271. Bröderna hade under tiden, åtföljda af den unge Marco, på sin återfärd till Kina hunnit till Cilicien. Den nyvalde påfven, Gregorius X, sände efter dem i st. f. de hundra lärare Kublai begärt endast två dominikanmunkar, hvilka straxt vände om. Från Ajas i Cilicien tyckas de resande hafva färdats öfver Shvas, Mardin, Mossul och Bagdad till Ormus vid Persiska viken i afsigt att derifrån fara sjövägen till Kina. Af någon anledning öfvergåfvo de denna plan och återvände norr ut genom Persien samt färdades genom Kirman, Korasan, Balch och Badaksjan, der de länge fördröjdes till följd af den unge Marcos sjukdom. Derefter reste de uppför Oxus genom Wachan till Pamir, ett namn, som förekommer först i P:s bok. Dessa trakter hafva aldrig sedan dess beskrifvits af någon europeisk resande förr än efter den modiga expedition, som 1838 företogs af sedermera löjtnanten i indiska flottan John Wood, hvilkens berättelse utgör en lycklig illustration till några af P:s kapitel. Från Pamirs högland nedstego de resande till Kasjgar, hvarifrån de fortsatte förbi Jarkand till Chotan. Dessa trakter hafva varit nästan alldeles okända för Europa ända till för 20 år sedan, då några engelsmän åter gjorde dem bekanta. Från Chotan kommo de till trakten kring sjön Lob; sedan P:s tid var den outtröttlige ryske forskningsresanden Przevaljskij den förste europé, som (1871) såg denna sjö. Derifrån färdades de genom Gobiöcknen eller Lob-öcknen, såsom P. kallar den, till Tangut (så kallades då området i yttersta nordvestra Kina både inom och utom den stora muren). Under fortsättningen af resan möttes de och välkomnades af kanens folk, och omsider nådde de kanens sommarresidens Sjangtu (Xandu) våren 1275. Kanen mottog dem hjertligt, och i synnerhet vann Marco hans gunst i hög grad samt användes dels i förvaltningen, dels i beskickningar till olika trakter af kanens rike. Hans första beskickning förde honom genom provinserna Sjan-si, Sjen-si och Se-tsjuen samt gränstrakterna vid Tibet till den aflägsna provinsen Junnan och norra Birma, trakter, som för tjugo år sedan voro en terra incognita, men som sedan blifvit bekanta genom Coopers, Garniers, Richthofens, Gills, Babers och andras resor. Om dessa land och deras många olika folkstammars seder och bruk kunde P. efter sin återkomst gifva kanen lifliga skildringar. En gång besökte han Karakorum, storkanens forna residens, en annan gång Champa eller södra Kochinkina och vid ett annat tillfälle södra Indien. Huruvida hans fader och farbroder erhöllo dylika uppdrag berättar oss ej P., men han omtalar, att de gjorde kanen en och annan tjenst. I alla händelser samlade de rikedomar, hvilka de längtade få föra hem; men kanen var döf för alla förslag om hemresa, och endast en lycklig slump fogade så, att Europa ej förlorade sin medeltids Herodotos. Argun, kanen i Persien, en sonson till Kublais broder Hulaku, förlorade genom döden 1286 sin favoritgemål. Före sin död hade hon uttryckt sin önskan att hennes plats måtte fyllas endast af en qvinna af hennes mongoliska stam. Tre ambassadörer afsändes till hofvet i Kanbaluk för att bedja om en brud, och för sin återresa önskade desse att få begagna sig af venezianernas erfarenheter samt erhöllo af kanen tillåtelse att få dem som följeslagare. Färden gjordes till sjös förbi Sumatra, Ceylon och Indien till Persien under många faror, hvarvid en stor del af sällskapet gick förlorad, men de tre venezianerna gingo lyckligt igenom alla svårigheter och återkommo till Venezia mot slutet af 1295 efter 24 års bortovaro. Derefter känner man intet af P:s öden förr än 1298, då han var befälhafvare på ett venezianskt fartyg i den för Venezia olyckliga sjöstriden vid Curzola mot Genua (d. 7 Sept.) och jämte 7,000 andra fångar fördes till Genua. Fångenskapen räckte ej ett år, ty genom Milanos bemedling slöts fred mellan de båda republikerna i Juli 1299, men P:s vistelse i Genua blef ett medel, hvarigenom hans märkliga erfarenheter i Österlandet blefvo upptecknade. Förut hade han utan tvifvel berättat sina historier om Cathai (Kina) för sina vänner, och med anledning af dessa historier samt ett i dem ofta användt sifferuttryck, som den tiden var obekant, hade han erhållit namnet »Marco il milione», hvilket namn han t. o. m. sjelf begagnade. Likväl tyckes han ej hafva skriftligen affattat något. Men i fängelset i Genua gjorde han bekantskap med en medfånge, Rusticiano l. Rustichello från Pisa, hvars namn namnes bland författare af den tidens romantiska literatur. Det var tydligen han, som öfvertalade Marco att uppteckna sina äfventyr. I alla händelser var det han, som gjorde anteckningarna efter P:s diktamen, och det är honom vi hafva att tacka för dessa reseskildringar och må hända för att P:s namn och minne bevarats åt efterverlden. Om P:s öden efter fångenskapen är föga kändt. Hans testamente, förvaradt i San Marcos bibliotek i Venezia, är bevittnadt d. 9 Jan. 1324, och sannolikt dog han under året, ty af åtskilliga handlingar inhemtas, att han i Juni 1325 varit död någon tid.

P. var den förste resande, som färdades genom Asien till hela dess längd, uppkallande och beskrifvande rike efter rike, som han sett med egna ögon. Han var den förste, som berättade om det nya och lysande hof, som upprättats i Peking, den förste, som afslöjade Kina i all dess rikedom och storhet och förtäljde om folken vid dess gränser med deras egendomliga seder och bruk, den förste europé, som kände mera om Tibet än dess namn, som kunde berätta om Birma, laos, Siarn, Kochinkina, Japan, Java, Sumatra och andra öar i den indiska arkipelagen, om Nikobarerna och Andamanerna med deras nakna vildar, om Ceylon och dess heliga bergstopp, om Indien, icke såsom ett sagoland, utan som ett land, hvilket han sjelf sett och delvis genomrest. P. var den förste under medeltiden, som gaf några bestämda meddelanden om det afsöndrade kristna riket i Abessinien och om den halfkristna ön Sokotra, och som, ehuru dunkelt, kunde berätta om Sansibar och om den stora aflägsna ön Madagaskar. Å andra sidan skildrar han Sibiriens och arktiska hafvets kalla trakter med deras hundslädar, hvita björnar och tunguser, som rida på renar. Genom sina skildringar af riket Cathai väckte han tanken på en vestlig öfverfart till Asien. Berusande verkade särskildt hans berättelse om Kinsai (Hang-tsjeu-fu), södra Kinas präktiga hufvudstad, den tiden verldens största stad, med dess milslånga gator, oöfverskådliga torg och dess med 12,000 broar försedda kanaler. Icke mindre åtrå i Vesterlandet väckte hans skildring af den rika kryddmarknaden i Zaiton vid Fokiansundet och af en ö eller ögrupp längre mot ö., hvilken kineserna kallade Zipangu, der ädla metaller funnos i sådant öfverflöd, att kungliga palatset var täckt med guldplåt. Den stora staden Kinsai, Zaiton och det guldskimrande Zipangu voro de mål, som Columbus hoppades nå, då han 1492 styrde öfver Atlanten.

Öfverste H. Yule, som utgifvit en klassisk kommentar öfver M. P:s bok (»The book of Ser M. P.», 1871; 2:dra uppl. 1875), känner 79 handskrifter (af dessa förvaras 2, på franska, i Kungl. biblioteket i Stockholm), hvilkas texter afvika betydligt från hvarandra i afseende på såväl innehåll sem fullständighet. Med afseende på språken äro 41 på latin, 21 på italienska, 11 på franska, 4 på tyska, 1 på irländska och 1 på obestämdt språk. Ett af Geografiska sällskapet i Paris 1824 offentliggjordt manuskript på dålig franska (tillhörigt Bibl. Nationale i Paris) har bevisats vara antingen originalet eller en mycket trogen afskrift af detta. På en af M. P. sjelf granskad och från större språkfel rättad text anses den handskrift hvila, som utgafs af Pauthier med geografiska och historiska kommentarer under titeln »Le livre de M. P.» (2 bd, Paris 1865). Till en handskriftsgrupp af samma värde räknas äfven det i Kungl. biblioteket i Stockholm befintliga manuskript, som frih. Nordenskiöld i troget facsimile utgifvit (»Le livre de M. P. Facsimile d'un manuscrit du XIV:e siècle», Sthlm 1882), och som ursprungligen tillhörde franske konungen Karl V:s (1364--80) bibliotek samt sedermera egdes af drottning Kristina.