Poltava

Poltava [paltava], i Sverige oftast skrifvet Pultava. 1. Guvernement i Lill-Ryssland (Ukrajna), begränsadt i n. af Tjernigov, i ö. af Kursk och Charkov, i s. af Jekaterinoslav och Cherson samt i v. af Kiev, har en areal af 49,895 qvkm. och en folkmängd af omkr. 2,420,000 pers., de fleste lillryssar, jämte omkr. 20,000 storryssar, 1,000 hvitryssar, 2,000 polacker och 1,500 tyskar. Judarnas antal uppgår till omkr. 40,000. Landet bildar en vågig, skoglös slätt af 150--180 m. höjd öfver hafvet; den är i allmänhet mycket bördig, med undantag af några sandiga trakter. Alla floderna tillhöra Dnjeprs flodområde. Hufvudfloden Dnjepr bildar vestra gränsen och upptager inom P. bifloderna Trubesj, Sula, Psiol, Vorskla och Orel. Jordbruk och ladugårdsskötsel äro hufvudnäringar och lemna betydligt öfverskott för export. Jämte de vanliga sädesslagen hvete, råg och hafre odlas oljeväxter och tobak. Trädgårdsskötsel idkas i stor skala, i synnerhet odling af körsbär och plommon, och beredningen af konserverad frukt är en vigtig industrigren. I vissa trakter, särskildt kring Lubory, odlas medicinalväxter som specialitet. -- 2. Hufvudstad i ofvannämnda guvemement, på högra stranden af Vorskla, vid jernvägen mellan Jelisavetgrad och Charkov. Omkr. 41,000 innev. Staden är byggd på en platå och omgifves af flere, af kosaker bebodda förstäder jämte en tysk koloni. De äldsta byggnaderna äro Krestovodzdvijenskij-klostret från 1650 och en träkyrka, som besöktes af Peter I efter segern vid P. Staden har två lyceer, en realskola, en kadettskola, ett teologiskt seminarium och tvänne högre flickskolor. Industrien är obetydlig; de förnämsta fabrikerna äro en tobaksfabrik och ett garfveri. Årligen hållas fyra stora marknader, den största i Juli, som besökes af 30--40 tusen pers. och der ull bildar förnämsta handelsvaran. Staden omnämnes i ryska annaler 1174 under namnet Ltava. -- Vida bekant har P. blifvit genom slaget d. 28 Juni (g. st.) 1709. På våren 1709 stod Karl XII på Vorskla-flodens högra strand och belägrade P., hvars inneslutning börjat d. 4 April, mindre af nödvändigheten att taga denna befästa stad än att sysselsätta sina trupper och att dölja deras ringa styrka. Denna hade nämligen från 41,000 man i Juni månad 1708 sjunkit till 18,000 stridbara, förutom 3,000 kosaker. Tsar Peter stod med ryska armén, 50--60 tusen man och 72 kanoner, på venstra stranden af Vorskla, men ville öfvergå floden för att undsätta P. Efter en skenöfvergång d. 17 Juni söder om P., vid hvilket tillfälle Karl XII sårades i foten, gick Peter d. 20 s. m. öfver floden norr om staden och förlade sina trupper i ett icke långt från denna inrättadt befäst läger, bredvid hvilket en rad skansar uppfördes. För att komma ur sitt förtviflade läge, beslöt Karl XII att gå till anfall d. 28, oaktadt han dertill kunde använda föga mera än 12,000 man med 4 kanoner (de öfriga måste af brist på krut lemnas vid trossen). Svenska armén, som denna dag anfördes af general Rehnsköld, uppbröt tidigt på morgonen. Venstra flygeln under generalerna Creutz och Sparre stormade ryssarnas yttersta högra skansar och dref det bakom dessa uppställda kavalleriet i oordning tillbaka mot ett kärr samt förföljde ganska långt. Midten, som utgjordes af hufvuddelen af infanteriet under general A. Lewenhaupt, tog några skansar och ryckte fram mot ryska lägret. Högra flygeln, under generalerna Schlippenbach och Roos, rönte starkt motstånd, och dess anfall mot de yttersta venstra skansarna afslogos två gånger. Derigenom skildes denna flygel från återstoden af armén. När tsar Peter märkte detta, skickade han mot densamma öfverlägsna krafter, då den lilla styrkan blef tillintetgjord. Under det denna dödskamp utkämpades, stod svenskarnas venstra flygel stilla och drog sig deras midt åt venster, hvarefter armén gjorde frontförändring åt höger, så att den fick ryska lägret midt framför sig och en skog bakom sig. Tsar Peter lät då föra fram alla sina trupper och uppställde dem på två linier framför svenskarna. Kl. 10 gingo desse till anfall. Ryssarna mottogo dem med eld och svängde snart fram båda sina flyglar mot svenskarnas flanker. Desses ringa skara kämpade med förtviflans mod mot den mångdubbla öfvermakten, men saknade ammunition och måste vid middagstiden vika. Karl XII fördes i början af striden omkring i en bärstol (nu förvarad i Moskva), men lät sedermera lyfta sig upp på en häst. Sedan svenskarna nödgats vika, lyckades konungen på e. m. i lägret hopsamla större delen af sina återstående trupper och tågade under de följande dagarna nedför Vorskla till dess utflöde i Dnjepr. Det visade sig omöjligt att der föra trupperna öfver floden, emedan inga anstalter voro på förhand vidtagna för en sådan händelse. Det lyckades emellertid Karl XII att med Mazepa och 1,300--1,500 följeslagare komma öfver Dnjepr, hvarifrån de togo vägen till Turkiet. Den qvarblifna styrkan, 13--14 tusen man (af hvilka omkr. 5,000 sjuka och sårade), under befäl af Lewenhaupt, blef innestängd af de förföljande ryssarna under Mensjikov och nödgades d. 1 Juli genom kapitulationen vid Perevolotsjna gifva sig fången. I slaget förlorade svenskarna omkr. 4,000 man. De fallne jordades i en gemensam graf, öfver hvilken uppkastades en omkr. 20 m. hög kulle, den ännu s. k. svenska grafven, som krönes af en rund platform, der inom en inhägnad af jern ett kors med rysk inskrift reser sig. Ett annat minne af slaget utgör det nyligen bildade s. k. svenska museet i staden P., i hvilket sammanförts vapen, uniformspersedlar, böcker och anteckningar (mest reglementen och bönböcker), som tillhört de i slaget stupade eller fångne svenskarna, och som förut varit spridda i staden och dess omnejd. -- Slaget vid P. var af verldshistorisk betydelse, i det att svenskarnas nederlag och dess följder beröfvade dem frukterna af ett århundrades militära ansträngningar och framgångar samt sålunda gjorde slut på Sveriges stormaktsställning. Åt Ryssland beredde segern icke blott befrielse från en invasion, hvars faror icke kunde mätas, och ett tillfälligt öfvertag öfver svenskarna. Den bildar äfven utgångspunkten för Rysslands fruktansvärda inflytande på det civiliserade Europa. Om slaget vid P. och dess betydelse skref Karl XII från Otjakov vid Svarta hafvet d. 11 Juli 1709 till Defensionskommissionen: »Dåck är händt, at dhen 28 förledne månadh giönom ett öde och olykeligit tillfälle dhe Swänske trupper lidit afbräk uti ett feltslagh, hvilkeet är skiedt aldeles intet giönom fiendens stridhbarheet eller myckenheet, ty fienden har i förstone alstadigt blifwit drifwen; utan sielfvva ohrten och lägenheten har warit så fördelaktigh för fienden samt befäst, så at dherigiönom dhe Swänske hafwa haft förlust, som vtaf stor åtrå till fäktandet, oaktat alla fiendens fördelar, hafwa fienden alstadigt angripit och förfölgt, hwarpå sedan haar hänt, at mästedelen [af] fotfolket blifwit förlorat och sielwa rytteriet lidit också een stor afbräk. Dhenna förlusten är fuller stor; dock är man betänkt at finne uhtwägar, at fienden härigiönom eij skall winna någon öfwerhandh eij eller dhen ringeste förmån.» C. O. N.